Vikbolandet, vecka 3

I natt blåste det åtta-tio sekundmeter; jag låg och vred och vände på mig och kunde inte somna om. I morgonrocken satte jag mig så och pulade med dikterna. Har gett mig själv ett så förtvivlat litet utrymme att verka inom, två trokéer i en korsvis rimmad strof, men ibland räcker det. Fredskonventets / spillda mödor / Kräftans vändkrets / Ökengrödor. Snötäcket, så tunt, har smält undan igen. Höstrapsens gröna bladverk i åkern; utvintrat. G håller skrivarverkstad för några filmskoleelever på Marieborgs folkhögskola den här veckan, så hon tog barnen i morse, gav dem frukost och skjutsade dem till skolan. Förfärlig inledning på året. Stackars Hugo har opererat höften och kommer sitta i rullstol framöver. Han lider av någonting som heter Perthes sjukdom. Den delvis inopererade ställningen ska förhoppningsvis underlätta läkprocessen och förhindra ytterligare tillplattning av ledkulan. Man har kapat lårbenet vid leden och fixerat det; fäst en platta vid höften och ställningen med två skruvar i lårbenet. När vi åkte och hälsade på honom på barnkirurgiska avdelningen på Linköpings universitetssjukhus i lördags IMG_2458lyckades han till allas vår oförställda förtjusning förflytta sig några meter ut i korridoren med hjälp av gåstativet, men så fick han ont igen, gnydde lite och tvingades avbryta promenaden. Fotboll var det snart ett år sen han spelade. Undrar hur det ska gå när de har kommit hem igen. Ställningen sticker ut en decimeter från höften; bandagen ska bytas, han ska behandlas med fysioterapi och få en assistent i skolan. I klassen hade alla ritat var sin teckning som Algot (hans tvillingbror) gav honom i ett kuvert. Jag ska ta itu med björken någon dag, den blåste ner i stormen häromsistens, stammen hade knäckts ett par meter upp. Beträffande Je suis Charlie fick jag lust att länka påminnelser om hur det faktiskt lät när Lars Vilks hotades på samma sätt för några år sedan, men jag gitter inte. Inte många som tog entydigt avstånd då heller; detta faktum äcklar mig och väcker ömsom resignerad sorg och vrede. Läste i julas om ”Michael Kolhaas” för tredje gången. Kafka ansåg första halvan av Kleists roman vara så nära fulländning det går att komma, och i det kan jag bara instämma.

Kleist”Han stod själv vid graven med det minsta barnet i famnen och övervakade arbetet. På begravnings-dagen lades den döda, vit som snö, i en sal som han låtit klä med svart tyg. Just när prästen hade hållit ett gripande tal vid hennes bår, fick Kolhaas kurfurstens svar på den böneskrift som den avlidna överlämnat; han uppmanades att hämta hästarna på Tronkenburg och att inte föra någon ytterligare talan i denna sak, såvida han inte själv ville hamna i fängelse. Kolhaas stoppade brevet i fickan och lät bära ut kistan till vagnen. Så snart graven skottats igen, korset rests på kullen och begravningsgästerna avlägsnat sig, kastade han sig ännu en gång framför hustruns nu tomma säng och började sedan planera sin hämnd.”

IMG_2426Hos Kleist är spelet mycket hårdare, mycket snabbare och mycket smartare än det vi vant oss vid, och sker med mycket högre insatser, konstaterade J.M. Coetzee i ett av få verkligt läsvärda stycken ur brevväxlingen med Paul Auster. (Brevväxlingen mellan Knausgård och Ekelund har jag däremot inte läst, men Jesper Högströms recension var rolig och jag har en känsla av att jag i mångt och mycket skulle dela hans uppfattning.) I delstaten Katsina i Nigeria spänner alltså jihadistkrigarna i Boko Haram bombbälten om midjan på tioåriga flickor och skickar även dem i döden. Måtte islam komma att genomgå en reformation, fast det lär väl dröja något sekel till. Sofia Karlsson sjunger med sin glasröst: Jag vill glömma allt jag vet, hur blev allting som det blev. Sven Stolpe, som jag just läst en biografi om, vände sig mot katolicismens svängande rökelsekar och slår mig som en fenomenalt begåvad, fenomenalt egocentrisk och djupt ångestriden man. Så uppvisade han ju självdistans och humor också. (”Jag bevarar djupt nere i mitt hämndlystna sinne ett segt agg till vissa personer, som ibland bryter fram som hat och kommer mig att slå min batong i väggen.”) Fint att Ulf Lundell har börjat blogga. Hans sånger kommer förstås att leva länge än – bakom sina plutmunnar och helskägg kan de rättrogna fördöma hur de vill. I Trollkarlens hatt har vi kommit till kapitlet vari Snorkfröken (som under åskvädret fick sitt söta pannludd svett av hattifnattarna och nu bara har en ”tott” IMG_2276kvar i pannan) blir svartsjuk när Mumintrollet finner den ilandflutna galjonsfiguren så betagande. Talgoxar och pilfinkar, talltita och nötväcka kring fågelbordet. Av solrosfröna i femkilossäcken från Granngården får Signe ena hälften och tättingarna den andra och mer rättvist kan det ju knappast bli? Sedan Sitka dog har kaninhuset stått i en stallbox i Svensborg, så slipper hon kanske känna sig lika ensam om dagarna. Oxveckor. Allt hade sannerligen sin tid, här på jorden. Och allt förträffligt är sällsynt.

