Den galopperande kentauren

Med stor behållning och stigande fascination läste jag i somras Therese Bohmans Aftonland – en suverän tidsspegling som ledde mina tankar till melankolin och klarheten hos Hjalmar Söderberg. Det rör sig alltså om en erotiskt laddad Stockholmsskildring skriven på utsökt prosa och inmängd med humor och djärva befriande utsagor. I själva idébygget utgör manierismen ett slags vittrande grundpelare, vilket även återspeglas i motiv och liknelser. I en lätt dekadent, utmanande kontrapost, med udden riktad mot grådaskig postmodernism i ovädrad svensk universitetsmiljö, förs även bortträngda biologis-ka aspekter in i framställningen.

Och boksidorna glöder, om du läser dem noga.

Det var ett slarvigt jobb hon gjorde, hon slipade och spacklade halvhjärtat, klädd i bara t-shirt och trosor eftersom det var nästan trettio grader ute och omöjligt att skapa korsdrag […] Hon strök två lager Stockholms-vitt över sitt illa utförda underarbete och sedan lät hon fönstren stå på vid gavel hela kvällarna, satt i den lilla ögrupp av möbler hon formerat mitt på vardags-rummets golv och drack svalt vitt vin och såg nattfjä-rilarna attackera det dyra doftljus hon köpt med för-hoppningen att det skulle driva ut färglukten.

aftonlandDöm om min förvåning när jag sedan läste denna kategoriskt fantasilösa replik på samma roman-skapelse. En mer endimensionell kultursidestext har jag sällan stött på, och det vill inte säga lite… Författaren är ju visserligen ute i ett specifikt ärende – genusfrågan – vilken i Aftonland dock är intimt och intrikat hopflätad med det naturvetenskapliga och konsthistoriska spåret. Nåväl. Berättelsen utvecklar sig snart också till ett gripande människoporträtt, en hämndhistoria och en fint vindlande essäroman. Inspirationsmässigt närmast ligger kanske ändå Michel Houellebecq; interiören från bilfabriken i Dresden är bara ett exempel på hur skickligt skildringen liksom glider i tid och rum för att på det viset åstadkomma en rundmålning av vår evigt undflyende samtid. (”En spektakulär anläggning där slutmonteringen av Volkswagens lyxmodell Phaeton sker. Fasaderna i fabriken är helt av glas, hade det stått, den ser ut som en katedral. Alla köpare av en Phaeton erbjuds att komma till glasfabriken och se sin blivande bil sättas samman.”) Men i Aftonland görs något helt eget av detta samtidsstoff. Detta är ju kvinnans blick, den sexuella kvinnans. Varför se sig föranledd att deppa över detta förhållande, denna klassiska parabel, denna litterära fantasi, denna elegant uppmålade projektionsyta med varma underströmmar?

Några sådana svar erbjuds vi tyvärr inte. I stället serveras vi en rejäl skopa sårad modern manlig stolthet, uppblandad med dyster diskbänksrealism. Hur ska ”vi män” vara då? Mellan varje rad i Gulliksens från litterär analys kliniskt rensopade artikel ekar denna fråga ödsligt tomt. För Gulliksen tycks ”Karolina Andersson” främst personifiera ett illasinnat, könsbetingat bedrägeri. Eller om det är den baksluga romanförfattarinnan som omärkligt bedragit honom? (”…men det är inte där slaget står, inte för Karolina. Kanske inte för Therese Bohman heller.”)

Jag vill gärna vara charmerande, förklarar Gulliksen på sitt ned-tonat chevarelseska sätt – och för guds skull vem vill inte det? Men när den blonda fotbollsmamman låter påskina att den norske romanförfattaren, förläggaren och poeten skulle ha närmat sig henne med ungefär samma avsikt som andra män, för att hon är attraktiv, för att hon sänder ut signaler, då kopplar artikelförfattaren inte på charmen; då blir han förnärmad, sorgsen och frustrerad. Han hade ju tvärtom varit androgyn som ung och han åstundade överhuvudtaget inget annat än kysk platonsk intimitet, inte ens på ett slumrande underliggande plan, vad det verkar?

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,

nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer…

gombrowiczI en underhållande polemisk replikväxling med en viss Bruno Schulz (ursprungligen publicerad 1936 i den polska kulturtidskriften Studio) begagnar sig Witold Gombrowicz fräckt av den för ända-målet halvt påhittade, halvt autentiska kvin-nofiguren ”läkarhustrun från Wilcza” för att med henne som bulvan och kritiskt sinnat sannings-vittne få tillfälle att elakt, vanvördigt och njutningsfullt trivialisera sina manliga förfat-tarkollegors högtravande litterära anspråk, deras falska djupsinne och deras löjliga masochistiska bigotteri. Inför denna ”läkarhustrus” svalt blaserade tjuskraft havererar alla deras stolta pretentioner med ens i en dunkel strömvirvel av låga, pinsamma begär. Men Bruno Schulz parerar elegant: Naturligtvis är ”läkarhustrun” en del av ”käre Witolds” poetik och speciella lit-terära universum, utsänd för att irritera, riva upp känslor och mobilisera lidelser av ett sublimare slag än tråkmånsarna själva är kapabla till. När sedan Gulliksen på motsatt vis åberopar sig på sin stackars blonda ”fotbollsmamma” blir det mest bara platt och snävt – och förfärligt sentimentalt. (Appropiering, har jag för mig att den korrekta skandinaviska termen lyder?)

Själv åstundar jag inte minst poesin och skulle aldrig avvisa vare sig läkarhustrun eller fotbollsmamman på sådär diffusa, rättrådiga grunder. Gjorde det mig till en sämre människa? Ja, från det utgår jag väl nästan, med tanke på… klimatet.

Publicerat i Okategoriserat

Förtröstan och irritabilis

Jag tog mig friheten att logga ut från sociala medier, ifall någon skulle undra var jag håller hus. Har utvecklat ett smått neurotiskt förhållande till denna spegelvärld av sken och skimmer. Och integritet är min enda valuta, så bortsett från en krets av nära vänner, som inte berörs av detta, orkar jag inte längre vare sig ignorera eller ”gilla” allt dumt som oavbrutet poppar upp, bara för att verka generös och lite duktigare än genomsnittet. I mitt arma flöde har många inlägg dessutom en ideologisk underton; de uppvisar otäcka drag av falsk inställsamhet och utgår nästan alltid från en falsk premiss, skönjbar redan i ordval och betoning, varpå min hypersensitiva varelse kreverar i ett slags allomfattande, glåmigt, förtärande moln av lika dum vanmakt.

