Ögonbesvären var inte vårsolens fel, det framkom att jag lider av en förslitning på hornhinnorna. Och jag får skylla mig själv. Snålheten bedrog visheten: jag hade låtit bli att gå till optikern och köpte kontinuerligt mina kontaktlinser på nätet. I flera år bar jag dem, från morgon till kväll. Så nu har jag fått droppa kortison i ögonen, skaffa glasögon och inte kunnat sitta vid en skärm och jobba. Läsa på papper är inte lika ansträngande, så konvalescensen kom att bli en hugsvalelse. Stilla veckor, bidevind. För buktande segel genom vinterdepressionen, mot ljuset. Facebook var det första jag loggade ut från. Nu blommar kärrblomster och mormorsöga. Och så har skogsbolaget Södra har varit här med sina skördare och skotare. På fem sekunder har kranspetsaggregatet både kapat furustammarna och kvistat dem. (Allt försvinner / Hjulspår lämnas / Skogsmaskiner / från Gehenna…) Doftande berg av barrtimmer och massaved. Tretusen kubik ska köras ut. Från vårt fönster syns bara en bråkdel av fördödelsen men hygget breder ut sig ända bort till Skränge. Halva Ormestadskogen borta. På gärdet hitom växer havrebrodden grön. Tranparet har gett sig av och rapsen lyser gul. Snart kommer konvaljerna och så småningom cikoria, rudbeckia och anemon.

Har huggit ved och släpat ris i björkbacken – hela vägen upp till trädkojan skimrar bladmossan på stenarna. Med glasögon på näsan ser jag rödhaken. Beslöt mig för att tappa sav ur en av björkstammarna. Flyktigare än kranvattnet, aningen sötare? Ett modernt smaksinne, avtrubbat av artificiella ämnen, kan kanske inte uppskatta björksav till fullo? På valborgsmässoafton festade vi loss på vin och nykokt näs-selsoppa. Efter det kroppkakor med skirat smör och vispgrädde. Alla gäster syntes glada och belåtna och det var vi också.

M har börjat ta ridlektioner borta i Hylinge. B ska få en kattunge. Husgrunden bestruken med sockelfärg. Flickorna skrapar staketet; jag skaffade små arbets-handskar åt dem och har lovat att en skälig ersättning ska utgå för deras flit. Återstår grinden och vindskivorna. Därefter ska jag snickra en balkongstomme. Jordkällardörren borde också bytas…

Störbönor och rädisfrön i jorden. Tomaterna har skolats om men inte flyttats ut i växthusskåpet än. Maj har varit kall. Har joggat utmed stora vägen, runt Mysinge och Boberga och så hem genom skogen. Det var flera år sen sist. Författarfonden avslog min stipendieansökan, fick jag just veta, inte ett öre blev det, de verkar ju mest berika varandra, de där ledamöterna, så nu måste jag söka mig ännu ett förvärvsarbete; det går inte längre. Häromkvällen upptäckte vi att det läckt vatten från ett av värmempumpens kopparrör. På mattan i vårt sovrum hade en pöl bil-dats, men det var bara en skruv som behövde dras åt.

Förra onsdagen fick G en novell uppläst av Rebecka Hemse på Södra teatern, det var kul att höra en skådespelare ta sig an den. Fin utsikt från terrassen, över takåsarna, fjärdarna och slottet. Strindbergsvyn. Förra gången jag var där stod poeten Joar Tiberg på samma scen och deklamerade en dikt från det förspråkliga stadiet. Balanserande på ena benet, härmandes en gärdsmyg eller vad det var. Tri-trii-pri-pri-pri-priii… Då var jag elev på Biskops-Arnö och vägrade prompt läsa upp någonting överhuvudtaget. Femton år har förflutit. Nu var det kylslaget och knappast någon vårkänsla i luften. Ölbiljetter, vin och mingel ledde till en ganska dimmig efterfest hemma hos Therese, där jag gick ut och rökte på balkongtrallen i bara strumporna och blötte ner mig.

