Emerson & Ekelund om världsläget

Modena-spectaclesUrsäkta eventuella slarvfel och inkongruenser; jag får huvudvärk här framför skärmen och ska ju egentligen jobba med annat. Trodde först det var årstiden, fast nu befarar jag att ett par läsglasögon omgående måste in-förskaffas, något jag i så fall inte blir den förste att bära i ett snöre frampå skjortbröstet.

***

Emerson menar att en religion som räds vetenskapen begår självmord samt vanärar Gud. Den ”tyranniserar över en by” men är inte den oföränderliga lagen. Eke-lund återkom till ”oafhängigheten” och ansåg det vara en av Nietzsches härliga gärningar att …ha slagit ihjäl den dumma vidskepelse som i diktaren och artisten ser mänsklighetens ädlingar. Vad menar jag med detta? Jag menar att det just därför är så viktigt med en konstitutionell grund. Vi människor är så förtvivlat trångsynta och inbitna, maktlösa och manipulativa, fladdriga och opålitliga och utan hopp. Tröst gick det egentligen bara att söka i religionen, konsten, poesin. Där kunde man höja sig över det ”belletristiska nonsens” som Ekelund i samma avsnitt så kärleksfullt utgjuter sig kring.

Om Emerson konstaterar han året därpå:

”Så fin luft, så mycket sol och doft står det icke kring någon modern människa som kring Emerson.”

Publicerat i Okategoriserat

Citatet

IMG_2589

Olav H. Hauge, ur Gängelstrån (övers. Görgen Antonsson)

Publicerat i Citat

Körsbär ingen pickat; vildsvinsobservation

IMG_2566Vårvintern har kommit. Dagsmeja och skare. Med ens hade uthusens rödfärgade brädpaneler återfått sin lyster och det brutala ljusguldet hamrade nejden med en helt annan intensitet än för en vecka sen; det gjorde ont i ögongloberna. Bland förmultnande fjolårslöv under det vikande snötäcket i bersån borde snödropparnas gröna bladspetsar ha kommit upp. Tre kilo färs gav rådjuren. I söndags stod jag i köket och skar slamsor från revben, hals och sidor. Så togs allt om hand av köttkvarnen. Ett baklår och två bogar har G lämnat på rökning hos Charkmans. Sadelbitarna och filéerna gick direkt ner i frysboxen för att sparas till ett särskilt tillfälle. Det kom ett bokpaket. Fast jag förklarat att jag knappast är kritiker längre blev jag tillsänd de böcker jag bett om. Och sen jag läst en liten bit i boken Under tidens yta gav jag mig i kast med Olle Thörnvalls tolkning av Christina Rossettis långdikt Troll-marknad, vilken med ett ord var frapperande.

Sen sög hon frukter, ljusa, röda, [suck’d their fruit globes fair or red…] / ljuvt som klippans honungsföda, starkare än glädjens vin, / mer klart än vattnet rann det saft, / hon aldrig smakat sådan än, / hur kunde man få nog av den?

IMG_2547IMG_2530

Talgoxen har börjat sjunga, jag trodde först det var en bofink. Tvåtoniga pipanden från busksnåren vid eldningsplatsen. Små meståg i björkbacken. Ti-ty-ti-ty-ti-ty. Så transkriberas deras filande hos Pedersen/Svensson men snarare än ett utryck-ningsfordon lät det som glad telegrafi, tyckte jag. Februaris gulbröstade optimist. Nyss avmaskad har T betett sig allmänt ostadigt. Ena stunden knorr från föns-terblecket, i nästa stund står han och jamar i tamburen. Till våren är det sju år sedan jag i en kartong bar ut honom från hans ombonade födslohus på Lindgrens väg i Färjestaden, där Mange och Johanna bodde då. Droppande istapp. Månsken. Häromkvällen hade Carina sett en vildsvinssugga med tre kultingar passera gärdet uppe vid Karlslund; vildsvin har inte observerats på den här sidan vägen förut. Ingemar har varit och tippat av ytterligare en skopa säd på utfodringsplatsen vid Fyrskiftet, kanske söker de sig ditåt vartefter?

