Dokumentären om Laleh var verkligen sevärd. På djupet hade hon förstått vad poesi är. Lägger man ner väldigt mycket tid på någonting, sa hon bland annat, då måste det få vara meningsfullt. Hon påminde om hur det gäller att motstå vissa krafter, knutna till branschen, som tror sig veta bättre. Förundransvärda stämmor och synkoper i ett svävande register. Efter åtta år i Sovjetunionen kom hon till Sverige – tonåring blev hon i Hammarkullen. Av skivbolaget skulle hon kräva att själv få producera sin musik. (”Jag tycker att man ska veta bäst om sitt eget uttryck och då finns det ju ingen anledning att någon annan är chef.”)

Hennes pappa hade tolkat sufisk poesi, upprepat stroferna om igen, och så fick Laleh på basis av frasering och tonföljd försöka gissa sig till vad det betydde. Sin egen musik härleder hon faktiskt till den persiska lyrikens lovsånger och hymner, fast på enklare nivå. (”Det börjar alltid med en melodi och så en text som bara kommer…”) När rytmen definierats vidtar sökandet efter ett ljud som kan ”matcha visionen” och realisera den ursprungliga ingivelsen. Flera gånger betonar hon att man aldrig ska underkasta sig, däremot vara tacksam. (”Världen är inte skyldig oss nånting.”) Som jag förstår det är båda hennes föräldrar sedan ett par år döda – hennes pappa ska ha förolyckats redan 1994 när han försökte undsätta en drunkande kvinna.

Att man i hennes sång kan ana dunkla, överbryggande klanger från poeter som Hafiz och Rumi är en svindlande tanke. Ärans tosingar, som Ekelund utbrast om dem. Sufierna själva fann sig ju kallade att försona religionerna med varandra. Kärlek är längtan. Motgång medgång.

Beträffande Some die young säger hon att ”man på ett sätt” saknar framtidstro. Man vill, man hoppas… Men måste inse att några människor gick bort för tidigt. Det är en sanning man får lära sig att leva med, som ett mantra. Hon talar om en närvarande skugga, som ger äkthet.

Sådan är verlden, den förräderskan.
Så intet däri, utom frön av barmhärtighet. (Ferdousi)

Med föräldrarna kom en kritisk blick. Tack vare dem anser hon sig ha en skyldighet att vara trygg och respektera friheten hon getts. (”Det är nog hela drivkraften. Jag måste göra det mitt liv ska bestå av; min musik.”) Spelar tennis sammanbitet gör hon också, i en ganska underbar sekvens.

***

Vi har grönsiskor vid fågelbordet sedan ett par dar. Kanske deras koniska små näbbar var bättre anpassade till de nya solroskärnorna? Sorten vi skaffade nu senast är mörkare, trubbigare. I snötäcket på marken har skalen från dem sjunkit ner en bit. Kluven och inburen i korgen ligger ved och kakelugnen avger värme. M är hos Emma; B sitter och ritar hästar.