Vad väckte anstöt och varför?

Torra och tryckande sensommardagar. På Öland blommade vippärt och ängsskära, tillbaka på Vikbolandet tar vi kvällsdopp i Slätbaken och Skvättan; fälten har gulnat och åt det kan inget göras – annat än i det fördolda. En avsides debatt har jag dock inte kunnat undgå att notera. Och då den tycktes mig så symtomatisk för allt som nu sker, kunde jag inte låta bli att försöka säga något om den. (Som vanligt kom sen själva texten att falla ut åt olika håll, så den kan säkert uppfattas som lite osorterad.)

***

Biskops-ArnöBiskops-Arnö var Teratologen en kultfigur, speciellt bland yngre manliga studenter. Där satt vi och mumsade skabrösa ve-gobiffar med utsikt över fjärden medan kulliga får betade gräs i kvällssolen som just fallit in över den vackra naturbeteshagen. Stig Larsson och Stig Saeterbakken skulle göra var sitt besök på skolan. Och så PO Enquist förstås, som förklarade att vi inte kunde lita på vad han nu stod i begrepp att yttra – han var ju författare. I en tidig fotbollstext han skrivit var prosan bitvis fulländad, lät han oss förstå. Och inför besöket hade nån i klassen i röd skrivmaskinsstil kopierat en fras ur en av hans romaner och skruvat ner pappret i en skrivmaskin, så att det såg ut som nån just skrivit: Men om vi inte försökte, vilka vore vi då? (Ska låta vara osagt om denna nyckelfras kom ur Ned-störtad ängel eller Kapten Nemos bibliotek.)

I dag är det väl mest en kuriositet men till och med när samme P O Enquist i en sedermera ökänd kulturartikel applåderat utrensningen av Phnom Penh, skulle han i viss bemärkelse få rätt. En inte obe-tydlig del av invånarna i detta ”horhus” – den av västimperialism ”våldtagna” staden – var ju snart omsorgsfullt fördriven och ut-rotad. Orden betydde något. Och mycket riktigt, på idrottsstjär-nors, barns och diktatorers vis åkallade han inte sällan sig själv i tredje person singularis. Som i självbiografin från häromåret: Några tycker genuint illa om honom.

BonnierhusetVi fick även komma på förlagsbesök; hela svårmodiga skrivarklassen. Först till självaste Bonnierhuset på Sveavägen i Stockholm – varifrån jag drar mig till minnes mörkbetsad panel och de liksom hopp-fullt trånande blickar som kors och tvärs utväx-lades över mötesbordet: från oskrivet poetämne till förläggare; från förläggare till oskriven poet. Så till Vertigos källarlokal, där en muskulös enmansförläggare i ribbstickat linne och militärkeps tar emot oss för att med fötterna på bordet inleda en monolog om företeelser och namn till vilka jag aldrig kom att få någon djupare eller mer varaktig relation, trots att jag försökte läsa några av dem.

Häribland Teratologen, vars uppföljare till Äldreomsorgen hade getts ut året innan och nu hölls i lager på en lastpall i ett an-gränsande förrådsrum: Förensligandet i det egentliga Västerbotten. Allt var på en gång lite världsfrånvänt och utstuderat, fann jag kanske i mitt trista jämnmod redan då.

***

I en novell med den något besynnerliga titeln ”Abel Amatus Ohmberg” konfronterar Willy Kyrklund läsaren med människolivets monumentala orättvisa, med dess osynligt verkande kausalitet och med den grymma deterministiska logik som tenderar att väcka sådan frustration och vanmakt hos dem som makten tycks ha missgynnat och förbisett. Det stackars mobboffret Abel blir följaktligen förövare medan förövaren växer upp till en god samhällsmedborgare. Den efter hand så kus-liga, alltmer oroväckande novellen inleds med ett stilla påpekande: Detta är ingen sedelärande historia…

KyrklundMed bilden av fallande ryska bomber över födelsestaden Helsingfors färskt i minne kom Willy Kyrklund att inleda sin bana som räknebiträde på Lidingö stadsingen-jörskontor. Förmodligen var han redan då djupt desillusionerad. Kotterier tillhör-de han inga. Filosofiskt hade han tagit intryck av Eino Kaila och den logiska em-pirismen, som han sen aldrig kom förbi. Efter studier i klassiska språk och resor till Iran och Ryssland, Indien och Grekland bosatte han sig med fru och två barn i ett radhus i Uppsala.