***

Måste få tipsa om ännu en dokumentär. I think a writer ought to be a bit of grit in the state machine, skrev Graham Greene en gång. (”On the Virtues of Disloyal-ty” tror jag att essän ska heta.)

Av en händelse kom i går en propå från Elnaz Baghlanian som är kontaktperson på Svenska PEN och som jag har jurysamarbetat med i Linköping vid ett tillfälle. Den principförklaringen kunde jag med gott samvete skriva under, så snart är jag PEN-medlem. I Sverige råder ju yttrandefrihet. Det betyder att censuren är av mjukare natur, men det är samma typ av överträdelser och etikettsbrott som beivras. Man kritiserar ju inte vilka aktörer som helst. Detta märks främst på det faktum att uppdragen tryter och på att det tystnar kring dig. Du slungas ut i en sorts om-loppsbana – en position som går att vända till en lite tveksam fördel. (”Att höra svartbjörnens rop i vildmarken, helst man är ensam, det är nyttigare än att höra stora trumman.”) För många är väl fyrahundratjugofem kronor inte så mycket, men för min del får det räcka med tjusiga medlemskap nu…

***

Motorsågen startade så fint, fastän det var över ett år sedan jag hade den igång. Men så kom styckningen emellan och på eftermiddagen var jag för trött för att orka ta vid igen, så nu ligger en till hälften kapad björk i de smältande drivorna mellan höladan och dasset där den föll.

Publicerat i Okategoriserat

So the walls came tumbling down

GrönsiskaDokumentären om Laleh var verkligen sevärd. På djupet hade hon förstått vad poesi är. Lägger man ner väldigt mycket tid på någonting, sa hon bland annat, då måste det få vara meningsfullt. Hon påminde om hur det gäller att motstå vissa krafter, knutna till branschen, som tror sig veta bättre. Förundransvärda stämmor och synkoper i ett svävande register. Efter åtta år i Sovjetunionen kom hon till Sverige – tonåring blev hon i Hammarkullen. Av skivbolaget skulle hon kräva att själv få producera sin musik. (”Jag tycker att man ska veta bäst om sitt eget uttryck och då finns det ju ingen anledning att någon annan är chef.”)

Skärmavbild 2015-02-02 kl. 16.24.54Hennes pappa hade tolkat sufisk poesi, upprepat stroferna om igen, och så fick Laleh på basis av frasering och tonföljd försöka gissa sig till vad det betydde. Sin egen musik härleder hon faktiskt till den persiska lyrikens lovsånger och hymner, fast på enklare nivå. (”Det börjar alltid med en melodi och så en text som bara kommer…”) När rytmen definierats vidtar sökandet efter ett ljud som kan ”matcha visionen” och realisera den ursprungliga ingivelsen. Flera gånger betonar hon att man aldrig ska underkasta sig, däremot vara tacksam. (”Världen är inte skyldig oss nånting.”) Som jag förstår det är båda hennes föräldrar sedan ett par år döda – hennes pappa ska ha förolyckats redan 1994 när han försökte undsätta en drunkande kvinna.

Att man i hennes sång kan ana dunkla, överbryggande klanger från poeter som Hafiz och Rumi är en svindlande tanke. Ärans tosingar, som Ekelund utbrast om dem. Sufierna själva fann sig ju kallade att försona religionerna med varandra. Kärlek är längtan. Motgång medgång.

Beträffande Some die young säger hon att ”man på ett sätt” saknar framtidstro. Man vill, man hoppas… Men måste inse att några människor gick bort för tidigt. Det är en sanning man får lära sig att leva med, som ett mantra. Hon talar om en närvarande skugga, som ger äkthet.

Sådan är verlden, den förräderskan.
Så intet däri, utom frön av barmhärtighet. (Ferdousi)

Med föräldrarna kom en kritisk blick. Tack vare dem anser hon sig ha en skyldighet att vara trygg och respektera friheten hon getts. (”Det är nog hela drivkraften. Jag måste göra det mitt liv ska bestå av; min musik.”) Spelar tennis sammanbitet gör hon också, i en ganska underbar sekvens.

