Veckan som gick

* För 54:e året i rad gick SVT:s populära musiktävling Melodifestivalen av stapeln medan man i P1:s Godmorgon världen! bekymrat noterade att konflikterna och motsättningarna inom kulturvärlden på sistone av någon anledning tycktes ha ökat, med flitig hänvisning till 1960-talet, klassbegreppet, Lena Nyman och en i 08-området nydragen busslinje.

* I Malmö exploderade en bomb vid en polisstation men ingen ansvarig politiker hade tid att komma till Debatt. I Veckans brott beskrev Leif GW Persson, kriminolog och deckarförfattare, situationen som sådan att svensk polis och rättsväsende står som handfallna inför tilltagande hedersvåld, ”balkongflickor” m.m. Hellre tystades sådant ned eller förnekades, av någon anledning.

Martin Aagård fick svar på tal under rubriken: Del 1405: Den politiska teatern. Att han bara orkar, tänkte jag om Lars Vilks. Aagård (journalist) påpekade att Vilks är islamkritisk medan Vilks (mordhotad konstnär) medgav att han gärna skulle sett en modernisering ske; ett slags reformation till nackdel för inflytelserika fundamen-talistiska falanger inom detta samfund.

Björn Wiman fick man läsa noggrant. Ofta kokade kolumnen ner till ingenting. Niente. Spetsen var simulerad. Ett föreföll dock klart: han ogillade sociala medier, av någon anledning. (”…digitala vridscener på nätet, där man är såväl scenograf, sminkör och regissör i iscensättningen av sitt eget personliga varumärke.”) Ingen Lagercrantz m.a.o. Lika bra det, kanske.

* Blodiga attacker mot bostadskvarter i Homs och fortsatt diplomatiskt dödläge i Syrien sedan Ryssland (oljeproducent) och Kina (oljekonsument) lagt in sitt veto mot Natos och Arabförbundets resolution. Nya gatustrider i Kairo, vid Tahrirtorget och inrikesdepartementet. Väster om al-Arish utsätts en gasledning (Egypten-Jor-danien-Israel) för en sprängning; årets första.

* Expressen ställde till med kulturfest där man inbördes belönade varandra i en sorglös och positiv anda med sting. Tidningens nyinstiftade satirpris tillföll en fenomenalt uppskattad och hyllad svensk feministisk satirtecknare medan Björn Nilsson-statyetten offrades till motståndarsidans bisarre anglofile dront Johan Ha-kelius, som därmed detroniserades.

* Alltsedan USA:s tillbakadragande hade Iran ökat sitt inflytande i Irak, där shiitiska partier och miliser nu vann stöd. Och efter en storm av gälla motröster som alla ville påvisa hur hur dum han hade varit och att konsensus inte rådde, avrundade Bengt Ohlsson sin slutreplik i frågan om vänsterns dominans i svenskt kulturliv med den interrogativa satsen: ”Verkligen?”

* Slutligen gick ytterligare en betydande centraleuropeisk författare och poet ur tiden: Wisława Szymborska, kritisk röst i polska exiltidskrifter från 1950-talet och framåt. Glödande intelligent och ljuvligt oppositionell: Trogen din position / bakom den vita / cigarrettröken / genomskådar du / genomskådandet / Det finns en ironi / bortom ironin / Kärleken existerar

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Veckan som gick. Bokmärk permalänken.

One Response to Veckan som gick

  1. Pingback: Debatt à la DN Kultur « Vikboblogg

Kommentarer inaktiverade.