Och så kan man ju inte ha det.

I övrigt vill jag bekänna mig till Poe, som sagt att en person som av det stora flertalet inte uppfattas som irritabilis heller ej kan vara poet. (”En konstnär är konstnär just i kraft av sin känsla för det sköna, en känsla som ger honom berusande njutning men på samma gång inbegriper en lika utsökt känslighet för varje vanskaplighet och disharmoni.”) En sann diktare, menar Poe, upprörs av varje oförrätt som drabbar honom och han observerar dem där ”opoetiska ögon” inte ser dem. Denna klarsyn skulle i sin tur vara följden av en exceptionellt högt utvecklad känsla för sanning, rättvisa och proportion – dvs ett slags skönhetssinne.

skarmavbild-2016-11-22-kl-10-54-10Det är ju likadant med Emerson. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att översätta Självförtröstan om jag inte erfarit det han faktiskt formulerar i den skriften som omstörtande vackert och därmed även sant: ”Förakta alltid falskheten, så behåller du skärpan.” Eller om historien: ”Tid och rum är bara färgspektrum som ögat åstad-kommer men själen är ljus; i dess närvaro råder dag och i dess frånvaro natt och historien är en oförskämdhet och en olycka, om nu något mer än en sorglös fabel eller metafor över mitt varande.” Eller om betingelsen för sällhet: ”Människan senarelägger och minns; lamenterar med bortvänd blick det förflutna eller står på tå för att se in i framtiden, blind för den rikedom som omger henne.” Eller om vreden: ”Understundom tycks hela världen ha sammansvurit sig i det enda syftet att besvära dig med uppenbara struntsaker.” Eller om kulturvärlden: ”En stadig gosse från New Hampshire eller Vermont som under några produktiva år prövar alla yrken, hanterar dragdjur, plöjer, idkar handel, håller skola, pre-dikar, redigerar en tidning, tar säte i kongressen och köper loss markandelar, för att likt katten alltid landa mjukt på fötterna, är hundrafalt mer värd än dessa citydockor.”

Eller om utvecklingsoptimism och dess motsats:

Ett samhälle gör inga framsteg. Tillbakagången på det ena området sker i takt med expansionen på det andra. Det undergår kontinuerliga förändringar: det är barba-riskt, det är civiliserat, det är kristnat, det är rikt, det är forskningsinriktat; men förändring är inte för-bättring. För varje ting som ges har ett annat tagits bort. Samhället förvärvar ny konst – och förlorar gamla instinkter.

Därför tänker jag nu bege mig ut i markerna och jaga småvilt och hänge mig åt det lokala. Jag tänker läsa, skriva, och när det närmar sig advent tänker jag som vanligt sätta en glöggsats med ingefära, kanel och nejlika, kardemummakärnor och ett pomeransskal för den friska syrans skull. Telefonen har jag förstås med mig i fickan, för på den finns en fiffig app med kompass och viltnyckel samt en detaljerad fastighetskarta på vilken alla tomtgränser och torn och stenrösen är utmarkerade.

Hade egentligen tänkt ansöka om utgivningsstöd från Kulturrådet, ett retroaktivt stöd, men nu vet jag inte om jag gitter. Jag blev uppmanad att skicka ett exemplar vardera av boken (Självförtröstan) till samtliga ledamöter i deras läskiga beredningsgrupp, något som skulle kosta mig hundratals kronor bara i frakt och portoutgifter. Utgivningen finansierades uteslutande med egna medel, och någon måtta får det faktiskt vara. En pålitlig läsarreaktion kom det i alla fall, för vilken jag är tacksam.

***

För övrigt är jag alltså novembertrött och irritabilis; barskrapad och nästan lycklig. Barnen är i en underbar ålder, roliga, lyhörda, hjälpsamma, och diktboken ska troligen hinna komma från tryckeriet lagom till jul. Författarfondens styrelse sammanträder i december, men det brukar ju inte ge något.

Önskar alla tänkta läsare frid och förtröstan så länge. Avslut är viktigt och detta innebär väl ett slags sådant. Här på Vikbolandet ligger regndimman tät över gärdena och nyss flög en blåskimrande skata förbi mitt arbetsrumsfönster. Och klorofyllgrön sommar kommer det att bli igen, det vet jag.

vintrigt-vikbo

Publicerat i Okategoriserat

Vad väckte anstöt och varför?

Torra och tryckande sensommardagar. På Öland blommade vippärt och ängsskära, tillbaka på Vikbolandet tar vi kvällsdopp i Slätbaken och Skvättan; fälten har gulnat och åt det kan inget göras – annat än i det fördolda. En avsides debatt har jag dock inte kunnat undgå att notera. Och då den tycktes mig så symtomatisk för allt som nu sker, kunde jag inte låta bli att försöka säga något om den. (Som vanligt kom sen själva texten att falla ut åt olika håll, så den kan säkert uppfattas som lite osorterad.)

***

Biskops-ArnöBiskops-Arnö var Teratologen en kultfigur, speciellt bland yngre manliga studenter. Där satt vi och mumsade skabrösa ve-gobiffar med utsikt över fjärden medan kulliga får betade gräs i kvällssolen som just fallit in över den vackra naturbeteshagen. Stig Larsson och Stig Saeterbakken skulle göra var sitt besök på skolan. Och så PO Enquist förstås, som förklarade att vi inte kunde lita på vad han nu stod i begrepp att yttra – han var ju författare. I en tidig fotbollstext han skrivit var prosan bitvis fulländad, lät han oss förstå. Och inför besöket hade nån i klassen i röd skrivmaskinsstil kopierat en fras ur en av hans romaner och skruvat ner pappret i en skrivmaskin, så att det såg ut som nån just skrivit: Men om vi inte försökte, vilka vore vi då? (Ska låta vara osagt om denna nyckelfras kom ur Ned-störtad ängel eller Kapten Nemos bibliotek.)

I dag är det en kuriositet men till och med när han i en sedermera ökänd kulturartikel applåderat utrensningen av Phnom Penh, skulle han i viss bemärkelse få rätt. En inte obetydlig del av invånarna i detta ”horhus” – den av västimperialism ”våldtagna” kambodjanska huvudstaden – var ju kort därefter omsorgsfullt fördrivna och ut-rotade. Orden betydde något. På idrottsstjärnors, barns och dikta-torers vis omtalar författaren ibland också sig själv i tredje per-son singularis. Som i hyllade självbiografin från häromåret: ”Några tycker genuint illa om honom.”