***

Vi har grönsiskor vid fågelbordet sedan ett par dar. Kanske deras koniska små näbbar var bättre anpassade till de nya solroskärnorna? Sorten vi skaffade nu senast är mörkare, trubbigare. I snötäcket på marken har skalen från dem sjunkit ner en bit. Kluven och inburen i korgen ligger ved och kakelugnen avger värme. M är hos Emma; B sitter och ritar hästar.

Publicerat i Okategoriserat

Citatet

Alice5»Jag förstår!« sa Drottningen som hade tittat närmare på rosorna under tiden. »Hugg huvena av dom!« Och så gick tåget vidare medan tre soldater stan-nade för att avrätta de tre olyckliga trädgårdsmästarna som sprang fram till Alice för att få skydd.

»Ni slipper bli halshuggna!« sa Alice och stack ner dem i en stor blomkruka i närheten. De tre soldaterna traskade omkring en stund och letade efter dem, och så marscherade de helt lugnt iväg efter de andra.

»Är huvena av?« skrek Drottningen.

»Huvena är borta, Ers Majestät!« skrek soldaterna tillbaka.

»Bra!« skrek Drottningen. »Kan du spela krocket?«

Soldaterna teg och såg på Alice eftersom det tydligen var hon som hade fått frågan.

»Ja!« skrek Alice.

»Kom hit då!« röt Drottningen och Alice sprang ifatt processionen, nyfiken på vad som skulle ske nu.

Lewis Carroll, ur Alice i Underlandet (övers. Christina Westman)

Publicerat i Citat

Om att hänge sig åt nyckerna

Efter Breaking Bad har jag haft svårt att hitta en ny serie att följa med behållning; antagligen fanns det ingen lika bra? Det är ju en moralitet och hänvisningarna till Leaves of Grass är inte tom gestik. Det infernaliskt rena metamfetaminet blir den perfekta metaforen för en civilisation i upplösning. Under heteronymen ”Heisen-berg” iför sig Walter White den svarta jazzhatten. Partikelns position och hastighet kan som bekant dock inte samtidigt bestämmas; det rör sig om en vågfunktion. Och försångarens rader får en kuslig efterklang:

”Gliding o’er all, through all, Trough Nature, Time, and Space, As a ship on the waters advancing, The voyage of the soul – not life alone, Death, many deaths I’ll sing.”

Kristallblå antimateria, framställd först i RV:n och så småningom i hypermodern la-boratoriemiljö kontrollerad av män med automatvapen – epokens våldshärskare och supernihilister. I förstone tycks Walter leva i villfarelsen att någon sorts upp-rättelse vore att vänta. Han lider av fåfänga, intalar sig saker, relativiserar och vet att på logisk väg rättfärdiga sina beslut. Everything is chemistry. What difference does it make? Think Jesse, think! Till sist överges även den positionen. I did it for me. I was good at it. I liked it… I was alive. Från protagonist till antagonist. Walter White hade burit världen på sina axlar, en hunsad kemilärare, för intelligent för sitt eget bästa. Om Bryan Cranston, som gestaltar honom, har Vince Gilligan sagt att den sympati han trots allt väcker är dramats grundpremiss. (”You’re going to see that underlying humanity, even when he’s making the most devious, terrible deci-sions.”) Så rådbråkas även åskådarens samvete.

Skärmavbild 2015-01-29 kl. 18.23.19 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 18.19.11 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.52.10

Det är fantastiskt bra gjort. Känsligt varvat med så kallade comic reliefs byggs skeendet upp mot nästa kulmen eller point of no return. Scenerier och dialog i organisk förening. På ett plan skildras en kultur, den amerikanska, den väster-ländska, i färd med att desavouera sig själv genom ett agerande som liknar Walter Whites, präglat av dubbla måttstockar, atomism och andefattigdom. Där i New Mexicos öken, medan siluetten av två kretsande rovfåglar drömlikt avtecknar sig mot himlen ovanför de röda sandstensklipporna, bortom varje etisk dimension, vittrar så att säga även värdegrunden bort.

Montesquieu lät den förnäme Usbek rapportera från hoven i upplysningstidens Pa-ris. I ett av breven förklaras ”världens barn” vara egendomliga. De tål varken bifall eller kritik och går inte att tillrättavisa, då väcks deras löje eller förakt. För att göra intryck på fritänkarna måste man inta en tvetydig roll – hålla dem i ovisshet an-gående den egna uppfattningen om deras åsikter. En svår balansgång, konstate-ras det, som fordrar stor eftertänksamhet.