Publicerat i Vikbodagbok

Citatet

Mingel”Man hade en gång stora för-väntningar på demokratin, men demokrati innebär bara att man förtrycker folket med folkets hjälp för folkets bästa. Nu är det avslöjat. Och det var på tiden eftersom all maktutövning är fullkomligt förnedrande. Den förnedrar både dem som utövar makt och dem över vilka makten utövas. När makten brukas med våld, hårt och grymt, får det en god effekt genom att skapa eller i alla fall inspirera den upprorsanda och individualism som kommer att ta död på den. När makten brukas med ett visst mått mildhet och åtföljs av priser och belöningar är den ytterst demoraliserande. Folk blir under sådana omständigheter mindre medvetna om det horribla tryck som vilar på dem och vandrar genom livet i ett slags simpel bekvämlighet, som bortskäm-da knähundar. De inser aldrig att de troligen tänker andra männi-skors tankar, lever i enlighet med andra människors normer, näst-intill bär vad man skulle kunna kalla andras avlagda kläder utan att någonsin vara sig själva. Den som vill vara fri, säger en ädel tänkare, får inte anpassa sig. Makten producerar en mycket krass typ av över-gödda barbarer bland oss [a very gross kind of overfed barbarism…] genom att muta folk att anpassa sig.”

Oscar Wilde, ur Människans själ under socialismen (övers. Elisabeth Mansén)

Publicerat i Citat

Parole in libertà (in memoriam)

Brokig KardinalVi fördömer det som skett!

Det fria ordet ska försvaras!

Det kvittar vem som hade «rätt»!

Parollerna ska vi åtminstone bevara!

              ***

Vi fördömer attentatet – även om det

inte var så illa ment

Fördömer alla avfyrade satans vapen

Särskilt då det redan var för sent

Publicerat i Brokig Kardinal

Det vikande i tidevarvet

Våren 2008 skrev jag en serie notiser, som sedan utvidgades till en bok. Jag hade velat ge landsbygden en röst på kultursidan och fann en form för det: 1 200 tecken per vecka och notis. Vi hade flyttat till ett större hus, vår yngsta dotter var sex månader och låg alltså mest och sov och skrek och krävde tillsyn i en rottingkorg i köket. Ett par år tidigare hade jag debuterat med en udda liten bok som fick viss uppmärksamhet men knappt sålde något alls.

I svensk kulturoffentlighet rådde konsensus. 11 september var reducerat till sig-nalord och tre frågor återkom: klass, kön och etnicitet. Var världens elände inte kapitalismens så var det patriarkatets, västerlandets eller de kvardröjande post-koloniala strukturernas fel.

För 3 000 år sedan var Vikbolandet beläget under havsytan, en del av Littorina-havet. Här fanns bosättningar redan på 900-talet och fartygen bör ha passerat Kopparbo, där G tillbringade somrarna som barn. Vid Stegeborg kvästes på 1500-talet ett småländskt bondeuppror. Upprorsledaren Nils Dacke var född i Vissefjärda socken, precis som mina farföräldrar.

På slottet drack man Rehndalsvin och levde gott på den lokalt rekvirerade provian-ten: kräftor och gädda och viltkött, kornbröd och öl.

När Norrköping utvecklas som handelsstad börjar fraktskepp trafikera kusten. År 1719 seglar ryska flottan in i Bråviken; även bebyggelsen längs stränderna bränns ner. I norr löper en förkastningsbrant – raviner och vattendrag, gammal granskog och kalkgynnad flora. Den gröna kolmårdsmarmorn har brutits här sedan renäs-sansen och pryder i dag FN-byggnader i Genève, Rockefeller Center i New York, Stockholms slott och Parisoperan.

Strömmingsfisket var en viktig försörjning. 1820 sågs en tjusig hjulångare passera Kopparbo. Den skulle till Stockholm.

