Efter Breaking Bad har jag haft svårt att hitta en ny serie att följa med behållning; antagligen fanns det ingen lika bra? Det är ju en moralitet och hänvisningarna till Leaves of Grass är inte tom gestik. Det infernaliskt rena metamfetaminet blir den perfekta metaforen för en civilisation i upplösning. Under heteronymen ”Heisen-berg” iför sig Walter White den svarta jazzhatten. Partikelns position och hastighet kan som bekant dock inte samtidigt bestämmas; det rör sig om en vågfunktion. Och försångarens rader får en kuslig efterklang:

”Gliding o’er all, through all, Trough Nature, Time, and Space, As a ship on the waters advancing, The voyage of the soul – not life alone, Death, many deaths I’ll sing.”

Kristallblå antimateria, framställd först i RV:n och så småningom i hypermodern la-boratoriemiljö kontrollerad av män med automatvapen – epokens våldshärskare och supernihilister. I förstone tycks Walter leva i villfarelsen att någon sorts upp-rättelse vore att vänta. Han lider av fåfänga, intalar sig saker, relativiserar och vet att på logisk väg rättfärdiga sina beslut. Everything is chemistry. What difference does it make? Think Jesse, think! Till sist överges även den positionen. I did it for me. I was good at it. I liked it… I was alive. Från protagonist till antagonist. Walter White hade burit världen på sina axlar, en hunsad kemilärare, för intelligent för sitt eget bästa. Om Bryan Cranston, som gestaltar honom, har Vince Gilligan sagt att den sympati han trots allt väcker är dramats grundpremiss. (”You’re going to see that underlying humanity, even when he’s making the most devious, terrible deci-sions.”) Så rådbråkas även åskådarens samvete.

Det är fantastiskt bra gjort. Känsligt varvat med så kallade comic reliefs byggs skeendet upp mot nästa kulmen eller point of no return. Scenerier och dialog i organisk förening. På ett plan skildras en kultur, den amerikanska, den väster-ländska, i färd med att desavouera sig själv genom ett agerande som liknar Walter Whites, präglat av dubbla måttstockar, atomism och andefattigdom. Där i New Mexicos öken, medan siluetten av två kretsande rovfåglar drömlikt avtecknar sig mot himlen ovanför de röda sandstensklipporna, bortom varje etisk dimension, vittrar så att säga även värdegrunden bort.

Montesquieu lät den förnäme Usbek rapportera från hoven i upplysningstidens Pa-ris. I ett av breven förklaras ”världens barn” vara egendomliga. De tål varken bifall eller kritik och går inte att tillrättavisa, då väcks deras löje eller förakt. För att göra intryck på fritänkarna måste man inta en tvetydig roll – hålla dem i ovisshet an-gående den egna uppfattningen om deras åsikter. En svår balansgång, konstate-ras det, som fordrar stor eftertänksamhet.

”Världens barn kan då prisa sig bra mycket lyckligare som vågar allt, som hänger sig åt alla sina nycker och som alltefter omständigheter-na för dem vidare eller överger dem.”

Hur komma till tals med sig själv? Harold Bloom hävdar att Shakespeare var den förste att beskriva jagets förvandlingsprocesser. (”På samma sätt som Dante över-träffar alla andra diktare när det gäller att påvisa något oföränderligt hos oss alla, en fast position som vi är tvungna att hålla oss till i evigheters evighet, överträffar Shakespeare alla andra när det gäller att ge belägg för ett slags obeständighetens psykologi.”) När Walter bevittnat sin svågers död (knarkpolisen Hank) och sedan tvingats ta i hand med nynazisten (Jack Welker) som just avrättat honom, lämnar han Jesse med orden: I watched Jane die. I was there. I saw her take an overdose and choke to death. I could have saved here. But I didn’t. Walter får behålla en av de uppgrävda tunnorna med pengar (nio miljoner dollar) tack vare att Jacks brorson Todd respekterar honom; en tunna han sisyfoskt ses rulla genom öknen när det visat sig att bilens bensintank träffats av en av kula under skottväxlingen. Så köper han en skrotbil av en gammal indian i reservatet och kör i den mot villaförorten i Albuquerque, där sammanbrottet fullständigas. I Walter Juniors åsyn hotar Skyler honom med en kökskniv, varpå han skuren i handen åter tar till flykten, nu med deras ettåriga dotter Holly bredvid sig i en barnstol.

Avsnittet är kongenialt betitlat efter Shelleys profetiska sonett om kung Ozyman-dias (Ramses II) som ska ha lämnat fler statyer och monument efter sig än någon annan egyptisk faraon: Look on my works, ye mighty, and despair! / Nothing be-side remains. Round the decay / Of that colossal wreck, boundless and bare, / The lone and level sands stretch far away.

***

Marco Polo var en besvikelse, den saknade ju karaktärsutveckling och ägde inget av det konstanta inre ”tryck” som Tarkovskij fann hos Dostojevskij och som gjorde Breaking Bad så oavbrutet fascinerande och även rolig, fast jag är svag för pano-reringarna över grässtäpperna, det varma ljuset i gemaken och den ondskefulle kanslern Jia Sidao; klädedräkterna och de ciselerade sköldarna. I sista avsnittet gjordes en litterär referens: ”Den skickliga krigaren sätter fienden i rörelse, inte tvärtom.” Uppenbart skeptisk förklarar då Sidao för rådsherren att den fete mon-golen ”försöker bli kines” och aldrig skulle förbise Sun Zis manual. Så faller Xiang-yang och därmed hela Songdynastin under Kublai Kahns våld. I samma avsnitt an-förs en rad ur Förvandlingarnas bok: ”Sidenvägen som vi en gång öppnade kommer att övertas av ett mörkt moln i väst, och kvar blir blott ogräs och nässlor.” (Seneca skrev att orättfärdiga riken aldrig blir bestående.)

***

Underligt hur allt kan tyckas sammanhänga i synteser. Jag spelade badminton i söndags och har fortfarande lite träningsvärk i sätesmusklerna. Jag tycker om de gröna dagrarna i hallen; linjerna och lättheten i spelet. I går morse lyckades jag fälla ett rådjur, det hänger nu på mörning borta i slaktboden. Som jag längtar till den söta sommarstiltjen under lindarna…