”Världens barn kan då prisa sig bra mycket lyckligare som vågar allt, som hänger sig åt alla sina nycker och som alltefter omständigheter-na för dem vidare eller överger dem.”

Hur komma till tals med sig själv? Harold Bloom hävdar att Shakespeare var den förste att beskriva jagets förvandlingsprocesser. (”På samma sätt som Dante över-träffar alla andra diktare när det gäller att påvisa något oföränderligt hos oss alla, en fast position som vi är tvungna att hålla oss till i evigheters evighet, överträffar Shakespeare alla andra när det gäller att ge belägg för ett slags obeständighetens psykologi.”) När Walter bevittnat sin svågers död (knarkpolisen Hank) och sedan tvingats ta i hand med nynazisten (Jack Welker) som just avrättat honom, lämnar han Jesse med orden: I watched Jane die. I was there. I saw her take an overdose and choke to death. I could have saved here. But I didn’t. Walter får behålla en av de uppgrävda tunnorna med pengar (nio miljoner dollar) tack vare att Jacks brorson Todd respekterar honom; en tunna han sisyfoskt ses rulla genom öknen när det visat sig att bilens bensintank träffats av en av kula under skottväxlingen. Så köper han en skrotbil av en gammal indian i reservatet och kör i den mot villaförorten i Albuquerque, där sammanbrottet fullständigas. I Walter Juniors åsyn hotar Skyler honom med en kökskniv, varpå han skuren i handen åter tar till flykten, nu med deras ettåriga dotter Holly bredvid sig i en barnstol.

Avsnittet är kongenialt betitlat efter Shelleys profetiska sonett om kung Ozyman-dias (Ramses II) som ska ha lämnat fler statyer och monument efter sig än någon annan egyptisk faraon: Look on my works, ye mighty, and despair! / Nothing be-side remains. Round the decay / Of that colossal wreck, boundless and bare, / The lone and level sands stretch far away.

***

Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.28.22 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.20.11 Skärmavbild 2015-01-29 kl. 17.30.12

Marco Polo var en besvikelse, den saknade ju karaktärsutveckling och ägde inget av det konstanta inre ”tryck” som Tarkovskij fann hos Dostojevskij och som gjorde Breaking Bad så oavbrutet fascinerande och även rolig, fast jag är svag för pano-reringarna över grässtäpperna, det varma ljuset i gemaken och den ondskefulle kanslern Jia Sidao; klädedräkterna och de ciselerade sköldarna. I sista avsnittet gjordes en litterär referens: ”Den skickliga krigaren sätter fienden i rörelse, inte tvärtom.” Uppenbart skeptisk förklarar då Sidao för rådsherren att den fete mon-golen ”försöker bli kines” och aldrig skulle förbise Sun Zis manual. Så faller Xiang-yang och därmed hela Songdynastin under Kublai Kahns våld. I samma avsnitt an-förs en rad ur Förvandlingarnas bok: ”Sidenvägen som vi en gång öppnade kommer att övertas av ett mörkt moln i väst, och kvar blir blott ogräs och nässlor.” (Seneca skrev att orättfärdiga riken aldrig blir bestående.)

***

Underligt hur allt kan tyckas sammanhänga i synteser. Jag spelade badminton i söndags och har fortfarande lite träningsvärk i sätesmusklerna. Jag tycker om de gröna dagrarna i hallen; linjerna och lättheten i spelet. I går morse lyckades jag fälla ett rådjur, det hänger nu på mörning borta i slaktboden. Som jag längtar till den söta sommarstiltjen under lindarna…

IMG_2505 IMG_2514 IMG_2515

Publicerat i Okategoriserat

Vaniljhorn och hängande trädgårdar

IMG_2495I morse var det gråmulet men så lyste snötäcket i alla väderstreck; solen löper i Vattumannen. Inga rådjur syntes till, däremot kom räven och en älgtjur med fällda horn förbi mitt pass, men den kvoten är redan fylld och räven kom inte tillräckligt nära. I denna månad gott att dricka vin. Har man tänkt bruka heta örter (nejlika, peppar, ingefära) bör man enligt Bon-depraktikan först slå leverådran på vänster arm. Vi fikade hos Ann-Catherine och Ingemar, kaffe och ananaslikör, marsipantårta och hembakade IMG_2484kakor. Såhär års brukar de resa iväg en vecka, men i år törs de inte. I sommar kommer havre växa på gärdet här utanför, fick vi veta. Vi satt och pratade om glutenintolerans och så kom vårbruket på tal.