Strömmingsfiske

Varför vore det en sämre skådeplats än någon annan? I Östra Husby finns vårdcentral och pizzeria, skola och en kyrka och ett ridhus. Vid Jockes bilverkstad står två svagt brinnande elektriska adventsljusstakar kvar i fönstren året om; en vägverksfärja avgår varje halvtimme och tar oss norrut via Kolmården mot E4:an. Frälsningsarméns gamla sommar-hem har gjorts om till kuriosabutik och kafé, vi är numera fullt upp-kopplade mot nätet och den så kallade higgsbosonen eller ”gudspartikeln” som bevisar att materien har massa anses upptäckt; NASA har funnit exoplaneter kretsande inom sina stjärnors beboeliga zon, och nu vill ett ryskt energiföretag dra en naturgasledning längs Bråvikens botten.

På de avstyckade gärdena omkring oss bedriver våra hyresvärdar sedan årtionden växelbruk: korn och vete, oljelin och höstraps. Från Norrköpings hamn skeppas spannmål ut i världen för förädling och förtäring. Har skörden slagit fel, låt säga att plantans rötter till följd av regnet före torkan förblev outvecklade och grunda, omvandlas grödorna till etanol.

***

Det var en snabbexposé. År 1839 skrev Carl Jonas Love Almqvist en berömd essä, från vilken jag lånat rubriken till detta anförande: Det vikande i tidevarvet. I den påminner oss Almqvist om hur ”det bortgående” alltid grundligen missförstår den nya tiden, varför de som sitter på makten uppmanas att ”sjelfmant och kärleksfullt” avgå. Genom sitt motstånd mot ”enkel menniskorätt och klar sanning” är de själva ansvariga för omstörtningarna.

Almqvist var hemkär. Skogarna och sjöarna kring föräldragården i Roslagen skulle bli hans litterära landskap. 1823 bröt han upp från en kanslitjänst för att bli värm-ländsk bonde, influerad av Rousseau. Ett kontemplativt liv varvat med kroppsarbete i naturen tycks ha föresvävat honom. Men jordbruket gav dålig avkastning – an-klagad för mord och sedelförfalskning flydde han till USA och dog så småningom i tyska Bremen, ensam och okänd.

Som författare ville han skapa harmoniska tavlor för ögat. Att läsa honom kunde liknas vid att företa ett strövtåg i solig terräng. All form av prål och utsmyckning ogillade han. Han arbetade i flera genrer, skapade blandformer och menade att poesin låg nära prosan; det obundna talet.

Såhär skriver han:

Det stora i konsten är att förnimma och uttala allt ifrån den artistiska horisonten, hvilket är långt ifrån detsamma som att ljuga om allting. Men att se Guds hela skapelse ifrån den artistiska horisonten, är att se den i ursprungsskick, och ungefär som ett barn. Allt blir lek då, och dock tillika det största allvar.

Och omvälvningen går snabbt. Vi kräver verklighet och sanning, det är hans huvudtes, och vi har ledsnat på de gamla formerna. Lifvet är välsignande, gladt, och vill helst visa sig i solstrålar. Ett årtionde är för den hastigt ”framryckande va-relsen” (den gryende europeiska bildningstraditionen, som i sin tur nu ger vika) att jämföra med sekunder i vår människovärld.

***

I början av min dagbok fick jag problem med verkligheten. Vad är sant och vad är falskt? Litteraturen föregick livet. Men så vande jag mig och tyckte mig skönja en god tanke bakom denna omkastade ordning. Concordia animi. Mental harmoni. Så bildar sig också hela lefnadssättet till att vara mensklig i ren stil, i stället för att blott representera det goda och förnuftiga.

För Almqvist var författandet en både allvarlig och lekfull sak. Han talar om att återbringa människan till ”andelig helsa” genom att få henne att vilja vara i stället för att bara representera och heta, vilket överfört på litteraturens område alltså skulle motsvara skillnaden mellan poesi i sak och poesi blott i ord. (Man kunde göra nedslag lite varstans och uppfånga snarlika utsagor. Walt Whitman skrev att det poetiska hör hemma hos utomhusfolk; Wordsworth att det bästa i dikterna består av prosa av yppersta slag.)

Almqvist tog strid mot sin tids bigotteri. Det låga och det upphöjda såg han på som sidor av ett mynt. Skiftningar i ”klang och kolorit” var nödvändiga om tavlan skulle bli lärorik och sann. Oförsagd laborerar han med motsatspar för att höja verkans-graden. Hans text ger stöd för tanken.

***

Friheten ligger i formen. På mina stipulerade tolvhundra tecken har jag försökt återskänka platsen någon form av sammanhang och dignitet, helt enkelt genom att skildra den så sakligt och precist jag kan. Eller som Pascal formulerade det: Hjärtat har sina skäl, som förnuftet inte förstår.

Globalt sker nu en svängrörelse tillbaka mot det cykliska och långsamverkande, alstrat av klimatångest och krig, migrationsdrömmar och kollapsade finansbubblor. Det är människotillvarons dynamik. När jag fyller korgen i min matbutik så utövar jag påverkan, ungefär som en fjärils vingslag över ett mognande vikboländskt ve-tefält lär kunna orsaka en storm på amerikanska ostkusten, ett lågtryck över den filippinska övärlden eller ett skyfall i libyska öknen.

