Vikboblogg

Häromåret tog jag mig an några dikter av W.B. Yeats, ett projekt som sedan blev liggande. Varför? Jag hade inte kunnat hitta nån riktigt lyckad svensk översättning av The Second Coming, 1900-talets kanske främsta dikt. 

Exakt hur versen organiserats spelar mindre roll – men fångas inte tonen går ju även budskapet förlorat. Diktens ödesklang ekar genom hela det ”bygge” Yeats både bevarar och raserar. Grundmönstret är jambisk pentameter, Yeats ställer sig dock fri och varvar jamberna med trokéer: TURN-ing… SURE-ly… SLOUCH-es… Med den blint härjande cyklonen som generator – dvs den växande passion (”the gyre”) som i en evig cykel alstrar kaos och grymhet (”the rough beast”) – manar Yeats fram sin vision av profetian.

Nåja, här följer min oavkortade tolkning av dikten:

I morse gick jag min vanliga skogsrunda och så satte jag mig i stugan för att arbeta; vårsolen sken och lärkorna sjöng högt i skyn, ändå ville det sig inte riktigt. John Prine avled i natt, på ett sjukhus i Nashville. Hans sånger har den där lystern man jämt ville åt. Få ord har drabbat mig som hans. Burna av enkla ackord, melankoliska och roliga och genialiska, förjagar de det inbillade mörkret för en stund. De vackert skamfilade änglavingarna är dolda, men du märker av dem hela tiden.

Grönt och fjolårsgult i trädgården; översållad av scilla skiftar slänten ner mot höladan i blått. Vi har fortsatt med fågelutfodringen. Under kallfron-ten besöktes fröbordet av grönfink och steglits och vid en kvardröjande snöfläck borta i björkbacken drillar rödhaken sin strof:

Tell all the truth, but tell it slant.

Jag har funderat på att sluta skriva. Jag är så in i döden trött på utebliven respons, på den totala tystnad som sedan flera år har omgett mina böcker. Jag vet att jag är obekväm och att jag väljer andra vinklar. Det har jag sett som min uppgift, i den mån jag tänkt så. Fanns det inte plats för en enda motsträvig författarröst i detta arktiska klimat?

Ekonomiskt inbringar det ingenting, bara precis så mycket att jag kunnat hålla mig flytande. I fredags kom så äntligen besked från Kulturrådet: Jag sökte bland titlarna som beviljats statligt utgiv-ningsstöd. Det rör sig om belopp på mellan 30 000 och 60 000 kronor och innebär att boken distribueras till olika bibliotek runtom i hela landet. Där fanns romaner och essäistiska verk såväl som flera diktsamlingar: Anna Hallberg, Jenny Tunedal, Jonas Modig, Magnus Florin, Martina Montelius, Karl Ove Knausgård… Men nej, mitt namn stod inte med. Tvåtaktsknatter hade fått avslag. Fyra års arbete har jag ägnat den boken och bekostat hela utgivningen med egna medel, på eget förlag. En iskall frånlandsvind viner nu kring stug-knuten; ogästvänlig och indifferent.

Uppgivenheten. Det lustiga är att med den ökar friheten. Lugnet efter utbrotten av sorg och ursinne är ljust och stärker mig i min förvissning om att allt är som det ska.

Skrivandet? Vad spelar det för roll? Jag har väl dokumenterat så det räcker och blir över. Det fanns väl annat att göra. Vedleve-ransen. Bygga det där hönshuset vi pratat om. En drivbänk till rädisorna. Komma ut oftare. Komma till skott, som päronträdet inom kort. Definitivt komma bort från den mest korrupta och andefattiga av instanser: kulturvärlden.

***

Var Tranströmer världsfrånvänd? Det vittnar om en grund förståelse av poesin att av bekvämlighet och feghet vilja intala sig det. I ett frestande försök till sakralisering har man velat få honom till mystiker eller naturlyriker enbart. Vem var han då? I ett odaterat prosafragment från 70-talet talar han öppenhjärtigt om sin vilja att vara till lags, särskilt när folk är artiga och tillmötesgående mot honom; om hur vägen till korruption tycks gå via vänlighet och om sitt ”hejdlösa” behov av självständighet. Ja, hela fragmentet liksom lyser av uppriktighet:

Vilka spänningar! Hur lösa det? Mjuk på ytan, orubblig innerst? Men vad är yta och vad är innerst? Jag drar mig undan situationer där jag riskerar att korrumperas. Jag undviker publicitet. Jag tycker däremot om att vara lustigkurre i en grupp som känner mig, att stå i katedern och undervisa m.m.

Att vara lustigkurre i en krets… En sak vet jag: Humor är inte konsensus. Humor är ett brott mot skick och självuppfattning utan att förråda samvaron. Det är undervisning utan pekpinne och lam pedagogik; frigörelse och lättnad. Inte minst för den som lite motvilligt brast ut i skratt!

I ett BLM-nummer från 1978 finns ett samtal om översättning mellan Robert Bly och Tranströmer, ledsagat av dikterna som förs på tal. (Artikeln återges i volymen I arbetets utkanter som gavs ut för ett par år sedan.) Efter hand ska det vindlande samtalet komma in på de ”dygdens maskiner” i det ”pamfletternas paradis” som i sammanhanget åsyftar den franska revolutionen. I dikten är Danton den koppärrige revo-lutionären som ”sjöng i gränderna” medan Robespierre beskrivs som kärlekslös. (Tranströmer: ”Du använder ordet goodness men det ord jag vill ha är virtue, för ingen kan påstå att Robespierre var god, men han var kolossalt dygdig.”) Att Tranströmer försett Danton med attributet ”koppärrig” är förstås ingen slump; det smittkoppsvirus som förorsakat koppärren utrotades först 1980 och ger oss inom dik-tens ram en paradoxalt levnadsglad och lycklig man, märkt av lidan-de och sjukdom. En viss erfarenhet.

Mot denne godmodige Danton, med risk för eget liv flanerande längs den nymornade republikens gator, ställs så den blodiga revoltens mest namnkunnige pamflettförfattare, Robespierre, vars ”abstrakta dygdkänsla” för Tranströmer representerar den avgjort mindre hu-mana dispositionen:

Han tog aldrig emot mutor och var aldrig inblandad i skandaler med kvinnor. Vad han ville göra var att skapa ett samhälle där alla och envar var fulla av dygd. Samtidigt gjorde han ruskiga saker.

Och på ”ruskiga saker” följer frågan: Vem var vår tids Robespierre?