BonnierhusetVi fick även komma på förlagsbesök; hela svårmodiga skrivarklassen. Först till självaste Bonnierhuset på Sveavägen i Stockholm – varifrån jag drar mig till minnes mörkbetsad panel och de liksom hopp-fullt trånande blickar som kors och tvärs utväx-lades över mötesbordet: från oskrivet poetämne till förläggare; från förläggare till oskriven poet. Så till Vertigos källarlokal, där en muskulös enmansförläggare i ribbstickat linne och militärkeps tar emot oss för att med fötterna på bordet inleda en monolog om företeelser och namn till vilka jag aldrig kom att få någon djupare eller mer varaktig relation, trots att jag försökte läsa några av dem.

Häribland Teratologen, vars uppföljare till Äldreomsorgen hade getts ut året innan och nu hölls i lager på en lastpall i ett an-gränsande förrådsrum: Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Allt var på en gång lite världsfrånvänt och utstuderat, fann jag kanske i mitt trista jämnmod redan då.

***

I en novell med den något besynnerliga titeln ”Abel Amatus Ohmberg” konfronterar Willy Kyrklund läsaren med människolivets monumentala orättvisa, med dess osynligt verkande kausalitet och med den grymma deterministiska logik som tenderar att väcka sådan frustration och vanmakt hos dem som makten tycks ha missgynnat och förbisett. Det stackars mobboffret Abel blir följaktligen förövare medan förövaren växer upp till en god samhällsmedborgare. Den efter hand så kus-liga, alltmer oroväckande novellen inleds med ett stilla påpekande: Detta är ingen sedelärande historia…

KyrklundMed bilden av fallande ryska bomber över födelsestaden Helsingfors färskt i minne kom Willy Kyrklund att inleda sin bana som räknebiträde på Lidingö stadsingen-jörskontor. Förmodligen var han redan då djupt desillusionerad. Kotterier tillhör-de han inga. Filosofiskt hade han tagit intryck av Eino Kaila och den logiska em-pirismen, som han sen aldrig kom förbi. Efter studier i klassiska språk och resor till Iran och Ryssland, Indien och Grekland bosatte han sig med fru och två barn i ett radhus i Uppsala.

På 1950-talet var Kyrklund involverad i programmeringen av Sveriges första datamaskin BESK som vid tidpunkten var den snabbaste datorn i världen. Baserad på halvledarelektronik användes den till stati-stikberäkning för Televerket, hantering av väderdata för SMHI, ra-diokryptering och framtagning av vingprofiler på stridsflygplan. Till ”observerbara fakta” har den kritiskt tänkande människan att förhålla sig. Vad annars? (Inte minst på den här framställningen skulle författaren Willy Kyrklund haft synpunkter; annat inbillar jag mig inte. För den distinktionen gjorde han: ”författaren Kyrk-lund” var något annat än privatmänniskan.)

Ingemar Lemhagen (smått legendarisk kursföreståndare på Biskops-Arnö) anförtrodde mig vid ett tillfälle att Willy Kyrklund avböjt att komma till författarskolan på besök. Något värre än att tvingas umgås med andra författare kunde han inte tänka sig, hade han sagt. Även Ingemar bodde i Uppsala, det visste jag. Och på sitt milt behagliga vis markerade han nu sitt avstånd. Inte minst svor nog Kyrklunds ”nej” mot hans poststrukturalistiskt anlagda litteratur-syn. Enligt den var författaren ohjälpligt i språkets våld och därför en helt ovidkommande figur. Att ”prata litteratur” beredde med andra ord inga problem, i alla fall inte på Biskops-Arnö vid denna känsligt vägande sekelskiftespunkt. Kvintessensen i en dikt bestod av inom- och utomtextuella korrespondenser – inga andra hänsyn togs. Som skrivarkurslärare kan jag förstå den synen och i viss mån sympatisera med den, även om den är djupt falsk. Umgås tillsammans och ha trevligt, det skulle man. Men det var ute-slutande texten som skulle behandlas.

Midsommarhelgen 2008. Efter ett fall från en stege har jag ådragit mig en ryggfraktur och ligger i en sommarvarm sal på Vrinnevisjuk-husets ortopedavdelning. G, som haft en tidning med sig, varskor mig om att Willy Kyrklund är död, det måste ha skett samma dygn, och när hon åkt igen minns jag att jag vänd mot fönstrets per-sienner brast i gråt, fast jag snart skulle få åka hem och enligt röntgenbilden haft sån tur. Smärtan och morfinet bidrog säkert också – för vi kände ju inte varann?

***


BjerkanderDen här sommaren har varit lugnare. Om kvällarna har jag läst en bok om västgötske bondsonen, naturfors-karen och Linné-studenten Clas Bjerkander. ”Min snäl-le, duktige Bjerkander” som Kerstin Ekman vid ett tillfälle benämner honom – föranlett av en passus hos Juvenalis vars sexuella anspelning på herremän, slavar och fekalier Ekman hoppas ska ha undgått Bjerkanders mer oskuldsfulla öga? I kapitlet söker hon en förbin-delse mellan ärtväxten orubus och Platon-eleven Dion från Syrakusa. Men det slår fel. Förbindelsen verkar förlorad. I slutet av samma kapitel påpekas att papyrus med tiden nöts och går sönder; liksom forntida språk och kulturer. Ner i mörker sjunker världen och tar lärdomarna med sig. Men, skriver hon

växterna kommer år från år upp igen. De kommer ur frö eller också kommer de tillbaka i rena harmen, som Bjer-kanders slåtterblomma. Vårörter och gökblomster ser ut som på hans tid. Ja, de ser ut alldeles som Galenus, Plutarchos och Horatius såg dem. Nog är det underligt och tröstande.

Då var allt levande och lustigt heter denna fina, lärorika bok. Kanske läser jag den mest för att själv inte sjunka för djupt. Det brukar ske såhär års; orkidéerna har blommat över och i värmen vid husväggen lyser rudbeckian gul. Vindskivan kan bytas senare; kittet orkar hålla glaset lite till. Fanns ett observerbart faktum här? Är det godheten som varje vår bokstavligen gror och skimrar i marken? Särskilt tydligt blir det på Öland. I djupare mening är ju detta landskap allt annat än orört. Det ser ut som det gör tack vare att alvarmarken i så långa tider hävdats på samma vis. Här går kvigorna och fåren alltjämt runt och betar gräs i mager kalkjord; backtimjan och brudbröd kommer upp och när den ljusa sommarkvällen sedan lyser över heden börjar Stättanäktergalen sjunga i ett snår borta vid stengärdet. Du är ”vid källan” när du via stättans branta trappsteg vandrar ut på alvaret med fågelkikaren. Och i denna varma julimånad ska vi akta oss för het mat och stark dryck, undvika okyskhet och svettbad; inmundiga salvia och mjölk och sötost.