Så ser jag även på litteraturen. Man måste inbilla sig att det finns ett samband, att vi existerar. Annars återstår ju bara tystnad.

I dagboksformen finns nedlagt ett pådrivande element, vilket jag är betjänt av. Jag vet inte vad som ska ske; jag redovisar saken i realtid och går vidare. Det är mitt beting. Att låtsas annat, att fixera en ”sanning” som man därefter på daglig basis leder i bevis, det vore ju bedrägeri.

I en av sina dikter låter Tomas Tranströmer en ängel utropa: Skäms inte för att du är människa, var stolt! (Så blev han också identifierad som ”klassfiende” av en upp-buren kollega, så sent som häromåret.)

Jag vill passa på att be om ursäkt för min branthet. För den har jag fått rättmätig kritik, men det hjälpte inte. I timmar kan jag bli sittande och korrigera rader efter högermarginalens position i dokumentet. En plågsam process, fast kanske nöd-vändig. För endast så, intalar jag mig, kommer texten att ägnas tillräcklig upp-märksamhet och endast så kan den otäcka, indifferenta slumpfaktorn kontrolleras en smula. Alltså tvingar jag mig själv att se över varje ordval och modifierbart litet hjälpverb en gång till. Lika viktig är rytmen, även om jag aldrig har förstått exakt vad ”rytm” betyder och hur en sån definition i så fall skulle låta, trots mellan varven rätt ihärdiga metriska självstudier.

DerkertSå kom jag att läsa en fantastiskt fin samling artiklar skrivna av den numera avlidna konstkritikern och akade-miledamoten Ulf Linde, och då fäste jag mig vid en sak. I avsnittet om Siri Derkert pekar Linde på hur hon i sina kubismporträtt velat rubba symmetrin. Var rytm ett brott mot symmetrin? Ordet kommer av grekiskans rhythmos; ett mått på ett riktigt förhållande. Linde talar om att suggerera ett tidsflöde och så citerar han Degas som menade att form inte bara förmedlar ett nu, den ska även ge ett nyss och ett strax.

Så vackert och så sant, tänkte jag och blev varm inombords.

RodheLennart Rodhe sägs i sin tur ha blivit besatt av sina form-idéer. De får en oerhörd nödvändighet för honom själv, en nödvändighet som ibland plågar honom men som han ändå inte förmår bryta mot. Hans till synes avsiktslösa rörelser beskrivs av Linde som ”lika fria från sentiment” som rörel-serna hos en storm i naturen. Att kopiera de egna verken (något han ibland lär ha försökt) gick inte. Då förändrades formen, mot hans vilja, som vore den styrd av en inflytelserikare makt än han själv.

Vikbolandet är en åskbenägen trakt – en fyra mil bred slätt mellan höglandet i söder och förkastningen i norr. På sommareftermiddagarna kyls den uppstigande luften från termiken av. Laddningar separeras – spänning skapas. (Vårt hus saknar åskledare, så när bymolnen i horisonten mörknar gäller det att spara filerna och dra ut alla nätverkskablar och kontaktdon.)

***

Jag har rapporterat vad jag sett omkring mig – nu, nyss, strax. Hypotetiskt kunde en dagbok tänkas ägnad uteslutande åt väder och vind, barnens nyvunna själs-förmågor eller något tredje. Dessutom gestaltat på otaliga vis, allt efter ned-tecknarens ombytliga håg och kynne. Jag brukar säga att det kommer an på ur-skiljningsförmågan. På skärpandet av den diffusa vardagsblick som litteraturkriti-kern James Wood jämfört med en hjälplöst irrande kamera. Minnet som sådant, säger han, saknar estetisk sensibilitet. Konsten eller tricket ligger i valet av detalj. Our memories are aesthetically untalented.

Termen ”autofiktion” gör mig trött, fast helt ovidkommande var den nog inte. Alla svarar vi på tidens tal, den s.k. diskursen. För mig, som ogillar diskursen, blir det fråga om att bärga ett ”jag” ur dessa flöden av bespeglingar och sken; mindre om att skriva smickrande om nån jag inte kände.

Finns inte jag så finns inte du. Och jag kom nånstans ifrån, förde vidare en gen-sekvens och fostrades i en miljö. Exempelvis betraktade jag mig lite vagt som an-hängare av idén om demokrati, yttrandefrihet och människorätt. En idé svår att tillämpa ab inito i och för sig. (Fanatiker och härsklystna blir arga när de inte får sin vilja fram.) Men den bestod inte bara av ord.