Utan andra jämförelser (den sortens snille och dådkraft är säll-synt) kan jag komma på en uppsjö pretendenter. Artister, komiker, präster, tjänstemän, poeter, professorer… Med godhet har paroller hursomhelst mycket lite att göra. För oss människor var ingenting enkelt, utom rättfärdigheten. Varje morgon tar du på dig jackan och bemöter spärrvakten med ett leende. Var du korrumperad stod det genast något annat skrivet i samma lite vilsna ansiktsdrag. Innerst inne har jag alltid vetat att det är så, utan att behöva fråga. An-ständighet var ingen akademisk disciplin.

Varifrån emanerade vreden? I Hjalmar Ekströms Den fördolda verksta-den (en samling själavårdande brev från 1930-talet) möts vi först av ett citat av Jakob Böhmne: Jag är lika full av vrede och hat som någon annan människa. Men som Ekström påpekar, inte allt som ter sig som hätskhet har upprinnelse i hätskhet. (”När Jesus drev mång-larna ur templet, härflöt den yttre häftigheten ur den inre still-hetens källa.”) Hos den som vill vara saktmodig åsamkar vreden av lätt insedda skäl lidande. Hjalmar Ekström (församlingsdiakon som efter några år i kyrkotjänst återupptog skomakaryrket) räknar där-för vreden som en mindre synd än högmodet.

I all sin stillsamt protestantiska stränghet är det en besynner-ligt upplivande och berikande samling texter, som ger läsaren att tänka på. (Vilhelm Ekelund, likaså från Stehag, lär förresten ha haft följande att säga sin försynte vän: ”Det är också ett koket-teri att du ska sitta här och lappa skor! Öppna bläckhornet! En halv sida av dig skulle göra succé!”)

***

Vinter har på nytt förbytts i påsktid och april och uppe på tallplanteringen gnisslar ett skottkärrehjul; det är talgoxen som envist hävdar sitt revir. Ibland när vi umgås med vänner brukar just Knausgård komma på tal. Det gjorde mig lite irriterad. I sociala sammanhang hade jag svårt att hävda mig, när alla var så överens. Då tiger jag hellre, eller inflikar nån lustighet. Tappa ansiktet och verka missunnsam, det vill väl ingen? En bitter liten kärna har jag nog, men det har druvan också. Varför avsluta sitt monumentala självporträtt med orden: Nu är jag inte författare längre. Kan det tolkas på annat sätt än att skrivandet främst måste ha utgjort en belastning? En tung och lite ödslig åstundan om att till varje pris bli störst, mest älskad… ja, dygdigast?

Ord djupt inbäddade i romanprosans suggestiva fantasmagorier, i och för sig. Att produktionstakten sen vidmakthölls, det visar ju att gestiken vägde mer än utfästelsen? Den skönlitterära effekten var målet; sanningen förhandlingsbar. Anthony Burgess svala kritikkonst faller mig in: Det är ett av problemen med Odysseus. Tekniken skiftar halvvägs. Joyce ägnade för lång tid åt boken. Den är inte så enhetlig som folk har velat tro.

För lång tid ägnade han knappast sitt mästerverk, Knausgård. De om-fattande essäavsnitten tillför i mitt tycke mindre. Av barnkalas och toalettbesök blir jag inte hänförd bara för att de samvetsgrant gestaltats över otaliga sidor av någon i liknande omständigheter som jag. Det ”sublima” är ingen kraftmätning. Det verkligt värde-fulla inte avhängigt en prestation. Svitens enorma genomslag tror jag främst kan härledas till ämne och motivsfär. Den appellerade till ett visst kulturbärande skikt med snarlika vanor. Om detta pratade vi. Av detta var vi absorberade. Det blir lite instru-mentellt. Även jag ville bli läst, det tänker jag inte förneka. Samtidigt har jag alltid värjt mig mot offentligheten. Karl Ove Knausgård ådrog sig ett överflöd av ljus.

***

När jag läser vill jag lära mig något; finna förebilder för mitt eget skrivande. ”Skickligt” var för mig ett grundkriterium, inte ett huvudkriterium. Försoning och något slags tröst sökte jag väl också. Hur man bäst förhåller sig till döden när man lever – det ville jag veta. Ville jag bli underhållen hade jag Netflix, barnen, vännerna. I luften fick ett skratt gärna sväva, en gåta, en doft. Tillvaron behöver inte plagieras. Jag ville uppnå en annan sorts närhet. Ordet var liksom en sak för sig.

Åt några politiska idéer har jag aldrig varit försvuren. Dem jag helst läste och återkom till hade också stått ensamma, nästan utan undantag. I Ervin Rosenbergs utsökta översättning av Tocquevilles tvåbandsverk om Amerika kan det låta såhär: Jag är medveten om att jag här beträder minerad mark. Varje ord i detta kapitel kan på flera punkter stöta de olika partier som söndrar mitt land. Jag ämnar likafullt säga allt jag tänker.

Rätt ord i rätt ordning. En form av intelligens som utövar en märklig dragkraft genom att den inte ber om ursäkt för sig; inte krumbuktar eller hetsar. Då blir det poesi! En sådan text är inte sanktionerad och syftar inte till att vinna en publik. Solljus i en bortglömd glänta; det är den utan jämförelse största friheten. På marknaden finns inga gläntor. Emilia Fogelklou talade om en ”obe-tvinglig vanmaktsvind” som viner rakt igenom den gemena gemenskapen när kittet utgörs av självgodhet och ressentiment. Den personliga kampen – med den står tillvaron och faller. Utan den förblir vårt inre universum en ”hårdfrusen och oupptäckt värld” – som Emilia Fogelklou så vackert formulerar det.

***

Tranströmer frambesvor den stora gåtan, på det klara med att längre når du inte. På olika yrkesrelaterade adresser, med Runmarö som centrum, sysslade han inte med sitt stora självporträtt. Han rann själv som sanden i ett timglas. Och det är skillnad! Samma skillnad som den mellan vattenspegeln och vattnet. Vilka spänningar! Av poe-sin undvek han att göra sig beroende för sin utkomst. Så förblev han oberoende och glad. Han satt inte som en vildhjärna och hamrade tills allt började skaka och sprickbildning uppstod. Han byggde ett annex, ett tornrum, där svalor kan slinka in mellan murstenarna, för att använda en metafor jag fann.

För mig börjar skrivandet här: vid en punkt där behovet inte längre gick att avvisa. Däremellan skrev jag inte. Det kan vara plågsamma processer. Jag glömmer aldrig när Knausgård brast i gråt i tv-reportaget från hans hem. Att läsa gick inte längre, anförtrodde han oss ogarderat. Att stillsamt sitta ner och läsa; till det fanns inte längre någon ro! Hans självpåtagna pensum hade vuxit sig för stort. Jag greps av sekvensen, det är därför jag minns den. En litterär värdering är det inte. Men ungefär så tror jag att den gestaltar sig, självbespeglingens yttersta utpost. Till sist hand-lar allt om det egna. Jag tror och hoppas att vi en vacker dag ska ta oss ur den låsta kontraposten.