***

Man tänker sig gärna att anonymiteten skulle svara mot en högre sanningshalt i själva meddelandet. Tyvärr stämmer det nog sällan. Jag tror snarast att effekten blir den motsatta. Skribenten ”rycks med” och berusas av sin faktiska makt, som inom viss samtidslyrik, som pojken i glädjeyran över att när morfar inte längre finns i livet kunna skriva sina ord på väggen, medan kritan yr omkring och krymper i hans grova hand. Vem lider inte med den förtrampade, med den missanpassade, med den rättfärdige? Jag har själv lekt med tanken på att skaffa mig en pseudonym. Troligen mest för att slippa vårt kulturlivs vämjeliga fladder, men i alla fall. Vad skulle ske? Jag tror inte att det är åt sanningen man svurit sig i någon större utsträckning. Medierna ljuger: det bedövande flertalet ombesörjer sina liv från morgon till sen kväll.

Och orden bar betydelse. Som det heter i ett känt ord i Talmud, vi ser inte världen som den är utan som vi är. Så även vid en blind förkastningsbrant i samtidslarmet.

NiceAtt folk i anonyma forum far ut i antisemitism är lika ägnat att förvåna som att salafisten åberopar sig på sina urkunder. Det är tillvägagångssättet som skiljer dem åt. En sitter vid ett skrivbord, en annan bakom ratten i en lastbil sicksackande längs ett kvällssorlande prome-nadstråk vid en stillsamt medelhavsblå kust. Hatet är detsamma. Varför vet jag inte riktigt, men jag har nog alltid föredragit sanningssägaren framför den som vågar klottra fula ord på tavlan i ett övergivet klassrum. Jag är inte för fin för frid, som poeten Anna Rydstedt säger någonstans.

***

Den som efter Buchenwald-besöket skämtsamt beklagar sig över att sedan dess inte ha kunnat ”dra ett judeskämt på två veckor” avser med sin lustighet gissningsvis dels att förstärka den egna falnade auran, dels att rikta ett finger mot det förhatliga etablissemang till vilket vederbörande står i beroende. Som en himmelsk urkund tillbes vad man samfällt lyft i skyn; en befriande vansinnesvision av den ”totalitära” och fascistiska västvärld mot vilken udden i rabulistens verk anses rättmätigt och vackert riktad. Vad man med stöd i sin tummade postilla avskyr mest av allt på denna jord är nämligen ”västkapitalismens” karikatyrnäsa. En rondellhund, jämfö-relsevis, är för vag i konturen. En dum och svekfull liten sak som skällde åt fel håll, medan karnevalen drog vidare.

Så skingras och omintetgörs, paradoxalt, den omvälvningspotential man annars brukar tillerkänna konsten. Vid skärskådan fann man idel ädla grundsyften, även hos rabulisten. Detta har jag svårast att förstå. Om rabulisten när allt kom omkring var lika oförvitlig och politiskt korrekt som sina anhängare – varför denna aggressivt mobiliserade försvarsattack?

***

Frånsett den lilla gökärt som i våras blommade svagt rödviolett i fårhagen borta vid Mysinge:

Mest synd tycker jag nästan om orden.

Gökärt

Publicerat i Okategoriserat

Nionde sången

Ögonbesvären var inte vårsolens fel, det framkom att jag lider av en förslitning på hornhinnorna. Och jag får skylla mig själv. Snålheten bedrog visheten: jag hade låtit bli att gå till optikern och köpte kontinuerligt mina kontaktlinser på nätet. I flera år bar jag dem, från morgon till kväll. Så nu har jag fått droppa kortison i ögonen, skaffa glasögon och inte kunnat sitta vid en skärm och jobba. Läsa på papper är inte lika ansträngande, så konvalescensen kom att bli en hugsvalelse. Stilla veckor, bidevind. För buktande segel genom vinterdepressionen, mot ljuset. Facebook var det första jag loggade ut från. Nu blommar kärrblomster och mormorsöga. Och så har skogsbolaget Södra har varit här med sina skördare och skotare. På fem sekunder har kranspetsaggregatet både kapat furustammarna och kvistat dem. (Allt försvinner / Hjulspår lämnas / Skogsmaskiner / från Gehenna…) Doftande berg av barrtimmer och massaved. Tretusen kubik ska köras ut. Från vårt fönster syns bara en bråkdel av fördödelsen men hygget breder ut sig ända bort till Skränge. Halva Ormestadskogen borta. På gärdet hitom växer havrebrodden grön. Tranparet har gett sig av och rapsen lyser gul. Snart kommer konvaljerna och så småningom cikoria, rudbeckia och anemon.

Har huggit ved och släpat ris i björkbacken – hela vägen upp till trädkojan skimrar bladmossan på stenarna. Med glasögon på näsan ser jag rödhaken. Beslöt mig för att tappa sav ur en av björkstammarna. Flyktigare än kranvattnet, aningen sötare? Ett modernt smaksinne, avtrubbat av artificiella ämnen, kan kanske inte uppskatta björksav till fullo? På valborgsmässoafton festade vi loss på vin och nykokt näs-selsoppa. Efter det kroppkakor med skirat smör och vispgrädde. Alla gäster syntes glada och belåtna och det var vi också.

M har börjat ta ridlektioner borta i Hylinge. B ska få en kattunge. Husgrunden bestruken med sockelfärg. Flickorna skrapar staketet; jag skaffade små arbets-handskar åt dem och har lovat att en skälig ersättning ska utgå för deras flit. Återstår grinden och vindskivorna. Därefter ska jag snickra en balkongstomme. Jordkällardörren borde också bytas…

Störbönor och rädisfrön i jorden. Tomaterna har skolats om men inte flyttats ut i växthusskåpet än. Maj har varit kall. Har joggat utmed stora vägen, runt Mysinge och Boberga och så hem genom skogen. Det var flera år sen sist. Författarfonden avslog min stipendieansökan, fick jag just veta, inte ett öre blev det, de verkar ju mest berika varandra, de där ledamöterna, så nu måste jag söka mig ännu ett förvärvsarbete; det går inte längre. Häromkvällen upptäckte vi att det läckt vatten från ett av värmempumpens kopparrör. På mattan i vårt sovrum hade en pöl bil-dats, men det var bara en skruv som behövde dras åt.