Postmodernismen är gammal. Ett bergs kontur förändras med varje steg vi tar; vi omfattar det aldrig i dess helhet. En författare som Thoreau sökte vad han kallade för det extravaganta uttrycket, vuxet den sanning han förvissats om. Och han var skeptiker. Till och med på telegraflinjen mellan Maine och Texas tvivlade han. (”Kanske har Maine och Texas inte något viktigt att säga varandra.”) Vi är våra egna skulptörer, yttrade han också. Allt ädelt förfinar en människas drag medan det låga eller sinnliga förråar dem. Från sin självvalda exil vid Walden vittnade han vackert om hur nya lagar, universella och mer liberala, har en förmåga att uppstå kring den oliktänkare som lämnar somligt bakom sig.

I Illiadens sjunde sång, när det nalkas ännu en strid, som i sin tur ska komma att följas av ännu en vapenvila, utväxling av skänker, begravning av stupade, resandet av en befästningsmur, samt av ett dundrande åskväder nedsänt av Zeus, diktar Homeros i Erland Lagerlöfs tolkning: ”Som när för västanvind en krusning går vitt över havet, / då det nyligen blåst upp, och det svartnar på väldiga djupet, / sålunda radade lederna sig av akajer och troer / vitt över slätten.” En bild som kunde föra tanken till bergssidans skiftande kontur, och som även i rent fysisk mening, via rytmen, försätter läsaren i orolig beredskap.

Det är blicken och rytmen som bildar en axel; driver fram en närvaro. Inget möte kan ju sägas vara förutsättningslöst. Och olikheten har i sig ett värde. I den kan man råka få syn på sig själv.

Willy Kyrklund, enligt egen utsago trött på den västerländska självrättfärdigheten, reste genom Nordafrika och Indien, Persien och Ryssland, och tog en examen i orientaliska språk. På 2010-talet är rättfärdigheten densamma, fast maskerad som självkritik. Den svenska statsministern har kort och gott kallat den svenska histo-rien ”barbarisk” – och för all del, men varje synsätt följer ur ett perspektiv. (Själv läste han mest deckare och promemorior.)

VerktygIbland, när blicken råkat dröja kvar vid järnspisen från Nävekvarn eller handen vidrört något verktyg som jag knappt vet vad det använts till, kan jag bli stående i uthuset. Handsmidda timmerhakar. Två flätade sil-korgar. Bandknivar. Navare. Skölpar. Spindelväven som draperar bommen på den nedplockade vävstolen. Orden bär ju sin historia och sjunger tyst om den, ackompanjerade av klingande små glasflaskor i trälådan från mejeribolagets mjölk-kontrollenhet. Så hörs snart ekon genljuda från trösklogen och vagnslidret, från den knuttimrade höladan och tvättstugan i slänten; från Björn Helmfrids skrifter om bygden och från Gösta Franzéns sorgfälligt disponerade licentiatavhandling om Vikbolandets by- och gårdsnamn.

Havsytan har höjts och sänkts, hela släkter utrotats och plundrats, landområden erövrats och gränserna helt sonika ritats om. Inte minst därför verkar dessa nötta artefakter också vittna om kärv optimism och viss humor; om händers kunnande och införlivad etik, om kisande solskensblickar, om nedsotade spishällar och grå-väder tyngre än bly. Det speciella, vindpinade armod som var deras vardag kan vi bara föreställa oss, inte uppleva på huden.

***

John Bernström (1848-1925) höll för troligt att hans digra arbete om djurens nordiska kulturhistoria (Bernströms bestiarium) skulle ge några av hans tillkom-mande läsare en tankeställare medan de flesta andra som vanligt bara skulle komma att se ”fädernas löjliga brister” och stärkas i sin redan höga självupp-fattning. Det tycker jag var roligt sagt.

Kroatiskan kan i mina ögon f.ö. lika lite som svenskan sägas vara ett ”litet” språk, något man annars ofta hör påstås. Själv kan jag inte undgå att hysa ett visst intres-se för våra utsatta stackars ords speciella klangvalörer och förkomna etymologier. Stadda under evig omförhandling, de också.

***

Yazd2I den underbara reseskildringen Till Tabbas (1959) begrundar Willy Kyrklund vid ett tillfälle solteglet som husen i tempelstaden Yazd är gjorda av. I avsaknad av bygg-nadsmaterialet trä måste konstruktionerna ges rundade avslut. Dröj en sekund vid den iakttagelsen. Natur och kultur i förening. Soltegelbyggnadernas karaktäristiska bågar och valv och kupoler står emot allt utom regn, och ruinerna, som det så vackert formuleras, kommer tids nog att stå kvar som en symbol för seklernas gång. ”Detta skulle man kunna kalla för en sorts poesi i sak – mångengång därtill effektivare än den rimmade poesien, till vilken samma lera lika villigt lånar sig, den uppskattade persiska lergodspoesien.”