Såg en intressant dokumentär om de hängande trädgårdarna. Enligt Stepha-nie Dalley, assyriolog vid Oxfords uni-versitet, har man just börjat förstå sig på att tyda en del av inskriptionerna på lertavlor och prismor; hon är en av få i världen som kan läsa kilskrift. (”Jag lät höja palatsets omgivningar för att ge alla folk ett underverk.”) Kung Sanherib ska ha härskat över ett rike som sträckte sig från södra Turkiet till dagens Israel och trädgårdarna tycks inte alls ha legat i Babylon utan i Nineve, fyrtio mil norrut. (”Den höga trädgården som ska efterlikna Amanusbergen anlade jag intill palatset.”) Här frodades bland annat exotiska fruktträd från hela imperiet, kryddväxter och någon sorts ”ullbärande” bomullsplantor. På en relief syns träd liksom hängande i luften från terrasser; bladrankor klängande i valvbågar.

Skärmavbild 2015-01-22 kl. 11.17.37 Skärmavbild 2015-01-23 kl. 09.54.44

Odetonerade minor, terrordåd, vägspärrar… Nineve är numera en del av irakiska Mosul, ansedd som en av världens farligaste platser. Sen kriget bröt ut har inga västerländska arkeologer varit där.

I bergen vid Khinis hade Stephanie Dalley sett början på ett kanalsystem. Från berget rann floden ner i en båge, delades vid en klippa och leddes in i kanalen. En meters fall per kilometer gav ett lagom flöde hela vägen fram till palatsträdgården. Tio mil lång och tjugo meter djup – på sina ställen lika bred som Panamakanalen. Så leddes den runt en dalgång och över en flod. (Akvedukten i Jerwan är femhundra år äldre än de romarna byggde.) På spionkartor från USA:s Corona-program syns spår efter processionsvägar och citadell. Sådana kartor hade förstås inte Sanherib och hans ingenjörer att tillgå. (”Han avbildar sig själv på bergväggen med de stora gudarna för att visa att de stödde honom.”)

Skärmavbild 2015-01-22 kl. 12.47.30En sluttande trädgård, som en amfiteater, med en sjö på bot-ten. Trehundra ton vatten per dag gick det åt för att försörja trädgården. Men hur forslades allt vatten uppför terasserna? I kilskrifterna talas det om rullar ovanför cisterner, bronskedjor och rep. ”Alemitu” gav ett bry-deri. Stephanie Dalley visar att ordet måste syfta på en dadel-palm, vars avskurna blad gett stammen dess spiralmönster. Med denna arkime-desskruv ska Sanherib ha fått vattnet att flyta uppåt, trotsa tyngdlagen och rinna fram längs pelargången; fyrahundra år före Arkimedes.

Missa inte filmen – den ligger bara kvar i tre dagar till.

Fotnot: Nineve finns med på Unescos lista över jordens tolv mest hotade fornmin-nen. Årtusenden av erosion och plundring, jordbruk och förstörelse har utraderat nästan alla lämningar i landskapet.

Publicerat i Okategoriserat

Citat för salafister

FourierFör att kunna bevisa att ett utvidgande av kvinnornas rättigheter också resulterar i andra lyckliga och eftersträvansvärda effek-ter, tvingas man studera inte bara ett en-skilt lands historia, utan alla länders. Det har visat sig att de bäst fungerande län-derna är de som har givit kvinnorna största möjliga frihet. Man har iakttagit detta hos de barbariska såväl som hos de vilda och de civiliserade folken. Japanerna, som är de flitigaste, de tappraste och de som är värda den största aktningen bland de barbariska folken, är också de minst svartsjuka och de mest överseende när det gäller kvinnorna. Detta bevisas om inte annat av att de kinesiska ape-katterna reser till Japan för att där hänge sig åt den kärlek som deras egna skenheliga sedvänjor förbjuder dem.