Förra onsdagen fick G en novell uppläst av Rebecka Hemse på Södra teatern, det var kul att höra en skådespelare ta sig an den. Fin utsikt från terrassen, över takåsarna, fjärdarna och slottet. Strindbergsvyn. Förra gången jag var där stod poeten Joar Tiberg på samma scen och deklamerade en dikt från det förspråkliga stadiet. Balanserande på ena benet, härmandes en gärdsmyg eller vad det var. Tri-trii-pri-pri-pri-priii… Då var jag elev på Biskops-Arnö och vägrade prompt läsa upp någonting överhuvudtaget. Femton år har förflutit. Nu var det kylslaget och knappast någon vårkänsla i luften. Ölbiljetter, vin och mingel ledde till en ganska dimmig efterfest hemma hos Therese, där jag gick ut och rökte på balkongtrallen i bara strumporna och blötte ner mig.

***

På marken efter regnskuren: lönnkronornas ståndarblommor, maskrosblad och vinbergssnäckor. Det årliga Kullaloppet har gått av stapeln. Ombytta skjutsade jag tjejerna till skolan; de skulle promenera bort till idrottsplatsen i gemensam tropp. De är stora nog att cykla till skolan, men på Arkösundsvägen är vägrenen obefintlig och bilarna kör fort. Träffade även Lan på Mosebacke, det var ett kärt återseende. Där stod hon i sin gula kappa – hon bor kvar i samma lägenhet; hennes barn har vuxit upp och blivit stora. I juni reser hon och G till Chengdu. De har sökt anslag från Kulturrådet och ordnat med visum på ambassaden. På sängbordet ligger en resehandbok om Kina. Själv blev jag på kort varsel inbjuden att delta i en poesi-festival i Peking senare i sommar, fast efter gårdagens besked tvingades jag tacka nej till detta äventyr – jag måste jobba i stället.

Har läst Olov H. Hauges dagböcker. Har läst Jens Andersens Astrid Lindgren-biografi. Har läst brevväxlingen mellan Robert Bly och Tomas Tranströmer. Har även påbörjat Olle Widhes avhandling om krigslekens roll genom barnlitteratur-historien. Och så Thomas Mann, Doktor Faustus. Det är en nyöversättning, jag betvivlar att jag kommer läsa ut den. Attraheras alltmer av det avklarnade, enkla, har jag märkt. Hauge var underbar läsning.

28 maj 1945: ”Vita blomblad mot gröna löv, ingenting är vackrare.”

27 oktober 1953: ”Lär dig arbeta med större enheter, så blir allt mer enastående.”

17 mars 1957: ”I äldre tider såg man det annorlunda eftersom man visste att den andliga världen var oändligt rik och kunde ge en nödställd tröst…”

6 februari 1959: ”Läst lite i Ekelunds Prosa på dagarna. Det är så man vill gråta. […] Jag visste inte att Skandinavien hade så stora själar som honom och hans likar.”

6 februari 1959: ”Tanke och dröm är himmelska farkoster.”

20 mars 1959: ”Världen hade varit en bättre plats om det inte hade funnits så många som på liv och död ville upplysa andra. […] Låt folk vara ifred!”

3 oktober 1959: ”Läs Hamsun! Han försöker visa dig vad som är äkta hos människan. Underligt att ingen ser det.”

15 november 1959: ”Modernistisk dikt är som en hormonbesprutad ogräsåker, märkliga, onaturliga växter, som växer sig till döds.”

20 november 1959: ”Tidningsläsande är vägen till undergång. Tid-ningar är grumliga källor, stackars de som vänder sig till dem!”

22 mars 1960: ”Människor som läser romaner lär sig aldrig att tänka, de bara slukar, giriga efter rus, händelser. Romanen har förstört ordet. Lägg märke till romanläsare, det går inte att prata med dem, de har inte fäst sig vid något.”

2 juni 1960: ”Spjutkastar-längtan ligger djupt i oss alla! Snorre är farlig, Homeros är värre.”

1 augusti 1962: ”I denna dikt ryms Yeats syn på världen och konsten.” (All things fall and are built again, / And those that build them again are gay.)

18 september 1964: ”Det har varit explosiva utbrott av syner och extaser.”

19 oktober 1964: ”Du kan aldrig bli helt ensam när du bor i din hembygd, i de hus, på den plats där du tillbringade din barndom.”

10 november 1964: ”Har någon sagt något vackrare om en diktares gärning?” (The poet judge not as the judges but as the sun falling around a helpless thing.)

Till 1994 sträcker sig noteringarna, men jag läser långsamt, så jag har inte hunnit längre. Han påminner om de kineser han beundrar. Riskabla djup och äkta tvivel. Och även om han odlar sina äpplen där vid fjorden är detta främst en fri och inträngande läsedagbok: Swedenborg, Lao Zi, Blake, Emerson, Jacob Böhme, Emily Dickinson, Eddan, Bhagavadgita, Mäster Eckhart, Robert Browning, Woolf och Baudelaire, engelska romantiker… (”Den franska romantiken är ihålig och svulstig. Den engelska måttfullheten är bestående.”)

***

I ett brev berättar Tranströmer för Bly om hur Bonniers står i begrepp att starta ännu en radikalt vinklad tidskrift. (”Hela redaktionen består av ivriga kommunister och huvudredaktören förklarade i radio att litteratur var ‘ett djävla dammigt ord’ och att man bara skulle föra debatt.”) Ofta protesterar han mot rådande stämning. Han talar om att vara precis som man är före döden; om vikten av att lägga bort retoriken. Samma höst beklagar han det svenska litterära etablissemangets kollaps. I BLM utmålas kollegor som fascister av ”extrema vänstermän” som enbart sägs bli entusiastiska inför böcker om Albanien. Dejavukänslan är stark och jag fnissar i min ensamhet, som man gör när någon uttalar det uppenbara. (”Sveriges kulturliv är och förblir en scen för narrar.”) Senare, våren 1985, gör han klart att han ogillade trenden under den politiska eran, och att han fortfarande ogillar den. (”Jag tror att jag är emot alla sorters trender.”)