***

Ställd inför mina stackars skrivelever brukar jag inskärpa två saker: 1) Rytm och form ger frihet. 2) Allt är metaforer, även om sakledet är okänt. (»Vem som än yttrar sig någonsin om någonting har sagt någonting annat.«)

Känslor och affekter vore en lätt sak att i efterhand ta bort. Jag ledde dem sna-rare tillbaka in i texten, ungefär som flodens stolta vattenmassor vid ett dammarbete tvingas stilla sig och vila. Du återskapar harmonin. Efteråt kan framrullande molnsjok observe-ras i den lilla vattenspegeln, högt i den blommande dalen. Instink-ter och infall ska du tillvarata. Däremot undviker jag det abderi-tiskt ocensurerade för snabbast möjliga effekt. Jag vårdar mig om både stilla reflexion och vilda flodsvall! Samma sak med den lätt drömartade tillflyktsort som kallas ”hem” och som för alla har ett skimmer. Kosmopolitismen är lockande på ett abstrakt plan; till en gräns. Emerson visste något om den gränsen. Han sa sig inte hysa några ”ohyfsade invändningar” mot världsomseglingar i den själsliga förkovrans namn, om du först är hemmastadd och inte tror dig kunna finna något bättre än det du bär med dig. Den som tror det kommer nämligen att åldras redan som ung:

I Thebe och i Palmyra har hans inre landskap på motsvarande vis blivit gammalt och förvittrat. Han forslar ruiner till ruiner.

***

För Bruno Schulz utgjorde fantasin och fiktionen en dimension just bortom eller ovanför. Vi skapar och befäster våra egna riken. Men inte ens ett fantasirike är ointagligt. Det bygger ju på drömmar som andra, före dig, har drömt. Och efter någon stjärna får man lov att navigera, annars får man ingen position. Vet jag bara vem jag är, skrev Lessing. (”Weiss ich nur wer ich bin.”) Jag brukar även dra mig till minnes den romerske tänkaren Boëthius lite aviga åskådningssätt. Se ljuset som undantaget. Så får du i ett slag bukt med både teodicéproblem och vanmaktsdilemma.

Uträtta det du ska, så kan du aldrig hoppas på för mycket. Att veta sin plats, det tror jag är av godo. Dagens västvind är en vanmakts-vind, en havererad dröm som gör att vi vacklar, halvt förblindade i vår övertro på digitala strömflöden och krackelerande gamla insti-tut. Det är, skriver Emerson, en märklig sak att med jämna mellan-rum få se teknik som en gång mottogs med begeistring förstöras och falla i glömska. Det återvändande inspirationsljuset, påminner han oss, träffar den genuina människan.

I en teaterkikare observerade Galilei en serie himlafenomen så storartade att ingen sen dess gått i hamn med något motsvarande. Columbus upptäckte den nya världen från ett odäckat fartyg.

Motupplysning har fenomenet ibland kallats. Det betyder att balans behövs, att abstraktionerna inte kan drivas för långt, med mindre än att folk förkvävs av dem. Festival och glam och lummigt mingel, visst är det vackert, visst är det oumbärligt. Dock fordras rekvi-sita från ett hyfsat ”helt” och nyktert samfund, annars slår samma frihet över i förfall, dekadens och tillgjord utlevelselusta, unge-fär som festen kring en romersk ljusgård när akvedukten som skulle försörja riket redan låg raserad.

Den mellan varven hospitaliserade Hauge hade sina ”syner och exta-ser” och kunde därför genomskåda modernistpoeternas menlösa lekar. Bortom spektaklet väntar samma bistra faktum, ditt jag, och med det ska du vara aktsam. Vi går under annars, omflutna av den barocka prakt vi stjärnögda försett oss med och närmast börjat tillbe. Av spillrorna byggs nya farkoster.

***

Vad tyckte Tocqueville om den obegränsade föreningsfriheten? På den såg han med bävan. Nästan alltid för den samhället till anarkins rand, skrev han, och är således den sista frihet som ett folk kan bära. På en punkt kunde den ändå ge vissa garantier. I fria länder finns det inget hemligt syndikat: I Amerika finns det upprors-makare, men inga konspiratörer.

Tillbaka till den ”abstrakta dygdkänsla utan kärlek” som Tranströ-mer såg hos Robespierre. Han älskade mänskligheten men hatade män-niskor. Utopister är ofta så beskaffade.

En radikalare utsaga har jag svårt att föreställa mig – och det från en diktare vars exceptionella precision och stora mildhet alltjämt misstas för att vara ytligheter. Uppfattade ingen vad som glimmade i versens underström? Det är ju inte så att just poeter och författare skulle vara vaccinerade mot dygd; då känner man historien dåligt. Den massiva övertygelsen lämnar ingen gåtfull glipa åt ljuset att passera genom. Tomas Tranströmers författar-skap ryms på en hylldecimeter.

***

Häromåret avböjde jag att underteckna ett ganska stort uppmärk-sammat demokratiupprop. Det ångrar jag fortfarande inte. Det lät så fluffigt, alltihop. Dessutom hade man nekats läsa texten först. Initiativtagaren, Juli Zeh, oroade sig över att innehållet då skulle riskera läcka ut, vilket är en ironi. Naturligtvis ville hon nå största möjliga genomslag med sin petition. Som presumtiv undertecknare antogs du vara tyst och tacksam: förvissad om att texten skulle vara invändningsfri. Helt kort nämnde jag saken på Facebook och minns därför exakt hur orden i utskicket kring den hemlighållna petitionstexten föll:

Der Text ist aber wirklich unproblematisch, er stellt allgemeine Forderungen, keine aggressive Kritik an den USA oder so.

En arrogant och avslöjande formulering, tycker jag. Varav hjärtat är fullt talar munnen… Och skeptisk som jag är, drog jag öronen åt mig. Orden får en doktrinär nyans. Var det inte just den attityden man ansåg sig vilja bekämpa? I och för sig anses numera nästan allt oproblematiskt vara just ”problematiskt” – och nog bör vaksamheten väcka vaksamhet. Men lätt var frågan inte. Mer än ett attentat har avvärjts genom övervakning. Sedan är det klart att uppgifterna är knapphändiga, annars vore det ju inte underrättelse. Därmed uppstår ett bryderi: Ska ”väst” alls ägna sig åt avlyssning och digital signalspaning? Våra dagars pamflettister kör med samma retorik som Erdogan: Europa är fascistiskt och nazistiskt. Det är motbjudande hur vänstern fortsatt vurma för tyranner med blodiga händer. (Hur exempelvis Coetzee tänkte vet jag inte, men det vore intressant att ställa undertecknarna samma fråga i dag.)