***

På marken efter regnskuren: lönnkronornas ståndarblommor, maskrosblad och vinbergssnäckor. Det årliga Kullaloppet har gått av stapeln. Ombytta skjutsade jag tjejerna till skolan; de skulle promenera bort till idrottsplatsen i gemensam tropp. De är stora nog att cykla till skolan, men på Arkösundsvägen är vägrenen obefintlig och bilarna kör fort. Träffade även Lan på Mosebacke, det var ett kärt återseende. Där stod hon i sin gula kappa – hon bor kvar i samma lägenhet; hennes barn har vuxit upp och blivit stora. I juni reser hon och G till Chengdu. De har sökt anslag från Kulturrådet och ordnat med visum på ambassaden. På sängbordet ligger en resehandbok om Kina. Själv blev jag på kort varsel inbjuden att delta i en poesi-festival i Peking senare i sommar, fast efter gårdagens besked tvingades jag tacka nej till detta äventyr – jag måste jobba i stället.

Har läst Olov H. Hauges dagböcker. Har läst Jens Andersens Astrid Lindgren-biografi. Har läst brevväxlingen mellan Robert Bly och Tomas Tranströmer. Har även påbörjat Olle Widhes avhandling om krigslekens roll genom barnlitteratur-historien. Och så Thomas Mann, Doktor Faustus. Det är en nyöversättning, jag betvivlar att jag kommer läsa ut den. Attraheras alltmer av det avklarnade, enkla, har jag märkt. Hauge var underbar läsning.

28 maj 1945: ”Vita blomblad mot gröna löv, ingenting är vackrare.”

27 oktober 1953: ”Lär dig arbeta med större enheter, så blir allt mer enastående.”

17 mars 1957: ”I äldre tider såg man det annorlunda eftersom man visste att den andliga världen var oändligt rik och kunde ge en nödställd tröst…”

6 februari 1959: ”Läst lite i Ekelunds Prosa på dagarna. Det är så man vill gråta. […] Jag visste inte att Skandinavien hade så stora själar som honom och hans likar.”

6 februari 1959: ”Tanke och dröm är himmelska farkoster.”

20 mars 1959: ”Världen hade varit en bättre plats om det inte hade funnits så många som på liv och död ville upplysa andra. […] Låt folk vara ifred!”

3 oktober 1959: ”Läs Hamsun! Han försöker visa dig vad som är äkta hos människan. Underligt att ingen ser det.”

15 november 1959: ”Modernistisk dikt är som en hormonbesprutad ogräsåker, märkliga, onaturliga växter, som växer sig till döds.”

20 november 1959: ”Tidningsläsande är vägen till undergång. Tid-ningar är grumliga källor, stackars de som vänder sig till dem!”

22 mars 1960: ”Människor som läser romaner lär sig aldrig att tänka, de bara slukar, giriga efter rus, händelser. Romanen har förstört ordet. Lägg märke till romanläsare, det går inte att prata med dem, de har inte fäst sig vid något.”

2 juni 1960: ”Spjutkastar-längtan ligger djupt i oss alla! Snorre är farlig, Homeros är värre.”

1 augusti 1962: ”I denna dikt ryms Yeats syn på världen och konsten.” (All things fall and are built again, / And those that build them again are gay.)

18 september 1964: ”Det har varit explosiva utbrott av syner och extaser.”

19 oktober 1964: ”Du kan aldrig bli helt ensam när du bor i din hembygd, i de hus, på den plats där du tillbringade din barndom.”

10 november 1964: ”Har någon sagt något vackrare om en diktares gärning?” (The poet judge not as the judges but as the sun falling around a helpless thing.)

Till 1994 sträcker sig noteringarna, men jag läser långsamt, så jag har inte hunnit längre. Han påminner om de kineser han beundrar. Riskabla djup och äkta tvivel. Och även om han odlar sina äpplen där vid fjorden är detta främst en fri och inträngande läsedagbok: Swedenborg, Lao Zi, Blake, Emerson, Jacob Böhme, Emily Dickinson, Eddan, Bhagavadgita, Mäster Eckhart, Robert Browning, Woolf och Baudelaire, engelska romantiker… (”Den franska romantiken är ihålig och svulstig. Den engelska måttfullheten är bestående.”)