Charles Fourier, 1772-1837, övers. Ulf Gyllenhak

Publicerat i Citat

Staden sänkt i ro

IMG_2477

Medveten om kaoset vill jag ändå påstå att det då och då i det rusande flödet utkristalliserade sig ett mönster. Som förklarat i ett kusligt sken stod nu det som inte längre lät sig vare sig förnekas eller bagatelliseras. Att där och då våga erkänna den insikten är nog avgörande. Det är nämligen om detta våra barn en dag kommer att undra. Hur förhöll sig folk? Hur yttrade sig författarna? Yttrade de sig alls? Vad valde man att fokusera på och varför? Från vilka håll gick flyktingströmmarna och varför?

Publicerat i Islamismen

Ett anspråkslöst förslag

Sin fiende gäller det att identifiera. Hen hälsar och är artig och pratar inte politik vid bordet; dricker kanske kaffe ur en sirlig liten kopp på fot. Hen säger en sak, men tycker en annan. Detta anser man är höjden av civilisatorisk bildning och förfining. I en öppen och tolerant stat, däremot, kunde folk yttra hjärtats mening utan risk för repressalier. Med ett diskret applicerat litet ”märke” vore problemet hursomhelst ur världen. Då slipper folk undra. Då slipper du avkoda vad veder-börande i själva verket står och säger. Det sker en sorts avmystifiering. Som det nu är kan en argumentation innehålla i stort sett samma idiom och uttryck som din egen. Men om du inte vet vad som avses? Redan i dag bär många modiga helt frivilligt ett sådant märke och vi ska inte propagera för att införa några tvångs-metoder. Man kunde tänka sig en obligatorisk gratis-app för nättillvaron, en dekal för bilturen samt en rockknapp för trottoarer och torg. Den vidhänger sedan varje yttrande, så slipper webbsidor att släckas ned och konfiskeras. Varför skulle man inte vilja stå för sina välgrundade åsikter? Varför skulle bara vissa av oss bidra till det öppna samhällets fortlevnad? Tyvärr finns en bister, trög falang som syste-matiskt ägnar sig åt att förtiga, smussla och fördölja – det har det alltid gjort. Den vill inte förändring, den är sig själv nog och bevakar enbart sitt eget, likt ett troll. En tillåten inställning, såklart, om de bara kunde stå för den.

Pennan påstås vara mäktigare än svärdet (som vässar pennan) och därför har det blivit hög tid att förklara några termer ur fataburen. Listan bör göras längre och löpande hållas öppen för justeringar, reservationer och skäliga invändningar, allt beroende på världsutvecklingen. Obsoleta uttryck bör undvikas. Det är bättre att våra barn, det nästkommande släktet, med tillförsikt får vända blad i sken av nattlampan och vila sina ögon på en mindre infesterad sida; bibringas en smula hopp och framtidstro. Opinionsbildaren bör alltså förses med ett märke, för som bekant betyder ett och samma ord inte alltid samma sak. Tolkningsytan är för-rädiskt hal och fjällen bör skiljas från frukten. En referensgrupp gavs således i uppdrag att se över vokabulären och har nu kommit med sitt delbetänkande. Här följer en preliminär förteckning över ett dussin ord (med gruppens motivering inom parentes) som befunnits vara starkt på utgående:

 1) Han och hon (kan felaktigt sammanblandas med kön)

 2) Islamism (kan felaktigt sammankopplas med islam)

 3) Demokrati (kan lika gärna innebära ett diktat)

 4) Repression (kan ge sken av illvilja per se)

 5) Satirteckning (kan förväxlas med konst)

 6) Barriär (kan ge fel associationer)

 7) Söderhavet (kan verka exotiserande)

 8) Ö (kan främja insulära reflexer)

 9) Krim (kan väcka idéer om självständighet)

10) Boko Haram (kan föranleda generaliseringar)

11) Kristen grundtanke (kan betyda vad som helst)