Allt har ju sin tid och även ”Tomas Tranströmer” fanns med bland namnen i kolumnen. I dikten ”Till vänner bakom en gräns” hade upp-retade apor (orden på det linjerade brevpappret) visat tänderna i skenet från censurens lampa. Men konfliktlinjen löper inte längre mellan paranoida stormakter på ömse sidor om en järnridå. Den skär igenom en vävnad: gamla bruksorter, förorter, städer. Det civila samhället är skadat; enklaver växer i dess ställe. När jag var barn brukade vi passera genom Lessebo på väg till mormor och kusi-nerna i Hovmantorp; av den otäcka sulfatdoften från pappersbrukets bolmande skorsten nåddes vi när pappa saktat ner och barrskogs-kantad riksväg övergått i öppna stråk med skyltar, gångbanor och husfasader – med ens hade vi tätorten inpå oss. (Här försiggick bruksverksamhet redan på 1600-talet; utfällda skorpor av sjömalm från omgivande insjöbottnar tillvaratogs och smältes till järn vid Lesseboåns vattenfall.) Vad sker där i dag? Hejas det i samma ut-sträckning på torget och i livsmedelsbutiken? Så sent som för en vecka sen satt barnen och jag nedsjunkna i de låga breda tygfåtöl-jerna på Lindahls kafé här i Norrköping, pratade om ditten och datten, kommenterade förbipasserande, utbytte små välmenande direk-tiv, fnissade och föll varann i talet. Men så blev B hyschad av M. På omvägar hade hon råkat komma in på terrorattacken som just skett i Stockholm; mumsande på sin chokladboll hade ordet ”terrorist” med viss emfas slunkit ur henne. Jodå, visst får man använda det ordet, insköt jag i ett försök till diplomatisk medling. Vaksamma men inte oroliga ska vi vara, som i trafiken.

En bit bort i samma galleria, på Stadium, hade de som utlovat fått välja varsin baseballkeps. Den bar de nu lite förstulet, båda två, med det broderade Yankees-emblemet i pannan. Bredvid oss satt tre välklädda män och samtalade på arabiska. Jo, helt säkert blev dom också upprörda, bekräftade jag. Så var det dags att lägga servett-bollar och annat skräp på brickan, be om att få låna toalettnyckeln för att sen ta bilen hem igen.

***

I en intervju från 1972 dröjer Tranströmer vid hemortens betydelse. I en utsökt funnen bild – fallande satsmelodi – beskrivs hur en rullande kula omsider finner sitt läge, i detta fall det Runmarö i Stockholms skärgård där hans morfar en gång varit lots och där den blivande poeten (omgiven av tusentals öar, skär och holmar) sedan barndomen tillbringat sina somrar:

Henry David Thoreau, för sin del, skriver någonstans att det mest uppmuntrande faktum han känner till är att människan genom en med-veten kraftansträngning förmår lyfta sig själv till ett högre plan, med det inte oviktiga tillägget: Jag vill driva Concord, Massachus-etts och amerikanarna bort ur mitt medvetande och vara vid klart förnuft någon stund varje dag.

Så ser traditionen ut. Dömd för demoraliserande verskonstverksam-het förvisades Ovidius av Kejsaren. Två förseelser, en dikt och ett misstag: duo crimina, carmen et error.

I Den fördolda verkstaden heter det att ”synen” föds i det dolda. Den andligt strävande vill därför inget hellre än att försvinna ur det synligas skådebana. Vart han går kommer en ”mur” att omge honom. Men det liv som leves där innanför utövar en dragning på dem utanför, ehuru dessa icke egentligen förstå varifrån dragningen kommer. Guds verkstad är i det fördolda.

Karen Armstrong, religionsforskaren, har sagt att om Konfucius, Hesekiel eller Buddha fått frågan i vilken mån de ”tror på Gud” så hade de med stor säkerhet blivit förbryllade, för att därpå artigt och tillmötesgående förklara att frågan är felställd. Med ”tron” var det egentligen inte så mycket bevänt; det viktiga är hur du beter dig. Ceremonin och riten värdesattes även under axialåldern. Men snarare än offer och böner rabblade på heliga berg kom ”tro” under denna existentiellt omvälvande era att bli en sak för var och en. Mer än tidigare blev religion en fråga om barmhärtighet och mänsklig anständighet. Etik och moral.

I axialålderns slutfas (mitten av 400-talet före vår tideräkning) var Jerusalem en ”tilltufsad småstad” i periferin av det persiska riket. Förändringsvindar blåste, som vinden gör på en så öppen plats. Världen var större än man trott. Men för drömmar och visio-ner ges det mindre plats när bister kamp för överlevnad måste föras. När skulle offren åter bäras fram uppe på berget? När skulle portarna stå öppna för alla igen?

Faktum var att inställningen ändrades och blev mer exkluderande och rigid, vilket förebådade slutet på axialtiden.

Ordet härstammar ur achsenzeit (axeltid) och är den tyske filosofen Karl Jaspers term för en period av progressivt tänkande i motsats till deklination och tillbakagång. I rent fysikaliska termer var den accelererande utvecklingen under dessa århundraden före Kristus en följd av rörelse och dynamik. Eller i krassa ordalag: koloni-sering, krig och handel.

Axialtid eller ej: Tidens förändringsvindar kan mötas med tystnad, politik och bomber – eller med godhet och kärlek. Frågan är väl vad orden ges för innebörd. Kanske var det upp till oss; inte ens på det är jag så säker längre. Ett ”stilla liv” fordrar hursomhelst en någorlunda fredad plats. Ter sig dagens omvärld sådan, då har man redan stuckit huvudet i sanden.

Om det inte ”blev krig” då? Tänk om värsta scenariot omärkligt hejdats genom att några faktiskt bjöd emot? Vad du gör, förvänta dig aldrig ett tack, erkänsla eller något sådant. Stillebenmåleri vore i varje fall otänkbart ateljén och friheten förutan. Kvalmig-heten skulle snart ha tagit rummet i besittning och genom fönstret skulle dammet yra in, blanda sig med färgerna och ge en hopplöst grov och opolerad ytstruktur åt allt.

För att växa fordras rätt förhållanden, rätt ljusmängd, rätt mängd vatten, lagom stöd och lagom motstånd. Annars vidtar korruption. Näringsvägarna stryps och förtvinar. Ogräset tar över. I branten kommer stenar rullande.

