Med stor behållning och stigande fascination läste jag i somras Therese Bohmans Aftonland – en suverän tidsspegling som ledde mina tankar till melankolin och klarheten hos Hjalmar Söderberg. Det rör sig alltså om en erotiskt laddad Stockholmsskildring skriven på utsökt prosa och inmängd med humor och djärva befriande utsagor. I själva idébygget utgör manierismen ett slags vittrande grundpelare, vilket även återspeglas i motiv och liknelser. I en lätt dekadent, utmanande kontrapost, med udden riktad mot grådaskig postmodernism i ovädrad svensk universitetsmiljö, förs även bortträngda biologis-ka aspekter in i framställningen.

Och boksidorna glöder, om du läser dem noga.

Det var ett slarvigt jobb hon gjorde, hon slipade och spacklade halvhjärtat, klädd i bara t-shirt och trosor eftersom det var nästan trettio grader ute och omöjligt att skapa korsdrag […] Hon strök två lager Stockholms-vitt över sitt illa utförda underarbete och sedan lät hon fönstren stå på vid gavel hela kvällarna, satt i den lilla ögrupp av möbler hon formerat mitt på vardags-rummets golv och drack svalt vitt vin och såg nattfjä-rilarna attackera det dyra doftljus hon köpt med för-hoppningen att det skulle driva ut färglukten.

Döm om min förvåning när jag sedan läste denna kategoriskt fantasilösa replik på samma roman-skapelse. En mer endimensionell kultursidestext har jag sällan stött på, och det vill inte säga lite… Författaren är ju visserligen ute i ett specifikt ärende – genusfrågan – vilken i Aftonland dock är intimt och intrikat hopflätad med det naturvetenskapliga och konsthistoriska spåret. Nåväl. Berättelsen utvecklar sig snart också till ett gripande människoporträtt, en hämndhistoria och en fint vindlande essäroman. Inspirationsmässigt närmast ligger kanske ändå Michel Houellebecq; interiören från bilfabriken i Dresden är bara ett exempel på hur skickligt skildringen liksom glider i tid och rum för att på det viset åstadkomma en rundmålning av vår evigt undflyende samtid. (”En spektakulär anläggning där slutmonteringen av Volkswagens lyxmodell Phaeton sker. Fasaderna i fabriken är helt av glas, hade det stått, den ser ut som en katedral. Alla köpare av en Phaeton erbjuds att komma till glasfabriken och se sin blivande bil sättas samman.”) Men i Aftonland görs något helt eget av detta samtidsstoff. Detta är ju kvinnans blick, den sexuella kvinnans. Varför se sig föranledd att deppa över detta förhållande, denna klassiska parabel, denna litterära fantasi, denna elegant uppmålade projektionsyta med varma underströmmar?

Några sådana svar erbjuds vi tyvärr inte. I stället serveras vi en rejäl skopa sårad modern manlig stolthet, uppblandad med dyster diskbänksrealism. Hur ska ”vi män” vara då? Mellan varje rad i Gulliksens från litterär analys kliniskt rensopade artikel ekar denna fråga ödsligt tomt. För Gulliksen tycks ”Karolina Andersson” främst personifiera ett illasinnat, könsbetingat bedrägeri. Eller om det är den baksluga romanförfattarinnan som omärkligt bedragit honom? (”…men det är inte där slaget står, inte för Karolina. Kanske inte för Therese Bohman heller.”)

Jag vill gärna vara charmerande, förklarar Gulliksen på sitt ned-tonat chevarelseska sätt – och för guds skull vem vill inte det? Men när den blonda fotbollsmamman låter påskina att den norske romanförfattaren, förläggaren och poeten skulle ha närmat sig henne med ungefär samma avsikt som andra män, för att hon är attraktiv, för att hon sänder ut signaler, då kopplar artikelförfattaren inte på charmen; då blir han förnärmad, sorgsen och frustrerad. Han hade ju tvärtom varit androgyn som ung och han åstundade överhuvudtaget inget annat än kysk platonsk intimitet, inte ens på ett slumrande underliggande plan, vad det verkar?

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, / nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer…

I en underhållande polemisk replikväxling med en viss Bruno Schulz (ursprungligen publicerad 1936 i den polska kulturtidskriften Studio) begagnar sig Witold Gombrowicz fräckt av den för ända-målet halvt påhittade, halvt autentiska kvin-nofiguren ”läkarhustrun från Wilcza” för att med henne som bulvan och kritiskt sinnat sannings-vittne få tillfälle att elakt, vanvördigt och njutningsfullt trivialisera sina manliga förfat-tarkollegors högtravande litterära anspråk, deras falska djupsinne och deras löjliga masochistiska bigotteri. Inför denna ”läkarhustrus” svalt blaserade tjuskraft havererar alla deras stolta pretentioner med ens i en dunkel strömvirvel av låga, pinsamma begär. Men Bruno Schulz parerar elegant: Naturligtvis är ”läkarhustrun” en del av ”käre Witolds” poetik och speciella lit-terära universum, utsänd för att irritera, riva upp känslor och mobilisera lidelser av ett sublimare slag än tråkmånsarna själva är kapabla till. När sedan Gulliksen på motsatt vis åberopar sig på sin stackars blonda ”fotbollsmamma” blir det mest bara platt och snävt – och förfärligt sentimentalt. (Appropiering, har jag för mig att den korrekta skandinaviska termen lyder?)

Själv åstundar jag inte minst poesin och skulle aldrig avvisa vare sig läkarhustrun eller fotbollsmamman på sådär diffusa, rättrådiga grunder. Gjorde det mig till en sämre människa? Ja, från det utgår jag väl nästan, med tanke på… klimatet.