I dikten ”Decemberkväll -72” gestaltas vanmakten såhär:

Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd / av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi // den igenbommade vita kyrkan. Därinne står ett helgon av trä, / leende hjälplös, som om man tagit av honom glasögonen. // Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som pressar oss / mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.

Jag tror ibland som Robert Bly skrev någonstans, att prosadikten särskilt skulle lämpa sig för det intima och förtroliga. Den talar inte till en folkmassa, utan lågmält, till en som avsändaren med säkerhet vet lyssnar. Dess naturliga rytm, diktion och raka tilltal, menar han, har hjälpt oss att avtäcka vissa tankar och känslor, som annars hade varit fördolda.

Både Hauge och Tranströmer läste Thoreau. Och en Luciakväll, ensam i lägenheten på Dalagatan, läser Astrid Lindgren honom. I dagboken står det att hon ”grät inför Thoreaus ord” och så har hon citerat dem:

My greatest skill has been to want but little. For joy I could embrace the earth. I shall delight to be buried in it. And then think of those among men who will know that I love them, though I tell them not.

2010-talets svenska kulturklimat är minst lika hemskt som 1970-talets, skulle jag tro. Blindhetens rike. Så jag kan känna glädje över mina futtiga besvär. Vid behov droppar jag kortison i ögat och så väljer jag med desto större omsorg vad jag eventuellt ska läsa eller skriva härnäst; besparar mina ögon och min stackars själ. Det kanske inte var en så dum strategi? Av åkomman grafomani led jag i alla fall inte. Att ”sluka böcker” verkar inte heller hälsosamt.

Fascistepitetet används friskt än i dag; ibland undrar jag vilka som var mörker-människorna. Dessa eländiga texter som enbart läses av gelikar, förbittrade och oförsonliga. Kritik tål de inte alls. Lämnar några motiveringar till sina drakoniska beslut gör man inte heller, så det så. Nej, vad mig anbelangar kunde man lika gärna lägga ner den där ruttna fonden. Korruptionen förefaller i det närmaste total och åsiktsdiktaturen lever. Att verka som författare i detta land är hopplöst såvida du inte skriver kriminalböcker, tillhör nomenklaturan, råkar ha fötts med rätt namn eller så. I annat fall tystnad, sanktioner och arbetslöshet. Jo, detta är sanningen. Koprofager, kallade Ekelund dem. 2012 erhöll jag ett tvåårigt stipendium, som en skänk. Då beslöt jag mig för att trots allt fortsätta. Anpassade min dagliga verk-samhet efter detta som jag trodde någorlunda ömsesidiga förtroende. Sedan dess har jag bland annat skrivit klart och avslutat en dagbokstrilogi, föreläst i Zagreb, engagerat mig lokalt (Unga berättare Östergötland), handlett mina skrivarkurs-elever, bloggat lite grann samt hyst förtvivlan.

Den 8 juni 1957 skriver Hauge att det värsta som kan drabba oss är att utestän-gas från det ”dolda rummet” i oss själva.

”Det kan nämligen hända. Den dörren kan slå igen. […] Då har vi bara oss själva att skylla, vi förmår inte att skapa något nytt där, inte trolla fram fantasivärlden som en gång hänförde oss.”

Denna självförvållade olycka, var det den som gjorde dem så arga?

Publicerat i Okategoriserat

Emerson & Ekelund om världsläget

Modena-spectaclesUrsäkta eventuella slarvfel och inkongruenser; jag får huvudvärk här framför skärmen och ska ju egentligen jobba med annat. Trodde först det var årstiden, fast nu befarar jag att ett par läsglasögon omgående måste in-förskaffas, något jag i så fall inte blir den förste att bära i ett snöre frampå skjortbröstet.

***

Emerson menar att en religion som räds vetenskapen begår självmord samt vanärar Gud. Den ”tyranniserar över en by” men är inte den oföränderliga lagen. Eke-lund återkom till ”oafhängigheten” och ansåg det vara en av Nietzsches härliga gärningar att …ha slagit ihjäl den dumma vidskepelse som i diktaren och artisten ser mänsklighetens ädlingar. Vad menar jag med detta? Jag menar att det just därför är så viktigt med en konstitutionell grund. Vi människor är så förtvivlat trångsynta och inbitna, maktlösa och manipulativa, fladdriga och opålitliga och utan hopp. Tröst gick det egentligen bara att söka i religionen, konsten, poesin. Där kunde man höja sig över det ”belletristiska nonsens” som Ekelund i samma avsnitt så kärleksfullt utgjuter sig kring.

Om Emerson konstaterar han året därpå:

”Så fin luft, så mycket sol och doft står det icke kring någon modern människa som kring Emerson.”

Publicerat i Okategoriserat

Citatet

IMG_2589

Olav H. Hauge, ur Gängelstrån (övers. Görgen Antonsson)

Publicerat i Citat

Körsbär ingen pickat; vildsvinsobservation

IMG_2566Vårvintern har kommit. Dagsmeja och skare. Med ens hade uthusens rödfärgade brädpaneler återfått sin lyster och det brutala ljusguldet hamrade nejden med en helt annan intensitet än för en vecka sen; det gjorde ont i ögongloberna. Bland förmultnande fjolårslöv under det vikande snötäcket i bersån borde snödropparnas gröna bladspetsar ha kommit upp. Tre kilo färs gav rådjuren. I söndags stod jag i köket och skar slamsor från revben, hals och sidor. Så togs allt om hand av köttkvarnen. Ett baklår och två bogar har G lämnat på rökning hos Charkmans. Sadelbitarna och filéerna gick direkt ner i frysboxen för att sparas till ett särskilt tillfälle. Det kom ett bokpaket. Fast jag förklarat att jag knappast är kritiker längre blev jag tillsänd de böcker jag bett om. Och sen jag läst några kapitel i den sympatiska Under tidens yta gav jag mig i kast med Olle Thörnvalls tolkning av Christina Rossettis långdikt Trollmarknad, vilken med ett ord var frapperande.

Sen sög hon frukter, ljusa, röda, [suck’d their fruit globes fair or red…] / ljuvt som klippans honungsföda, starkare än glädjens vin, / mer klart än vattnet rann det saft, / hon aldrig smakat sådan än, / hur kunde man få nog av den?