Låt mig citera ett stycke till, i form av en interiör:

Några mattor vid ena väggen att sova på, mer eller mindre dyrbara. En gammal resväska tjänstgör som byrå. Kupolen är invändigt vit-kalkad, strålknippet från taköppningen vandrar ljudlöst över väggen. Snarkningar och tystnad. Vattnet rörs i guldfiskdammen, där pigan sköljde grönsakerna. Ett gräslöksblad flyter på vattenytan.

Poesi i sak! Den samvetsgranna blicken allt annat än irrande och hjälplös. Alla element som Gaston Bachelard lät underkasta psykoanalys finns med. Vattnet och elden. Luften och jorden. Viljan och drömmarna.

***

Det finns ett inslag av tillfällighetsverk i hur mina anteckningar sedan kommit att inkorporeras och organiseras i dagboken. Exakt vad som sker vet jag inte. För-bindelsetrådar bryts, plockas upp och spinner en sorts helhet. Alla hänvändelser då? Jag har gjort mig besväret att i nån mån söka redovisa mina källor, som en besvarad artighet om inte annat. Erkännsamhet är en dygd. Sina exempel får man dock välja själv, och bära ansvar för.

För att kunna leva behöver man ett ideal, en ledstjärna. Snart nog sveper vågen eller tromben in, från motsatt håll.

För att återknyta till Kyrklund finns det nog en fara i att börja fokusera mer på sättet att tänka än på tankens föremål, även om det kunde vara frestande. Man hamnar ju så lätt i snäva cirklar då.

Den brittiske 1700-talskritikern Samuel Johnson skrev att den sanna källan till glädjen är godhet. Han ska också ha sagt att vägen dit kan vara vansklig, fastän stenlagd med de bästa av avsikter. The road to hell is paved with good intentions. Låt vara att det råder oklar proveniens kring det sista citatet. (Det gör det väl å andra sidan nästan jämt, om man ser djupare på saken.) Hursomhelst tycks vi ha fjärmat oss från den sortens enkla sanningar till förmån för ett mer partikulärt förhållningssätt, styrt av dystra bortfallslagar, oordning och entropi, individuella sanningar och sådant högtsvävande tankestoff.

Det går igen i språket. För mig är det så… Själv kan jag känna att Den här typen av modala konstruktioner kunde verka oförargliga och ödmjuka men har en avig-sida. Det blir mindre uppfordrande så.

***

Även i Sverige hade något rämnat. Folk misstrodde de vacklande mediehusens rapportering. Man levde ju mitt i segregationen, drabbades av krisen, oroade sig över välfärden och tyckte sig åtminstone ana vad som skedde i Syrien och Ungern, Grekland och Egypten och Ukraina…

SkäggetorpAlltmedan skolresultaten sjönk i botten, i mätning efter mätning. Häromveckan (11 november 2013) hade våra lokaltevenyheter ett inslag från Skägge-torpsskolan i Linköping. Där talas 35 olika språk; över 90 procent av eleverna har utländsk bakgrund. Alltför kravlös och slapp – så beskriver man den svenska skolan. En man i kavaj, Ismail Huseinovic, säger att man måste respektera klassläraren, annars blir det kalabalik. (Hans dotter går i sjätte klass.) En kvinna i vacker karmosinröd hijab med guldbroderier, Ayaan Ahmed Mohammed, besvarar i sin tur reporterns fråga på arabiskinfluerad somaliska: Här i Sverige är barnen fria. De gör inte sina läxor och undervisningen är svag. Det är upp till barnen själva om de ska lyckas. En klasslärare, i sin tur, svarar att föräldrarnas oro mest skulle bero på okunskap och myter. Skäggetorp är en 1960-talsstadsdel utanför centrala Lin-köping. Två- och trevåningshus uppförda kring ett centrum som utöver bank och apotek består av ett antal butiker.

Överallt anmäldes exempel på begångna övergrepp i rättssak, som för det mesta hade med ”etnicitet” och liknande kategorier att göra. Godispåsar och seriealbum fördömdes; barnböcker censurerades och en blasfemisk satirteckning kunde ren-dera dödshot. I Danmark och Norge grasserade rasismen och fascismen fritt, om man fick tro svenska kultursidor. Journalister försågs i sin tur med prefixet PK – en nedsättande term som skulle utläsas Politiskt Korrekt. Ett nationalistparti hade valts in i parlamentet och tycktes öka sitt väljarstöd ytterligare, även inom de s.k. in-vandrargrupperna själva. En granne till oss, han har fyllt sextio och bedriver lant-bruk på en liten gård som varit hans föräldrars och där några köttkor kan ses gå och beta i hagen, brukade prata om att åka in ”till eländet” när han hade något ärende att uträtta i stan. Migrationen från Nordafrika och Mellanöstern var storska-lig verksamhet, understödd av smugglare. I Medelhavet (Mare Nostrum) drunknade människor, på flykt från sina hemländers regimer.