I tisdags kom ett brev från Svenska PEN med bifogat inbetalnings-kort, daterat i Uppsala den 4 april 2017. Tjusiga ord från avgående ordföranden. (”Jag nämner händelserna i Belarus som exempel på hur yttrandefriheten under senare år trängts tillbaka alltmer […] Det var på kongresserna efter andra världskriget, i Stockholm 1946 och i Köpenhamn 1948, som PEN:s nuvarande charter antogs och som alla medlemmar lovat att försvara.”) Men inte heller i år tänker jag snällt betala min medlemsavgift. Svenska PEN gör säkert goda insat-ser. Men jag anser att man viktar fel. I det tätt skrivna tvåsidiga brevet märks en ton av läpparnas bekännelse. I en bisats nämns vis-serligen ”högerextremister och radikala islamister” – men det reso-nemanget åtföljs genast av en reservation:

Man kan här hamna i en återvändsgrändsdiskussion om vilka grupper som är »farligast«.

Jaha… Jag som trodde att det var lastbilen på strandpromenaden i Nice, lastbilen på Breitscheidplatz och lastbilen på Drottninggatan som hamnat i en återvändsgränd. I det struntade de dock ganska hög-aktningsfullt, lastbilarna.

Ofrivilligt kommer jag att tänka på Sir Arthur Conan Doyle och romanen A Study in Scarlet: Om det som låg närmast hjärtat talade ingen… (”The very friend to whom you communicated your misgivings as to the Prophet and his mission, might be one of those who would come forth at night with fire and sword to exact a terrible repa-ration. Hence every man feared his neighbour, and none spoke of the things which were nearest his heart.”)

***

1847 återvände Henry David Thoreau till civi-lisationen efter sin tvååriga vistelse vid Walden Pond; 1848 flyttade han från Emersons ägor till pappans hus, där han skulle bli kvar till sin död. 1849 kom hans första bok: A Week on the Concord and Merrimack Rivers. Boken skildrar en båtfärd han och storebro-dern John företagit utmed Concordfloden; på Henrys egen bekostnad trycktes den i tusen exemplar av en förläggare i Boston. Den fick fina vitsord, få läsare och sålde knappt alls. Fyra år senare, 1853, sändes restupp-lagan till Thoreau i Concord. (”Varorna har kommit i dag. De äro något mycket mera sub-stantiellt än rykte, som min rygg tillfullo känner efter att ha burit dem uppför två trappor till samma vind där de kommo till världen. Jag besitter nu ett bibliotek på nära niohundra volymer, varav jag själv författat de sjuhundra.”) Förläggaren hade inte an-sett sig ”ha plats för skräpet längre” som Frans G Bengtsson berät-tar i sitt gedigna förord till Walden – det verk som trots en del kritikers sorgfälligt turnerade sarkasmer gav Thoreau ett antal hängivna beundrare, nådde marginellt fler läsare och kom att bli den sista bok han publicerade. (”Någon nämnvärd inkomst av sina litterära arbeten fick han dock aldrig.”)

På små tillgångar skickas han som sextonåring till Harvard där han fullgör sina studier som enstöring. Med sina kunskaper i klassisk grekiska och ”ett hantverk på varje finger” ska han senare slå fast att här på jorden har vi blivit satta inte för att ordna med boende utan för att leva, vare sig betingelserna i vårt fall ha råkat bli bättre eller sämre. Tillfälliga jobb tog han vid behov. Han anli-tades ofta som lantmätare och som sinnrik konstruktör av blyerts-pennor på pappans pennfabrik. Även lärare var han under en period, med en för tiden påfallande antiauktoritär syn på hur undervisning borde bedrivas. Concord hade ett par tusen invånare. Längs soliga skogsbryn och grässtränder häckar storskrake och svartnäbbad lom; häger och rödstjärtad vråk; rördrom och beckasin. Och så den nasalt tutande morkullan, som han kommer så nära inpå.

Ett möte med en brudand (ansedd som världens vackraste andfågel) föranleder hösten 1855 en inspirerad dagbokssida. Utförligt be-skrivs hur den slagit med vingarna och hur den vänt sig om på vatt-net för att med en lätt vissling segla iväg utmed flodstranden i grönviolett och bronsskimrande spelflykt. Hans färdkamrat, Blake, sägs ha häpnat över att det i denna del av världen skulle existera en så sällsam varelse. Thoreau, lika tagen, liknar den vid en full-ändad flytande ädelsten och skriver att det är en prydnad för en flod, att ha en sådan på vattnet.

I Lennart Nilssons varsamma svenska översättning inleds den magni-fikt fångade episoden såhär:

Gräset vitt och styvt av frost. Såg i tjärnen vid Hemlocks något som jag först trodde var ett färggrant löv som västanvinden sköt fram på ytan av det blanka mörka vattnet, men det var en grann sommarandshanne som lät oss komma så nära som 30-40 meter och som simmade nära stranden innan den for upp och flög bort längs den vindlande strömmen.

Bortom brudanden och Walden ljuder ibland en annan och dovare ton. De kontinuerliga dagboksnoteringarna ger ett psykologiskt mer sam-mansatt intryck. Utbrotten av självförakt och sorg ackompanjerar drag av överlägsenhet och känslan av förtröstan; allt hör ihop. Som Frans G Bengtsson skrev: mellan Thoreau och naturen finns det inga skiljeväggar eller målat glas. Och mycket riktigt kan en ”dallring” skönjas mellan raderna. En frånvaro, som gav orden. (”The mass of men lead lives of quiet desperation.”) 

***

Allt har sin tid. Blev det inte fler ord, så vet du ungefär vad det berodde på. Häromveckan när jag var ute och instagrammade blad-vassvippor och koltrasten vid Lilla Mysinge måste jag råkat tappa en vante; min stickade tumvante. När jag ett par dar senare kom gående vid Stenelunds hade nån lagt upp den på en stenbumling i dikeskanten, fullt synlig för den som skulle gå förbi på stigen. En enkel hälsning i vårvintern, befriad från avsändare. Det var allt. Hoppet återfick jag i samma sekund.

____________________

Några källor:

Karen Armstrong – The Great Transformation (2006)

Emilia Fogelklou – Minnesbilder och ärenden (1963)

Hjalmar Ekström – Den fördolda verkstaden (1963)

Henry David Thoreau – Skogsliv vid Walden (1990)

Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter (2015)

Bruno Schulz – Brev, essäer, noveller (2016)

Ralph Waldo Emerson – Självförtröstan (2016)

The poems of Emily Dickinson (1998)

För sufismen är jag ganska svag. I övrigt efterlyser jag en världs-omspännande islamisk reformation. Främst för islams egen skull. En kultur som vänder ryggen åt allt vad utveckling och frihet heter kan inte överleva; inte i det långa loppet. Norden hade också varit barbariskt en gång, vad bevisar det? Inte mer än att så kan ske igen, av allt att döma.