12) Nigeria (kan erinra om oljefynd eller protektorat)

En komplicerande omständighet är interlokutören, avsändaren. En sådan finns ju alltid. The medium is the message. Ur detta kan en avgörande slutsats deriveras. Säger A att han är frihetligt sinnad demokrat, så misstros han. Säger B detsamma, så applåderar vi en smula nedlåtande och faller i korinter. Det ska vi utnyttja. Att vända på klossen har så länge varit så påbjudet och så populärt att klossen blivit svår att bygga varaktiga institutioner med. Den har blivit sfäriskt rund. Jag vet inte, kanske sökte man ett hemligt tecken där på sidan? I alla fall har tiden nu kommit för oss att avslöja vad tecknet förebådade.

Profilbilden bör vidhäftas en liten ikon – den måste inte vara jätteframträdande. Föreställ er nu att någon skulle skriva en satir. Alla vi som sysslar med profes-sionellt skriftställeri (det vill säga uppbär månatlig ekonomisk ersättning för att torgföra en sak och därefter lojalt stå fast vid den) vet att ett ”språng” kan sägas äga rum först när man vågar ett avsteg från fåran. Det kan ske subtilt (om man är sådan) eller med buller och bång. Man vrider på okularet. Alla torde inse det för-därvliga i detta. Visioner förloras; ögon tåras.

Så vilka ersättningsord föreslår arbetsgruppen? I korthet sådana som snarare än att exkludera och förvränga skulle appellera till en avsevärt mer modern och avsevärt mindre fördomsbelastad definitionsapparat:

 1) Hen (kan dessutom användas pejorativt)

 2) Världsåskådning (kan vara inkluderande)

 3) Demokratur (kan användas av desto fler)

 4) Tillrättavisning (kan vara nödvändigt)

 5) Provokation (kan och bör man motverka)

 6) Gräns (kan men måste ej vara av ondo)

 7) Stilla havet (kan hittas på kartan)

 8) Skär (kan romantiseras)

 9) Крым (kan knappast missförstås)

10) Rebellgrupp (kan motverka demonisering)

11) Fundamentalism (kan fördjupa perspektivet)

12) Västafrika (kan svårligen anses förminskande)

Ett ”märke” är censurens antites. Yttrandefriheten vinner på att förtydligas, det kommer att stärka den ytterligare och leda till mindre förvirring. Fördenskull ska man inte såra nån som kanske inte hade lust att yttra sig från början. När vi läser Swift och Strindberg, Rabelais och La Bruyère i dag, så förstår vi att satiren var bättre förr. I dag vill man som regel bara hetsa och gå till storms mot redan utsatta samfund och grupper och deras fromma företrädare och sagesmän. Satirikern vill göra sig ”ett namn” och springer transatlantiska ärenden. Jag brukar kalla dem yttrandefrihetsfundamentalister, vilket tenderar att väcka viss munterhet bland mina åhörare som ju i sitt hjärta vet att jag är en lika brinnande tillskyndare av samma okränkbara idéer som de själva. Så vi saknar inte humor. Men i funda-mentalismen finns överhuvudtaget inget heroiskt eller beundransvärt drag att hämta – det är ett pöbelbeteende. Det väcker ont blod, spär på konflikten (som leder till oviss förändring) och sår split. Skulle inte jag våga stå för mitt ord? Som ett led i vår pågående kampanj för det fria ordets fortlevnad kommer en obetydligt redigerad version av den här artikeln i morgon (söndag) publiceras i kolossalformat i våra fyra största dagstidningar. Det kallar jag en appell för det fria ordet! För mig personligen må det innebära vilka kostnader det vill.

Låt oss nu i samråd med organisationer som Läkare för fred, Svenska PUN och Faderliga rådet begagna oss av de språkliga och juridiska artiklar som redan är i bruk och vid behov justera dem. Låt oss likaså med tydlig urskillning identifiera bemärkta och utsatta grupper, om vars intressen vi fortsatt slår vakt. Erbjuda hjälp när det behövs, hejda överträdelser när sådana görs. Välvilja och tolerans är nyckeln – och i öppenhetens tecken ska vi segra.

Publicerat i Okategoriserat