Jag tog mig friheten att logga ut från sociala medier, ifall någon skulle undra var jag håller hus. Har utvecklat ett smått neurotiskt förhållande till denna spegelvärld av sken och skimmer. Och integritet är min enda valuta, så bortsett från en krets av nära vänner, som inte berörs av detta, orkar jag inte längre vare sig ignorera eller ”gilla” allt dumt som oavbrutet poppar upp, bara för att verka generös och lite duktigare än genomsnittet. I mitt arma flöde har många inlägg dessutom en ideologisk underton; de uppvisar otäcka drag av falsk inställsamhet och utgår nästan alltid från en falsk premiss, skönjbar redan i ordval och betoning, varpå min hypersensitiva varelse kreverar i ett slags allomfattande, glåmigt, förtärande moln av lika dum vanmakt.

Och så kan man ju inte ha det.

I övrigt vill jag bekänna mig till Poe, som sagt att en person som av det stora flertalet inte uppfattas som irritabilis heller ej kan vara poet. (”En konstnär är konstnär just i kraft av sin känsla för det sköna, en känsla som ger honom berusande njutning men på samma gång inbegriper en lika utsökt känslighet för varje vanskaplighet och disharmoni.”) En sann diktare, menar Poe, upprörs av varje oförrätt som drabbar honom och han observerar dem där ”opoetiska ögon” inte ser dem. Denna klarsyn skulle i sin tur vara följden av en exceptionellt högt utvecklad känsla för sanning, rättvisa och proportion – dvs ett slags skönhetssinne.

Det är ju likadant med Emerson. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att översätta Självförtröstan om jag inte erfarit det han faktiskt formulerar i den skriften som omstörtande vackert och därmed även sant: ”Förakta alltid falskheten, så behåller du skärpan.” Eller om historien: ”Tid och rum är bara färgspektrum som ögat åstad-kommer men själen är ljus; i dess närvaro råder dag och i dess frånvaro natt och historien är en oförskämdhet och en olycka, om nu något mer än en sorglös fabel eller metafor över mitt varande.” Eller om betingelsen för sällhet: ”Människan senarelägger och minns; lamenterar med bortvänd blick det förflutna eller står på tå för att se in i framtiden, blind för den rikedom som omger henne.” Eller om vreden: ”Understundom tycks hela världen ha sammansvurit sig i det enda syftet att besvära dig med uppenbara struntsaker.” Eller om kulturvärlden: ”En stadig gosse från New Hampshire eller Vermont som under några produktiva år prövar alla yrken, hanterar dragdjur, plöjer, idkar handel, håller skola, pre-dikar, redigerar en tidning, tar säte i kongressen och köper loss markandelar, för att likt katten alltid landa mjukt på fötterna, är hundrafalt mer värd än dessa citydockor.”

Eller om utvecklingsoptimism och dess motsats:

Ett samhälle gör inga framsteg. Tillbakagången på det ena området sker i takt med expansionen på det andra. Det undergår kontinuerliga förändringar: det är barba-riskt, det är civiliserat, det är kristnat, det är rikt, det är forskningsinriktat; men förändring är inte för-bättring. För varje ting som ges har ett annat tagits bort. Samhället förvärvar ny konst – och förlorar gamla instinkter.

Därför tänker jag nu bege mig ut i markerna och jaga småvilt och hänge mig åt det lokala. Jag tänker läsa, skriva, och när det närmar sig advent tänker jag som vanligt sätta en glöggsats med ingefära, kanel och nejlika, kardemummakärnor och ett pomeransskal för den friska syrans skull. Telefonen har jag förstås med mig i fickan, för på den finns en fiffig app med kompass och viltnyckel samt en detaljerad fastighetskarta på vilken alla tomtgränser och torn och stenrösen är utmarkerade.

Hade egentligen tänkt ansöka om utgivningsstöd från Kulturrådet, ett retroaktivt stöd, men nu vet jag inte om jag gitter. Jag blev uppmanad att skicka ett exemplar vardera av boken (Självförtröstan) till samtliga ledamöter i deras läskiga beredningsgrupp, något som skulle kosta mig hundratals kronor bara i frakt och portoutgifter. Utgivningen finansierades uteslutande med egna medel, och någon måtta får det faktiskt vara. En pålitlig läsarreaktion kom det i alla fall, för vilken jag är tacksam.

***

För övrigt är jag alltså novembertrött och irritabilis; barskrapad och nästan lycklig. Barnen är i en underbar ålder, roliga, lyhörda, hjälpsamma, och diktboken ska troligen hinna komma från tryckeriet lagom till jul. Författarfondens styrelse sammanträder i december, men det brukar ju inte ge något.

Önskar alla tänkta läsare frid och förtröstan så länge. Avslut är viktigt och detta innebär väl ett slags sådant. Här på Vikbolandet ligger regndimman tät över gärdena och nyss flög en blåskimrande skata förbi mitt arbetsrumsfönster. Och klorofyllgrön sommar kommer det att bli igen, det vet jag.