Rumi förstod att skåda bortom slöjan; att taggen är en oundgänglig del av rosen. Och vad beträffar himlasfären är jag böjd att in-stämma med Rilke: ”Ha tålamod med allt som är olöst och försök att älska själva frågorna.”

Två ljusa aprildygn har passerat sen terrordådet mitt i Stockholm. En lastbil dånade in i ett folkhav, enligt samma helvetiska princip som i Nice och i Berlin.

Hade ”vi” varit naiva? Personligen vägrar jag tvångsanslutas till den tongivande skara (”Var inte rädda”) som i sin bestörtning söker sympati för egen del, när människor just lemlästats om hörnet. I en så skamlös och kompakt förljugenhet, hur ska ljuset komma in?

Såhär i vårens och hänryckningens tid (12 april 1941) antecknade Astrid Lindgren som vanligt några rader i sin pågående krigsdagbok. Efter snart tio år på Vulcanusgatan står familjen i begrepp att flytta till en större våning på Dalagatan. Att tillvaron nånsin ska bli densamma igen betvivlar hon:

Det känns egentligen ruskigt att ikläda sig ett dylikt företag nu, när man inte vågar tro att framtiden ska gestalta sig lika lugnt och normalt som hittills. Men vi ska bara bo en trappa upp, så kanske inte bomberna tränger ner så långt.

Av samma dunkelt undflyende orsaker som i dag trappas läget upp alltmer. Dottern Karin fyller sju. Europa i gungning. (”Gud give att världen ser annorlunda ut när Karin fyller år nästa gång!”) Mors dag infaller. Av Sture får Astrid ett par silkesstrumpor, rosor och en ask choklad; nånstans långt ute på Atlanten sänks en slagkryssare, Roosevelt har utlyst undantagstillstånd, engelsmännen ska landstiga i Syrien och utanför Gotlands kust glider fartygen förbi. Det är tyska trupptransporter.

Den ängslan Astrid Lindgren erfor, vem är obekant med den? Doku-menterar skeendet gör hon ändå, minutiöst, ironiskt, vemodigt och kärleksfullt. Med att fästa en blågul flagga i hörnet på sin pro-filbild skulle hon inte nöjt sig. Fanatism bemött med tomma ord, tungomålstalande och gråtmildhet; från den sortens profeter tänker jag fortsätta att distansera mig, om inte annat för sinnesrons skull. En flagga, var det allt man förmådde? Ett sånt folk kommer förr eller senare att förses med det ledargarnityr det förtjänar, precis som vi förtjänat vårt nuvarande.

Dessa satans mördare: IS-krigare, jihadister, extremister. Utöver alla påkallade säkerhetsåtgärder måste man ju gå till roten med det onda, men i Sverige ansågs det suspekt och klandervärt. Om terro-risten bara haft ett jobb skulle det inträffade kanske aldrig ha skett? Denna olycksaliga inbillningskraft som oavbrutet gick på högvarv för att bevisa att det inte var någon fara och att de som ändå såg och protesterade var vilseledda…

Hit har det synsättet fört oss. Fyra döda. Femton skadade. På detta vanvett med islamistförtecken är den plötsligt uppblossande bered-villigheten och optimismen en vacker och naturlig reaktion – en sorts överlevnadsinstinkt. Att operativa myndigheter som polis och räddningstjänst gör sitt jobb är jag tacksam för. Värre är det med den opinionsbildande, intellektuella instansen. Harmoniska medbor-gare är städernas murar, som det stod någonstans. Naiv är den som tror att detta inte kommer ske igen.

Olav Hauge kallade Nietzsche för ”ett geni i baklås” och skulle efter diverse ideologiska snedsprång komma fram till den måhän-da svåraste av enkla sanningar: utan moral kan du inte leva. I en dikt uttrycks tanken ännu finare. Det är en kärleksdikt till Bodil Cappelin (norsk textilkonstnär och bokillustratör) som Hauge sent i livet kom att sammanleva med:

Jag var en båt / utan vind. / Du var vinden. / Var det i den riktningen jag skulle? / Vad bryr man sig om rikt-ning / när man har sådan vind.

Likt all stor poesi låter den sig även tolkas mindre entydigt, mer olycksbådande, denna makalösa dikt. Som alltid var det upp till var och en, skulle jag tro.

Nu tänker jag gå ut med mina flickor för att i studiesyfte håva salamandrar. De bor i trädgårdsdammen och är mycket trevliga och fridsamma små varelser; ger ifrån sig ett knorrande läte och kan klättra uppför väggar. Såhär i lektid bär hanarna sin stolta kam och är orangefläckiga om magen.

Upp till sju år gamla lär de kunna bli.

Hur kom du först i kontakt med Ralph Waldo Emerson?
– Han figurerar flitigt hos både Ekelund och Hauge; Nietzsche läste honom redan som skolpojke. Men det var genom Thoreau jag först stötte på honom. Det var på Emersons mark Thoreau byggde sin berömda eremitstuga vid Walden, ett tilltag som med tiden kommit att symbolisera hela den stolta och vitala amerikanska litterära tra-dition som kallas nature writing.

Vad var det som drev dig att på egen hand förlägga och översätta texten för den svenska marknaden?
– Jag blev betagen, både av språket och tonen och ämnet, vilket inte sker så ofta. Och så började jag översätta, mest för egen del. Marknaden brydde jag mig inte om. Jag erbjöd mig själv och denna enastående essä en form av gentjänst, kanske man kan säga? Mina branschkontakter är lika obefintliga som Thoreaus när han kom till Walden för att betrakta svartmyrans väg genom sandtaget, maskinteknikens verkningar och Virginiauvens dåraktiga hoande i natten… Att översätta Self-Reliance var som att försjunka i en sån där mandalafigur, färgkorn för färgkorn, med universum eller sfärernas musik som slutmål.

Vari ligger styrkan i Waldo Emerson författarskap, enligt dig?
– Det har en förmåga att skänka just förtröstan. I Self-Reliance kallar han sig ”helt och hållet åskådare” och inte minst hans dagbok ger ett underbart intryck av att förmedla vad han ser omkring sig, där och då. Han sjunker aldrig ner i vanetänkande. Politikerna är ”privilegie-rade tjuvar” som härjar i trakten. Det hårdföra omdömet träffar även hans intellektuella samtid. Ändå är det främst människan som framträder, vilket i själva verket är nånting sällsynt, törs jag hävda, och skälet till att Emerson kan nå oss än i dag. Det sant värdefulla finns tillgängligt för alla, menade han.

