Två ljusa aprildygn har passerat sen terrordådet mitt i Stockholm. En lastbil dånade in i ett folkhav, enligt samma helvetiska princip som i Nice och i Berlin.

Hade ”vi” varit naiva? Personligen vägrar jag tvångsanslutas till den tongivande skara (”Var inte rädda”) som i sin bestörtning söker sympati för egen del, när människor just lemlästats om hörnet. I en så skamlös och kompakt förljugenhet, hur ska ljuset komma in?

Såhär i vårens och hänryckningens tid (12 april 1941) antecknade Astrid Lindgren som vanligt några rader i sin pågående krigsdagbok. Efter snart tio år på Vulcanusgatan står familjen i begrepp att flytta till en större våning på Dalagatan. Att tillvaron nånsin ska bli densamma igen betvivlar hon:

Det känns egentligen ruskigt att ikläda sig ett dylikt företag nu, när man inte vågar tro att framtiden ska gestalta sig lika lugnt och normalt som hittills. Men vi ska bara bo en trappa upp, så kanske inte bomberna tränger ner så långt.

Av samma dunkelt undflyende orsaker som i dag trappas läget upp alltmer. Dottern Karin fyller sju. Europa i gungning. (”Gud give att världen ser annorlunda ut när Karin fyller år nästa gång!”) Mors dag infaller. Av Sture får Astrid ett par silkesstrumpor, rosor och en ask choklad; nånstans långt ute på Atlanten sänks en slagkryssare, Roosevelt har utlyst undantagstillstånd, engelsmännen ska landstiga i Syrien och utanför Gotlands kust glider fartygen förbi. Det är tyska trupptransporter.

Den ängslan Astrid Lindgren erfor, vem är obekant med den? Doku-menterar skeendet gör hon ändå, minutiöst, ironiskt, vemodigt och kärleksfullt. Med att fästa en blågul flagga i hörnet på sin pro-filbild skulle hon inte nöjt sig. Fanatism bemött med tomma ord, tungomålstalande och gråtmildhet; från den sortens profeter tänker jag fortsätta att distansera mig, om inte annat för sinnesrons skull. En flagga, var det allt man förmådde? Ett sånt folk kommer förr eller senare att förses med det ledargarnityr det förtjänar, precis som vi förtjänat vårt nuvarande.

Dessa satans mördare: IS-krigare, jihadister, extremister. Utöver alla påkallade säkerhetsåtgärder måste man ju gå till roten med det onda, men i Sverige ansågs det suspekt och klandervärt. Om terro-risten bara haft ett jobb skulle det inträffade kanske aldrig ha skett? Denna olycksaliga inbillningskraft som oavbrutet gick på högvarv för att bevisa att det inte var någon fara och att de som ändå såg och protesterade var vilseledda…

Hit har det synsättet fört oss. Fyra döda. Femton skadade. På detta vanvett med islamistförtecken är den plötsligt uppblossande bered-villigheten och optimismen en vacker och naturlig reaktion – en sorts överlevnadsinstinkt. Att operativa myndigheter som polis och räddningstjänst gör sitt jobb är jag tacksam för. Värre är det med den opinionsbildande, intellektuella instansen. Harmoniska medbor-gare är städernas murar, som det stod någonstans. Naiv är den som tror att detta inte kommer ske igen.

Olav Hauge kallade Nietzsche för ”ett geni i baklås” och skulle efter diverse ideologiska snedsprång komma fram till den måhän-da svåraste av enkla sanningar: utan moral kan du inte leva. I en dikt uttrycks tanken ännu finare. Det är en kärleksdikt till Bodil Cappelin (norsk textilkonstnär och bokillustratör) som Hauge sent i livet kom att sammanleva med:

Jag var en båt / utan vind. / Du var vinden. / Var det i den riktningen jag skulle? / Vad bryr man sig om rikt-ning / när man har sådan vind.

Likt all stor poesi låter den sig även tolkas mindre entydigt, mer olycksbådande, denna makalösa dikt. Som alltid var det upp till var och en, skulle jag tro.

Nu tänker jag gå ut med mina flickor för att i studiesyfte håva salamandrar. De bor i trädgårdsdammen och är mycket trevliga och fridsamma små varelser; ger ifrån sig ett knorrande läte och kan klättra uppför väggar. Såhär i lektid bär hanarna sin stolta kam och är orangefläckiga om magen.

Upp till sju år gamla lär de kunna bli.