På 1950-talet var Kyrklund involverad i programmeringen av Sveriges första datamaskin BESK som vid tidpunkten var den snabbaste datorn i världen. Baserad på halvledarelektronik användes den till stati-stikberäkning för Televerket, hantering av väderdata för SMHI, ra-diokryptering och framtagning av vingprofiler på stridsflygplan. Till ”observerbara fakta” har den kritiskt tänkande människan att förhålla sig. Vad annars? (Inte minst på den här framställningen skulle författaren Willy Kyrklund haft synpunkter; annat inbillar jag mig inte. För den distinktionen gjorde han: ”författaren Kyrk-lund” var något annat än privatmänniskan.)

Ingemar Lemhagen (smått legendarisk kursföreståndare på Biskops-Arnö) anförtrodde mig vid ett tillfälle att Willy Kyrklund avböjt att komma till författarskolan på besök. Något värre än att tvingas umgås med andra författare kunde han inte tänka sig, hade han sagt. Även Ingemar bodde i Uppsala, det visste jag. Och på sitt milt behagliga vis markerade han nu sitt avstånd. Inte minst svor nog Kyrklunds ”nej” mot hans poststrukturalistiskt anlagda litteratur-syn. Enligt den var författaren ohjälpligt i språkets våld och därför en helt ovidkommande figur. Att ”prata litteratur” beredde med andra ord inga problem, i alla fall inte på Biskops-Arnö vid denna känsligt vägande sekelskiftespunkt. Kvintessensen i en dikt bestod av inom- och utomtextuella korrespondenser – inga andra hänsyn togs. Som skrivarkurslärare kan jag förstå den synen och i viss mån sympatisera med den, även om den är djupt falsk. Umgås tillsammans och ha trevligt, det skulle man. Men det var ute-slutande texten som skulle behandlas.

Midsommarhelgen 2008. Efter ett fall från en stege har jag ådragit mig en ryggfraktur och ligger i en sommarvarm sal på Vrinnevisjuk-husets ortopedavdelning. G, som haft en tidning med sig, varskor mig om att Willy Kyrklund är död, det måste ha skett samma dygn, och när hon åkt igen minns jag att jag vänd mot fönstrets per-sienner brast i gråt, fast jag snart skulle få åka hem och enligt röntgenbilden haft sån tur. Smärtan och morfinet bidrog säkert också – för vi kände ju inte varann?

***


BjerkanderDen här sommaren har varit lugnare. Om kvällarna har jag läst en bok om västgötske bondsonen, naturfors-karen och Linné-studenten Clas Bjerkander. ”Min snäl-le, duktige Bjerkander” som Kerstin Ekman vid ett tillfälle benämner honom – föranlett av en passus hos Juvenalis vars sexuella anspelning på herremän, slavar och fekalier Ekman hoppas ska ha undgått Bjerkanders mer oskuldsfulla öga? I kapitlet söker hon en förbin-delse mellan ärtväxten orubus och Platon-eleven Dion från Syrakusa. Men det slår fel. Förbindelsen verkar förlorad. I slutet av samma kapitel påpekas att papyrus med tiden nöts och går sönder; liksom forntida språk och kulturer. Ner i mörker sjunker världen och tar lärdomarna med sig. Men, skriver hon

växterna kommer år från år upp igen. De kommer ur frö eller också kommer de tillbaka i rena harmen, som Bjer-kanders slåtterblomma. Vårörter och gökblomster ser ut som på hans tid. Ja, de ser ut alldeles som Galenus, Plutarchos och Horatius såg dem. Nog är det underligt och tröstande.