Har Emerson på något vis påverkat ditt eget författarskap?
– Det har han säkert, även om jag mer lutar åt Ekelöfs och för den delen Emersons syn på inflytelsefrågan. Somliga böcker finner dig snarare än vice versa, och av den som frigör sig från konventionen för att bli sin egen uppdragsgivare fordras något gudalikt. Det låter högtravande men det mesta vi tar del av är ju floskler, omtagningar och andrahandsevangelium. Emerson ville till varje pris undvika den sortens kontinuerliga fördumning, då den strider mot litteraturens själva grundidé och existensberättigande.

Hur kom det sig att du startade upp Vikbopress?
– Efter ett decennium på tvärs mot etablissemang och litterära kotte-rier hade jag inget annat val. Och så slog det mig att Självförtröstan vore den perfekta boken att börja med. Men jag vill också passa på att framhålla min benådade formgivare: Beatrice Bohman. Utan hen-ne hade boken inte blivit tillnärmelsevis lika fin.

Vad arbetar du med just nu?
– Det håller jag helst för mig själv ett tag till. Precis som våren är det ju en lite ljuskänslig process, det där.

Intervjun gjordes av Litteraturtoppen den 6 mars 2017.

Ralph Waldo Emerson (1803-1882) är den amerikanska litte-raturens portalfigur och Självförtröstan hans mest berömda essä. Jag har översatt originaltexten samt skrivit ett ut-förligt efterord.

Tvåtaktsknatter – en dikt om svenska skogen är rimmad skogslyrik på fallande vers, frambesvuren dels på trots mot det vi kallar tiden och dels för nöjes skull, vilket nog var samma sak.

***

Vikbopress startades av nödtvång; jag ville helt enkelt kunna ge ut mina böcker och helst utan inblandning av oförstående och avogt branschfolk. Greppet som sådant, tyckte vi, anslöt dessutom fint till Emersons självtillitstanke. (”Själens förhållande till anden är så rent att mellankomster vore vanhelgande.”) Några vidlyftigare utgivningsplaner än så finns inte. För den vackra formgivningen svarar Bokväsen och jag kan bara hoppas att nån intresserad själ ska köpa böckerna – och läsa dem.

Motivet i förlagsloggan är ett gammalt träsnitt ur Olaus Magnus historieverk om de nordiska folken, vilket även figurerat i den svenska Bondepraktikan.

Med stor behållning och stigande fascination läste jag i somras Therese Bohmans Aftonland – en suverän tidsspegling som ledde mina tankar till melankolin och klarheten hos Hjalmar Söderberg. Det rör sig alltså om en erotiskt laddad Stockholmsskildring skriven på utsökt prosa och inmängd med humor och djärva befriande utsagor. I själva idébygget utgör manierismen ett slags vittrande grundpelare, vilket även återspeglas i motiv och liknelser. I en lätt dekadent, utmanande kontrapost, med udden riktad mot grådaskig postmodernism i ovädrad svensk universitetsmiljö, förs även bortträngda biologis-ka aspekter in i framställningen.

Och boksidorna glöder, om du läser dem noga.

Det var ett slarvigt jobb hon gjorde, hon slipade och spacklade halvhjärtat, klädd i bara t-shirt och trosor eftersom det var nästan trettio grader ute och omöjligt att skapa korsdrag […] Hon strök två lager Stockholms-vitt över sitt illa utförda underarbete och sedan lät hon fönstren stå på vid gavel hela kvällarna, satt i den lilla ögrupp av möbler hon formerat mitt på vardags-rummets golv och drack svalt vitt vin och såg nattfjä-rilarna attackera det dyra doftljus hon köpt med för-hoppningen att det skulle driva ut färglukten.

Döm om min förvåning när jag sedan läste denna kategoriskt fantasilösa replik på samma roman-skapelse. En mer endimensionell kultursidestext har jag sällan stött på, och det vill inte säga lite… Författaren är ju visserligen ute i ett specifikt ärende – genusfrågan – vilken i Aftonland dock är intimt och intrikat hopflätad med det naturvetenskapliga och konsthistoriska spåret. Nåväl. Berättelsen utvecklar sig snart också till ett gripande människoporträtt, en hämndhistoria och en fint vindlande essäroman. Inspirationsmässigt närmast ligger kanske ändå Michel Houellebecq; interiören från bilfabriken i Dresden är bara ett exempel på hur skickligt skildringen liksom glider i tid och rum för att på det viset åstadkomma en rundmålning av vår evigt undflyende samtid. (”En spektakulär anläggning där slutmonteringen av Volkswagens lyxmodell Phaeton sker. Fasaderna i fabriken är helt av glas, hade det stått, den ser ut som en katedral. Alla köpare av en Phaeton erbjuds att komma till glasfabriken och se sin blivande bil sättas samman.”) Men i Aftonland görs något helt eget av detta samtidsstoff. Detta är ju kvinnans blick, den sexuella kvinnans. Varför se sig föranledd att deppa över detta förhållande, denna klassiska parabel, denna litterära fantasi, denna elegant uppmålade projektionsyta med varma underströmmar?

Några sådana svar erbjuds vi tyvärr inte. I stället serveras vi en rejäl skopa sårad modern manlig stolthet, uppblandad med dyster diskbänksrealism. Hur ska ”vi män” vara då? Mellan varje rad i Gulliksens från litterär analys kliniskt rensopade artikel ekar denna fråga ödsligt tomt. För Gulliksen tycks ”Karolina Andersson” främst personifiera ett illasinnat, könsbetingat bedrägeri. Eller om det är den baksluga romanförfattarinnan som omärkligt bedragit honom? (”…men det är inte där slaget står, inte för Karolina. Kanske inte för Therese Bohman heller.”)

Jag vill gärna vara charmerande, förklarar Gulliksen på sitt ned-tonat chevarelseska sätt – och för guds skull vem vill inte det? Men när den blonda fotbollsmamman låter påskina att den norske romanförfattaren, förläggaren och poeten skulle ha närmat sig henne med ungefär samma avsikt som andra män, för att hon är attraktiv, för att hon sänder ut signaler, då kopplar artikelförfattaren inte på charmen; då blir han förnärmad, sorgsen och frustrerad. Han hade ju tvärtom varit androgyn som ung och han åstundade överhuvudtaget inget annat än kysk platonsk intimitet, inte ens på ett slumrande underliggande plan, vad det verkar?

