Hur kom du först i kontakt med Ralph Waldo Emerson?
– Han figurerar flitigt hos både Ekelund och Hauge; Nietzsche läste honom redan som skolpojke. Men det var genom Thoreau jag först stötte på honom. Det var på Emersons mark Thoreau byggde sin berömda eremitstuga vid Walden, ett tilltag som med tiden kommit att symbolisera hela den stolta och vitala amerikanska litterära tra-dition som kallas nature writing.

Vad var det som drev dig att på egen hand förlägga och översätta texten för den svenska marknaden?
– Jag blev betagen, både av språket och tonen och ämnet, vilket inte sker så ofta. Och så började jag översätta, mest för egen del. Marknaden brydde jag mig inte om. Jag erbjöd mig själv och denna enastående essä en form av gentjänst, kanske man kan säga? Mina branschkontakter är lika obefintliga som Thoreaus när han kom till Walden för att betrakta svartmyrans väg genom sandtaget, maskinteknikens verkningar och Virginiauvens dåraktiga hoande i natten… Att översätta Self-Reliance var som att försjunka i en sån där mandalafigur, färgkorn för färgkorn, med universum eller sfärernas musik som slutmål.

Vari ligger styrkan i Waldo Emerson författarskap, enligt dig?
– Det har en förmåga att skänka just förtröstan. I Self-Reliance kallar han sig ”helt och hållet åskådare” och inte minst hans dagbok ger ett underbart intryck av att förmedla vad han ser omkring sig, där och då. Han sjunker aldrig ner i vanetänkande. Politikerna är ”privilegie-rade tjuvar” som härjar i trakten. Det hårdföra omdömet träffar även hans intellektuella samtid. Ändå är det främst människan som framträder, vilket i själva verket är nånting sällsynt, törs jag hävda, och skälet till att Emerson kan nå oss än i dag. Det sant värdefulla finns tillgängligt för alla, menade han.

Har Emerson på något vis påverkat ditt eget författarskap?
– Det har han säkert, även om jag mer lutar åt Ekelöfs och för den delen Emersons syn på inflytelsefrågan. Somliga böcker finner dig snarare än vice versa, och av den som frigör sig från konventionen för att bli sin egen uppdragsgivare fordras något gudalikt. Det låter högtravande men det mesta vi tar del av är ju floskler, omtagningar och andrahandsevangelium. Emerson ville till varje pris undvika den sortens kontinuerliga fördumning, då den strider mot litteraturens själva grundidé och existensberättigande.

Hur kom det sig att du startade upp Vikbopress?
– Efter ett decennium på tvärs mot etablissemang och litterära kotte-rier hade jag inget annat val. Och så slog det mig att Självförtröstan vore den perfekta boken att börja med. Men jag vill också passa på att framhålla min benådade formgivare: Beatrice Bohman. Utan hen-ne hade boken inte blivit tillnärmelsevis lika fin.

Vad arbetar du med just nu?
– Det håller jag helst för mig själv ett tag till. Precis som våren är det ju en lite ljuskänslig process, det där.

Intervjun gjordes av Litteraturtoppen den 6 mars 2017.