***

I ett brev berättar Tranströmer för Bly om hur Bonniers står i begrepp att starta ännu en radikalt vinklad tidskrift. (”Hela redaktionen består av ivriga kommunister och huvudredaktören förklarade i radio att litteratur var ‘ett djävla dammigt ord’ och att man bara skulle föra debatt.”) Ofta protesterar han mot rådande stämning. Han talar om att vara precis som man är före döden; om vikten av att lägga bort retoriken. Samma höst beklagar han det svenska litterära etablissemangets kollaps. I BLM utmålas kollegor som fascister av ”extrema vänstermän” som enbart sägs bli entusiastiska inför böcker om Albanien. Dejavukänslan är stark och jag fnissar i min ensamhet, som man gör när någon uttalar det uppenbara. (”Sveriges kulturliv är och förblir en scen för narrar.”) Senare, våren 1985, gör han klart att han ogillade trenden under den politiska eran, och att han fortfarande ogillar den. (”Jag tror att jag är emot alla sorters trender.”)

I dikten ”Decemberkväll -72” gestaltas vanmakten såhär:

Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd / av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi // den igenbommade vita kyrkan. Därinne står ett helgon av trä, / leende hjälplös, som om man tagit av honom glasögonen. // Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som pressar oss / mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.

Jag tror ibland som Robert Bly skrev någonstans, att prosadikten särskilt skulle lämpa sig för det intima och förtroliga. Den talar inte till en folkmassa, utan lågmält, till en som avsändaren med säkerhet vet lyssnar. Dess naturliga rytm, diktion och raka tilltal, menar han, har hjälpt oss att avtäcka vissa tankar och känslor, som annars hade varit fördolda.

Både Hauge och Tranströmer läste Thoreau. Och en Luciakväll, ensam i lägenheten på Dalagatan, läser Astrid Lindgren honom. I dagboken står det att hon ”grät inför Thoreaus ord” och så har hon citerat dem:

My greatest skill has been to want but little. For joy I could embrace the earth. I shall delight to be buried in it. And then think of those among men who will know that I love them, though I tell them not.

2010-talets svenska kulturklimat är minst lika hemskt som 1970-talets, skulle jag tro. Blindhetens rike. Så jag kan känna glädje över mina futtiga besvär. Vid behov droppar jag kortison i ögat och så väljer jag med desto större omsorg vad jag eventuellt ska läsa eller skriva härnäst; besparar mina ögon och min stackars själ. Det kanske inte var en så dum strategi? Av åkomman grafomani led jag i alla fall inte. Att ”sluka böcker” verkar inte heller hälsosamt.

Fascistepitetet används friskt än i dag; ibland undrar jag vilka som var mörker-människorna. Dessa eländiga texter som enbart läses av gelikar, förbittrade och oförsonliga. Kritik tål de inte alls. Lämnar några motiveringar till sina drakoniska beslut gör man inte heller, så det så. Nej, vad mig anbelangar kunde man lika gärna lägga ner den där ruttna fonden. Korruptionen förefaller i det närmaste total och åsiktsdiktaturen lever. Att verka som författare i detta land är hopplöst såvida du inte skriver kriminalböcker, tillhör nomenklaturan, råkar ha fötts med rätt namn eller så. I annat fall tystnad, sanktioner och arbetslöshet. Jo, detta är sanningen. Koprofager, kallade Ekelund dem. 2012 erhöll jag ett tvåårigt stipendium, som en skänk. Då beslöt jag mig för att trots allt fortsätta. Anpassade min dagliga verk-samhet efter detta som jag trodde någorlunda ömsesidiga förtroende. Sedan dess har jag bland annat skrivit klart och avslutat en dagbokstrilogi, föreläst i Zagreb, engagerat mig lokalt (Unga berättare Östergötland), handlett mina skrivarkurs-elever, bloggat lite grann samt hyst förtvivlan.

Den 8 juni 1957 skriver Hauge att det värsta som kan drabba oss är att utestän-gas från det ”dolda rummet” i oss själva.

”Det kan nämligen hända. Den dörren kan slå igen. […] Då har vi bara oss själva att skylla, vi förmår inte att skapa något nytt där, inte trolla fram fantasivärlden som en gång hänförde oss.”

Denna självförvållade olycka, var det den som gjorde dem så arga?