När banken Lehman Brothers hösten 2008 lämnade in sin konkursansökan var jag halvvägs i min första Vikbodagbok. Nu råder depression. Sprickbildningen ökar; ensidighet har brett ut sig. Och de enda som gynnas av dödläget är ytterkants-rörelserna, till höger och vänster. Etablerade debattörer har använt epitet som ”skadeinsekter” medan PK-journalister utsätts för hot och trakasserier av ljus-skygga typer på nätet. På kultursidan ses bildning som suspekt – en dum kvarleva från 1800-talet. Den som till äventyrs opponerade sig löpte risk att uteslutas. Så även från den liberala pressen, kan intygas.

Twittrare, kolumnister, ståuppkomiker… Det hejdlösa inflödet tycks inte svara mot ett värde i den analoga världen. Så bildas en bubbla. Det var om orden striden kom att stå. Men att söka värna dessa ömtåliga glosor är svårare än åsiktsexercisen, för ett språk består ju av konventioner. Alltså ökar inflödet. Så spricker bubblan och ger sken av att ha varit drömd.

Paralleller finns: Västromerska riket. Revolutionerna. Weimarrepubliken. Student-upproren. Men man bör akta sig för eldfängd retorik. Varaktiga omstörtningar sker som regel gradvis, mer sällan över en natt.

Över dessa redan nog så mörka orosmoln svävade växthusgasen, det så kallade klimathotet. Illavarslande, fast förmodligen lätt överdrivet även det? Om jag får vara förmäten nog att läsa upp ett avsnitt ur min pågående dagbok; det är från nu i våras och ska väl i första hand illustrera hur jag som författare med varierad lycka brukar pröva att förhålla mig i stort.

BrokpetrellVecka 17. I vilken grad förändrades klima-tet? Hade en förändring ens noterats om medierna inte informerat om den? De senaste femton åren har uppvärmningen avstannat, sannolikt till följd av naturliga variationer. En av världens mest meriterade klimatforskare, Lennart Bengtsson, tidigare föreståndare för Max Planckinstitutet, talar i en intervju om forskare som fallit för trycket. Om hur beslutsfattare förses med datorsimulationer som ska ge sken av större vetskap än man har. Om hur journalister via fallande upp-lagor pressas till sensationsskriverier. Att växthusgaser höjer tempe-raturen är välkänt. Fler värmeböljor och färre kalla perioder väntas. Men i modellerna saknas belägg för att extrema väderfenomen skulle ha ökat. Havsvattennivån stiger två-tre millimeter om året – fjärran FN:s fyragradershypoteser. Lennart Bengtsson jämför med katolska kyrkans avlatsbrev: förskrämda människor betalar för att undgå skärselden. Världsbankens senaste rapport (beställd av Potsdam-institutet) avfärdas som rena skräckscenariot. På Antarktis är an-hopningen av ismassa tvåtusen miljarder ton per år; avsmältningen minimal. Reduktionen sker i stället genom kalvning, som är oregel-bunden. Hade jorden ett mer effektivt system för nedkylning än hittills känt? Hur stora värmemängder lagrades egentligen i djup-haven? Den kaotiska aspekten var också den mest svårförklarliga. Den så fundamentala ovissheten.

Nåväl, att det råder en sorts undergångsstämning vore nog inte för mycket sagt. Desto större skäl att gå till källorna. Människovärlden är en konstant oroshärd, elden ska förtära oss, bomben falla, himlen störta ner på våra huvuden. Det är uppenbarelsebokens retorik, om igen. Så vad svarar man på detta formidabla flöde av olycksrapporter? Att historien förskräcker? Jo, men i det svaret göms något präktigt och icke-förpliktande som jag inte ska förneka att jag misstror. (Att föra dagbok var heller inte så heroiskt, men ändå.)

***

Willy Kyrklund, stabsbiträde under invasionen då de ryska bomberna föll som silverägg (”glänsande i det sneda ljuset”) över gatorna i Helsingfors, hävdade någonstans att Gud och fosterlandskärleken är roten till allt ont. Men glöm nu inte Almqvist. Det vackra i konsten, säger han, är på en gång relativt och absolut, oberoende av tidens och människans nycker. Konstnären är demonen som byter skepnad med det vikande i tidevarvet.

Med andra ord, vad kunde begrepp som ”gud” och ”fosterland” tänkas stå som exponenter för i dag, när nationalstaten var stadd i upplösning och i varje fall den luthersk-evangeliska guden mest tycktes vara en semantisk fråga? För att citera den nytillträdda svenska ärkebiskopens kreativa tolkning av Jesu ord i Johannes-evangeliet: Han är vägen, sanningen och livet. Men han säger inte att han är den enda vägen och den enda sanningen…

Om bara… Om jag vore du… På konditionalisformen är det lätt att ledsna. Almqvist för sin del hävdar att riktiga artister saknar plan för sina arbeten. I den mån de gjort upp en plan, så följer de den aldrig. På frågan vad han egentligen vet svarar han: Ingenting. Han följer tidevarvsdemonen.