IMG_2547IMG_2530

Talgoxen har börjat sjunga, jag trodde först det var en bofink. Tvåtoniga pipanden från busksnåren vid eldningsplatsen. Små meståg i björkbacken. Ti-ty-ti-ty-ti-ty. Så transkriberas deras filande hos Pedersen/Svensson men snarare än ett utryck-ningsfordon lät det som glad telegrafi, tyckte jag. Februaris gulbröstade optimist. Nyss avmaskad har T betett sig allmänt ostadigt. Ena stunden knorr från föns-terblecket, i nästa stund står han och jamar i tamburen. Till våren är det sju år sedan jag i en kartong bar ut honom från hans ombonade födslohus på Lindgrens väg i Färjestaden, där Mange och Johanna bodde då. Droppande istapp. Månsken. Häromkvällen hade Carina sett en vildsvinssugga med tre kultingar passera gärdet uppe vid Karlslund; vildsvin har inte observerats på den här sidan vägen förut. Ingemar har varit och tippat av ytterligare en skopa säd på utfodringsplatsen vid Fyrskiftet, kanske söker de sig ditåt vartefter?

***

Måste få tipsa om ännu en dokumentär. I think a writer ought to be a bit of grit in the state machine, skrev Graham Greene en gång. (”On the Virtues of Disloyal-ty” tror jag att essän ska heta.)

Av en händelse kom i går en propå från Elnaz Baghlanian som är kontaktperson på Svenska PEN och som jag har jurysamarbetat med i Linköping vid ett tillfälle. Den principförklaringen kunde jag med gott samvete skriva under, så snart är jag PEN-medlem. I Sverige råder ju yttrandefrihet. Det betyder att censuren är av mjukare natur, men det är samma typ av överträdelser och etikettsbrott som beivras. Man kritiserar ju inte vilka aktörer som helst. Detta märks främst på det faktum att uppdragen tryter och på att det tystnar kring dig. Du slungas ut i en sorts om-loppsbana – en position som går att vända till en lite tveksam fördel. (”Att höra svartbjörnens rop i vildmarken, helst man är ensam, det är nyttigare än att höra stora trumman.”) För många är väl fyrahundratjugofem kronor inte så mycket, men för min del får det räcka med tjusiga medlemskap nu…

***

Motorsågen startade så fint, fastän det var över ett år sedan jag hade den igång. Men så kom styckningen emellan och på eftermiddagen var jag för trött för att orka ta vid igen, så nu ligger en till hälften kapad björk i de smältande drivorna mellan höladan och dasset där den föll.

Publicerat i Okategoriserat

So the walls came tumbling down

GrönsiskaDokumentären om Laleh var verkligen sevärd. På djupet hade hon förstått vad poesi är. Lägger man ner väldigt mycket tid på någonting, sa hon bland annat, då måste det få vara meningsfullt. Hon påminde om hur det gäller att motstå vissa krafter, knutna till branschen, som tror sig veta bättre. Förundransvärda stämmor och synkoper i ett svävande register. Efter åtta år i Sovjetunionen kom hon till Sverige – tonåring blev hon i Hammarkullen. Av skivbolaget skulle hon kräva att själv få producera sin musik. (”Jag tycker att man ska veta bäst om sitt eget uttryck och då finns det ju ingen anledning att någon annan är chef.”)

Skärmavbild 2015-02-02 kl. 16.24.54Hennes pappa hade tolkat sufisk poesi, upprepat stroferna om igen, och så fick Laleh på basis av frasering och tonföljd försöka gissa sig till vad det betydde. Sin egen musik härleder hon faktiskt till den persiska lyrikens lovsånger och hymner, fast på enklare nivå. (”Det börjar alltid med en melodi och så en text som bara kommer…”) När rytmen definierats vidtar sökandet efter ett ljud som kan ”matcha visionen” och realisera den ursprungliga ingivelsen. Flera gånger betonar hon att man aldrig ska underkasta sig, däremot vara tacksam. (”Världen är inte skyldig oss nånting.”) Som jag förstår det är båda hennes föräldrar sedan ett par år döda – hennes pappa ska ha förolyckats redan 1994 när han försökte undsätta en drunkande kvinna.

Att man i hennes sång kan ana dunkla, överbryggande klanger från poeter som Hafiz och Rumi är en svindlande tanke. Ärans tosingar, som Ekelund utbrast om dem. Sufierna själva fann sig ju kallade att försona religionerna med varandra. Kärlek är längtan. Motgång medgång.

Beträffande Some die young säger hon att ”man på ett sätt” saknar framtidstro. Man vill, man hoppas… Men måste inse att några människor gick bort för tidigt. Det är en sanning man får lära sig att leva med, som ett mantra. Hon talar om en närvarande skugga, som ger äkthet.

Sådan är verlden, den förräderskan.
Så intet däri, utom frön av barmhärtighet. (Ferdousi)

Med föräldrarna kom en kritisk blick. Tack vare dem anser hon sig ha en skyldighet att vara trygg och respektera friheten hon getts. (”Det är nog hela drivkraften. Jag måste göra det mitt liv ska bestå av; min musik.”) Spelar tennis sammanbitet gör hon också, i en ganska underbar sekvens.

***

Vi har grönsiskor vid fågelbordet sedan ett par dar. Kanske deras koniska små näbbar var bättre anpassade till de nya solroskärnorna? Sorten vi skaffade nu senast är mörkare, trubbigare. I snötäcket på marken har skalen från dem sjunkit ner en bit. Kluven och inburen i korgen ligger ved och kakelugnen avger värme. M är hos Emma; B sitter och ritar hästar.

Publicerat i Okategoriserat

Citatet

Alice5»Jag förstår!« sa Drottningen som hade tittat närmare på rosorna under tiden. »Hugg huvena av dom!« Och så gick tåget vidare medan tre soldater stan-nade för att avrätta de tre olyckliga trädgårdsmästarna som sprang fram till Alice för att få skydd.

»Ni slipper bli halshuggna!« sa Alice och stack ner dem i en stor blomkruka i närheten. De tre soldaterna traskade omkring en stund och letade efter dem, och så marscherade de helt lugnt iväg efter de andra.

»Är huvena av?« skrek Drottningen.

»Huvena är borta, Ers Majestät!« skrek soldaterna tillbaka.

»Bra!« skrek Drottningen. »Kan du spela krocket?«

Soldaterna teg och såg på Alice eftersom det tydligen var hon som hade fått frågan.

»Ja!« skrek Alice.

»Kom hit då!« röt Drottningen och Alice sprang ifatt processionen, nyfiken på vad som skulle ske nu.