Då var allt levande och lustigt heter denna fina, lärorika bok. Kanske läser jag den mest för att själv inte sjunka för djupt. Det brukar ske såhär års; orkidéerna har blommat över och i värmen vid husväggen lyser rudbeckian gul. Vindskivan kan bytas senare; kittet orkar hålla glaset lite till. Fanns ett observerbart faktum här? Är det godheten som varje vår bokstavligen gror och skimrar i marken? Särskilt tydligt blir det på Öland. I djupare mening är ju detta landskap allt annat än orört. Det ser ut som det gör tack vare att alvarmarken i så långa tider hävdats på samma vis. Här går kvigorna och fåren alltjämt runt och betar gräs i mager kalkjord; backtimjan och brudbröd kommer upp och när den ljusa sommarkvällen sedan lyser över heden börjar Stättanäktergalen sjunga i ett snår borta vid stengärdet. Du är ”vid källan” när du via stättans branta trappsteg vandrar ut på alvaret med fågelkikaren. Och i denna varma julimånad ska vi akta oss för het mat och stark dryck, undvika okyskhet och svettbad; inmundiga salvia och mjölk och sötost.

***

Man tänker sig gärna att anonymiteten skulle svara mot en högre sanningshalt i själva meddelandet. Tyvärr stämmer det nog sällan. Jag tror snarast att effekten blir den motsatta. Skribenten ”rycks med” och berusas av sin faktiska makt, som inom viss samtidslyrik, som pojken i glädjeyran över att när morfar inte längre finns i livet kunna skriva sina ord på väggen, medan kritan yr omkring och krymper i hans grova hand. Vem lider inte med den förtrampade, med den missanpassade, med den rättfärdige? Jag har själv lekt med tanken på att skaffa mig en pseudonym. Troligen mest för att slippa vårt kulturlivs vämjeliga fladder, men i alla fall. Vad skulle ske? Jag tror inte att det är åt sanningen man svurit sig i någon större utsträckning. Medierna ljuger: det bedövande flertalet ombesörjer sina liv från morgon till sen kväll.

Och orden bar betydelse. Som det heter i ett känt ord i Talmud, vi ser inte världen som den är utan som vi är. Så även vid en blind förkastningsbrant i samtidslarmet.

NiceAtt folk i anonyma forum far ut i antisemitism är lika ägnat att förvåna som att salafisten åberopar sig på sina urkunder. Det är tillvägagångssättet som skiljer dem åt. En sitter vid ett skrivbord, en annan bakom ratten i en lastbil sicksackande längs ett kvällssorlande prome-nadstråk vid en stillsamt medelhavsblå kust. Hatet är detsamma. Varför vet jag inte riktigt, men jag har nog alltid föredragit sanningssägaren framför den som vågar klottra fula ord på tavlan i ett övergivet klassrum. Jag är inte för fin för frid, som poeten Anna Rydstedt säger någonstans.

***

Den som efter Buchenwald-besöket skämtsamt beklagar sig över att sedan dess inte ha kunnat ”dra ett judeskämt på två veckor” avser med sin lustighet gissningsvis dels att förstärka den egna falnade auran, dels att rikta ett finger mot det förhatliga etablissemang till vilket vederbörande står i beroende. Som en himmelsk urkund tillbes vad man samfällt lyft i skyn; en befriande vansinnesvision av den ”totalitära” och fascistiska västvärld mot vilken udden i rabulistens verk anses rättmätigt och vackert riktad. Vad man med stöd i sin postilla avskyr mest av allt på denna jord är nämligen ”västkapitalismens” karikatyrnäsa. En rondellhund, jämförelsevis, är för vag i konturen. En dum och svekfull liten sak som skällde åt fel håll, medan karnevalen drog vidare.

Så skingras och omintetgörs, paradoxalt, den omvälvningspotential man annars brukar tillerkänna konsten. Vid skärskådan fann man idel ädla grundsyften, även hos rabulisten. Detta har jag svårast att förstå. Om rabulisten när allt kom omkring var lika oförvitlig och politiskt korrekt som sina anhängare – varför denna aggressivt mobiliserade försvarsattack?

***

Frånsett den lilla gökärt som i våras blommade svagt rödviolett i fårhagen borta vid Mysinge:

Mest synd tycker jag nästan om orden.

Gökärt

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.