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, / nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer…

I en underhållande polemisk replikväxling med en viss Bruno Schulz (ursprungligen publicerad 1936 i den polska kulturtidskriften Studio) begagnar sig Witold Gombrowicz fräckt av den för ända-målet halvt påhittade, halvt autentiska kvin-nofiguren ”läkarhustrun från Wilcza” för att med henne som bulvan och kritiskt sinnat sannings-vittne få tillfälle att elakt, vanvördigt och njutningsfullt trivialisera sina manliga förfat-tarkollegors högtravande litterära anspråk, deras falska djupsinne och deras löjliga masochistiska bigotteri. Inför denna ”läkarhustrus” svalt blaserade tjuskraft havererar alla deras stolta pretentioner med ens i en dunkel strömvirvel av låga, pinsamma begär. Men Bruno Schulz parerar elegant: Naturligtvis är ”läkarhustrun” en del av ”käre Witolds” poetik och speciella lit-terära universum, utsänd för att irritera, riva upp känslor och mobilisera lidelser av ett sublimare slag än tråkmånsarna själva är kapabla till. När sedan Gulliksen på motsatt vis åberopar sig på sin stackars blonda ”fotbollsmamma” blir det mest bara platt och snävt – och förfärligt sentimentalt. (Appropiering, har jag för mig att den korrekta skandinaviska termen lyder?)

Själv åstundar jag inte minst poesin och skulle aldrig avvisa vare sig läkarhustrun eller fotbollsmamman på sådär diffusa, rättrådiga grunder. Gjorde det mig till en sämre människa? Ja, från det utgår jag väl nästan, med tanke på… klimatet.

Jag tog mig friheten att logga ut från sociala medier, ifall någon skulle undra var jag håller hus. Har utvecklat ett smått neurotiskt förhållande till denna spegelvärld av sken och skimmer. Och integritet är min enda valuta, så bortsett från en krets av nära vänner, som inte berörs av detta, orkar jag inte längre vare sig ignorera eller ”gilla” allt dumt som oavbrutet poppar upp, bara för att verka generös och lite duktigare än genomsnittet. I mitt arma flöde har många inlägg dessutom en ideologisk underton; de uppvisar otäcka drag av falsk inställsamhet och utgår nästan alltid från en falsk premiss, skönjbar redan i ordval och betoning, varpå min hypersensitiva varelse kreverar i ett slags allomfattande, glåmigt, förtärande moln av lika dum vanmakt.

Och så kan man ju inte ha det.

I övrigt vill jag bekänna mig till Poe, som sagt att en person som av det stora flertalet inte uppfattas som irritabilis heller ej kan vara poet. (”En konstnär är konstnär just i kraft av sin känsla för det sköna, en känsla som ger honom berusande njutning men på samma gång inbegriper en lika utsökt känslighet för varje vanskaplighet och disharmoni.”) En sann diktare, menar Poe, upprörs av varje oförrätt som drabbar honom och han observerar dem där ”opoetiska ögon” inte ser dem. Denna klarsyn skulle i sin tur vara följden av en exceptionellt högt utvecklad känsla för sanning, rättvisa och proportion – dvs ett slags skönhetssinne.

Det är ju likadant med Emerson. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att översätta Självförtröstan om jag inte erfarit det han faktiskt formulerar i den skriften som omstörtande vackert och därmed även sant: ”Förakta alltid falskheten, så behåller du skärpan.” Eller om historien: ”Tid och rum är bara färgspektrum som ögat åstad-kommer men själen är ljus; i dess närvaro råder dag och i dess frånvaro natt och historien är en oförskämdhet och en olycka, om nu något mer än en sorglös fabel eller metafor över mitt varande.” Eller om betingelsen för sällhet: ”Människan senarelägger och minns; lamenterar med bortvänd blick det förflutna eller står på tå för att se in i framtiden, blind för den rikedom som omger henne.” Eller om vreden: ”Understundom tycks hela världen ha sammansvurit sig i det enda syftet att besvära dig med uppenbara struntsaker.” Eller om kulturvärlden: ”En stadig gosse från New Hampshire eller Vermont som under några produktiva år prövar alla yrken, hanterar dragdjur, plöjer, idkar handel, håller skola, pre-dikar, redigerar en tidning, tar säte i kongressen och köper loss markandelar, för att likt katten alltid landa mjukt på fötterna, är hundrafalt mer värd än dessa citydockor.”

Eller om utvecklingsoptimism och dess motsats:

Ett samhälle gör inga framsteg. Tillbakagången på det ena området sker i takt med expansionen på det andra. Det undergår kontinuerliga förändringar: det är barba-riskt, det är civiliserat, det är kristnat, det är rikt, det är forskningsinriktat; men förändring är inte för-bättring. För varje ting som ges har ett annat tagits bort. Samhället förvärvar ny konst – och förlorar gamla instinkter.

Därför tänker jag nu bege mig ut i markerna och jaga småvilt och hänge mig åt det lokala. Jag tänker läsa, skriva, och när det närmar sig advent tänker jag som vanligt sätta en glöggsats med ingefära, kanel och nejlika, kardemummakärnor och ett pomeransskal för den friska syrans skull. Telefonen har jag förstås med mig i fickan, för på den finns en fiffig app med kompass och viltnyckel samt en detaljerad fastighetskarta på vilken alla tomtgränser och torn och stenrösen är utmarkerade.

Hade egentligen tänkt ansöka om utgivningsstöd från Kulturrådet, ett retroaktivt stöd, men nu vet jag inte om jag gitter. Jag blev uppmanad att skicka ett exemplar vardera av boken (Självförtröstan) till samtliga ledamöter i deras läskiga beredningsgrupp, något som skulle kosta mig hundratals kronor bara i frakt och portoutgifter. Utgivningen finansierades uteslutande med egna medel, och någon måtta får det faktiskt vara. En pålitlig läsarreaktion kom det i alla fall, för vilken jag är tacksam.

***

För övrigt är jag alltså novembertrött och irritabilis; barskrapad och nästan lycklig. Barnen är i en underbar ålder, roliga, lyhörda, hjälpsamma, och diktboken ska troligen hinna komma från tryckeriet lagom till jul. Författarfondens styrelse sammanträder i december, men det brukar ju inte ge något.

Önskar alla tänkta läsare frid och förtröstan så länge. Avslut är viktigt och detta innebär väl ett slags sådant. Här på Vikbolandet ligger regndimman tät över gärdena och nyss flög en blåskimrande skata förbi mitt arbetsrumsfönster. Och klorofyllgrön sommar kommer det att bli igen, det vet jag.