Lewis Carroll, ur Alice i Underlandet (övers. Christina Westman)

Publicerat i Citat

Om att hänge sig åt nyckerna

Efter Breaking Bad har jag haft svårt att hitta en ny serie att följa med behållning; antagligen fanns det ingen lika bra? Det är ju en moralitet och hänvisningarna till Leaves of Grass är inte tom gestik. Det infernaliskt rena metamfetaminet blir den perfekta metaforen för en civilisation i upplösning. Under heteronymen ”Heisen-berg” iför sig Walter White den svarta jazzhatten. Partikelns position och hastighet kan som bekant dock inte samtidigt bestämmas; det rör sig om en vågfunktion. Och försångarens rader får en kuslig efterklang:

”Gliding o’er all, through all, Trough Nature, Time, and Space, As a ship on the waters advancing, The voyage of the soul – not life alone, Death, many deaths I’ll sing.”

Kristallblå antimateria, framställd först i RV:n och så småningom i hypermodern la-boratoriemiljö kontrollerad av män med automatvapen – epokens våldshärskare och supernihilister. I förstone tycks Walter leva i villfarelsen att någon sorts upp-rättelse vore att vänta. Han lider av fåfänga, intalar sig saker, relativiserar och vet att på logisk väg rättfärdiga sina beslut. Everything is chemistry. What difference does it make? Think Jesse, think! Till sist överges även den positionen. I did it for me. I was good at it. I liked it… I was alive. Från protagonist till antagonist. Walter White hade burit världen på sina axlar, en hunsad kemilärare, för intelligent för sitt eget bästa. Om Bryan Cranston, som gestaltar honom, har Vince Gilligan sagt att den sympati han trots allt väcker är dramats grundpremiss. (”You’re going to see that underlying humanity, even when he’s making the most devious, terrible deci-sions.”) Så rådbråkas även åskådarens samvete.

Skärmavbild 2015-01-29 kl. 18.23.19 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 18.19.11 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.52.10

Det är fantastiskt bra gjort. Känsligt varvat med så kallade comic reliefs byggs skeendet upp mot nästa kulmen eller point of no return. Scenerier och dialog i organisk förening. På ett plan skildras en kultur, den amerikanska, den väster-ländska, i färd med att desavouera sig själv genom ett agerande som liknar Walter Whites, präglat av dubbla måttstockar, atomism och andefattigdom. Där i New Mexicos öken, medan siluetten av två kretsande rovfåglar drömlikt avtecknar sig mot himlen ovanför de röda sandstensklipporna, bortom varje etisk dimension, vittrar så att säga även värdegrunden bort.

Montesquieu lät den förnäme Usbek rapportera från hoven i upplysningstidens Pa-ris. I ett av breven förklaras ”världens barn” vara egendomliga. De tål varken bifall eller kritik och går inte att tillrättavisa, då väcks deras löje eller förakt. För att göra intryck på fritänkarna måste man inta en tvetydig roll – hålla dem i ovisshet an-gående den egna uppfattningen om deras åsikter. En svår balansgång, konstate-ras det, som fordrar stor eftertänksamhet.

”Världens barn kan då prisa sig bra mycket lyckligare som vågar allt, som hänger sig åt alla sina nycker och som alltefter omständigheter-na för dem vidare eller överger dem.”

Hur komma till tals med sig själv? Harold Bloom hävdar att Shakespeare var den förste att beskriva jagets förvandlingsprocesser. (”På samma sätt som Dante över-träffar alla andra diktare när det gäller att påvisa något oföränderligt hos oss alla, en fast position som vi är tvungna att hålla oss till i evigheters evighet, överträffar Shakespeare alla andra när det gäller att ge belägg för ett slags obeständighetens psykologi.”) När Walter bevittnat sin svågers död (knarkpolisen Hank) och sedan tvingats ta i hand med nynazisten (Jack Welker) som just avrättat honom, lämnar han Jesse med orden: I watched Jane die. I was there. I saw her take an overdose and choke to death. I could have saved here. But I didn’t. Walter får behålla en av de uppgrävda tunnorna med pengar (nio miljoner dollar) tack vare att Jacks brorson Todd respekterar honom; en tunna han sisyfoskt ses rulla genom öknen när det visat sig att bilens bensintank träffats av en av kula under skottväxlingen. Så köper han en skrotbil av en gammal indian i reservatet och kör i den mot villaförorten i Albuquerque, där sammanbrottet fullständigas. I Walter Juniors åsyn hotar Skyler honom med en kökskniv, varpå han skuren i handen åter tar till flykten, nu med deras ettåriga dotter Holly bredvid sig i en barnstol.

Avsnittet är kongenialt betitlat efter Shelleys profetiska sonett om kung Ozyman-dias (Ramses II) som ska ha lämnat fler statyer och monument efter sig än någon annan egyptisk faraon: Look on my works, ye mighty, and despair! / Nothing be-side remains. Round the decay / Of that colossal wreck, boundless and bare, / The lone and level sands stretch far away.

***

Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.28.22 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.20.11 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.30.12

Marco Polo var en besvikelse, den saknade ju karaktärsutveckling och ägde inget av det konstanta inre ”tryck” som Tarkovskij fann hos Dostojevskij och som gjorde Breaking Bad så oavbrutet fascinerande och även rolig, fast jag är svag för pano-reringarna över grässtäpperna, det varma ljuset i gemaken och den ondskefulle kanslern Jia Sidao; klädedräkterna och de ciselerade sköldarna. I sista avsnittet gjordes en litterär referens: ”Den skickliga krigaren sätter fienden i rörelse, inte tvärtom.” Uppenbart skeptisk förklarar då Sidao för rådsherren att den fete mon-golen ”försöker bli kines” och aldrig skulle förbise Sun Zis manual. Så faller Xiang-yang och därmed hela Songdynastin under Kublai Kahns våld. I samma avsnitt an-förs en rad ur Förvandlingarnas bok: ”Sidenvägen som vi en gång öppnade kommer att övertas av ett mörkt moln i väst, och kvar blir blott ogräs och nässlor.” (Seneca skrev att orättfärdiga riken aldrig blir bestående.)

***

Underligt hur allt kan tyckas sammanhänga i synteser. Jag spelade badminton i söndags och har fortfarande lite träningsvärk i sätesmusklerna. Jag tycker om de gröna dagrarna i hallen; linjerna och lättheten i spelet. I går morse lyckades jag fälla ett rådjur, det hänger nu på mörning borta i slaktboden. Som jag längtar till den söta sommarstiltjen under lindarna…

IMG_2505 IMG_2514 IMG_2515

Publicerat i Okategoriserat