Xenofanes skrev att ingen vet sanningen om gudarna – det handlar om tro. Ulf Linde såg konsten som en tilltalsform. I ingetdera fallet duger det att komma med en dogm. Ytterst eller djupast sett är det uttrycksfråga; estetik. Rätt ord i rätt ordning. Hexametern ger en annorlunda audiell förnimmelse än jambisk penta-meter. Ett episkt ösregn faller; solen stiger. Och som man ropar brukar man få svar. Språket är ett närmevärde, inte ett kirurgiskt instrument varmed förmodat sjuka delar skulle skiljas från förmodat friska.

***

Som jag gruvat mig inför detta anförande! Av ett sådant förväntas ju någon form av pregnans, en ”poäng” som jag betvivlar skulle finnas. Ibland föreställer jag mig dokumentet som en målarduk – den fylls med färg och så är det klart när duken inte längre går att urskilja och en tredje dimension har tillkommit – löst från ursprungstanken. Tavlan är färdig när den utplånat idén, som någon uttryckte det. Om resten vet jag lika lite som Almqvist.

***

Utopin var just en dröm. Låt mig återvända till Ulf Lindes analys av Lennart Rodhe, den svenske modernisten. Man kunde tro att det var den totalitära statens typiska betongmoduler som dryftades – men det är alltså konsten som främst avses: ”Den fullkomliga lagbundenheten, all slump fördriven, är en orimlig dröm […] Det syns tydligast i de språk som närmar sig det absoluta.” Emellertid är Linde snabb med att betona sin djupa skepsis mot sådana ”sensibla” typer som säger sig rygga inför en cerebral konst. De cerebrala verken, som han lite rundhänt formulerar det, är de samtidigt mest gåtfulla. På gränsen till perfektionen blir slumpen som mest his-nande. Det var där mystikerna förstummades.

I Lindes ögon vilar Rodhes rigorösa noggrannhet på matematisk grund. Han ville veta vad han själv höll på med och skulle senare komma att minnas dessa år, kring 1950, som en tid då han sällan kände sig lycklig.

Hans tuschstreck, minns Linde, kunde hamna lite varstans på pappret. Det var bakgrunden han tecknade. För att fånga lövet tecknade han himlens former, inte lövets. Med en vacker abstraktion beskriver Linde ytorna som föremål för ett seende. En form skulle ha flera funktioner. Den synen delade Willy Kyrklund. Beroende på hur man håller ädelstenen, har han sagt en gång, ska olika färger kunna framträda. Entydiga budskap undvek även han.

IMG_1560På sin väg genom sädesfältet under sabbaten bryter lärjungarna av korn från axen och äter dem. Det är samma tätt mönstrade ax som varje sensommar står fullmogna kring vår gård, lojt vajande i sina blomställningar. Men Jesus blir inte arg på dem; vi är herrar över regelverket. I samma kapitel (Matt. 12) återfinns även orden: Varav hjärtat är fullt talar munnen. Samt: Efter dina ord skall du frias och efter dina ord skall du fällas.

***

Jag var nog pessimist men jag tror på det reflektionsljus som Vilhelm Ekelund påminde beror av spegelns mörka folie. Ibland tror jag även på Karin Boye och på Anna Rydstedt, på kosmos härbärgerat i en droppe dagg, på Stagnelius elegiska distikon, på Eric Hermelins reträtt i sufipoesin, Frödings visor m.m. Alla anknöt de till gamla former, och erbjöd oss nya.

Zagreb2013Som ni märkt har mina källor mest varit svenskspråkiga. Här på skandinaviska avdelningen vid Filozofski fakultet – ur-säkta uttalet – alltså på neutral kroa-tisk mark – fick jag för mig att det kun-de anses lämpligt. Ett urval måste alla göra och begränsning kan bringa frukt. Ett beskuret äppelträd ger ett starkare grenverk och rikare skörd, en mer livskraftig kulturprodukt. (Att trädets stam med årens lopp blir mindre böjlig är ett biologiskt axiom.)

Hos Almqvist kan en kärna vara svår att urskilja men kvantfysiken tycks ge honom rätt: det absoluta förutsätter relativitet. Vem är radikal? Vem reaktionär? Är det ens relevant terminologi? Alla var vi kluvna och ett ord som hemort väckte något inom oss. Kanske rentav något värt att värna?

Om jag får citera även Ekelöf såhär på slutet:

Det finns bara en tradition, den innersta, låt oss kalla den konfes-sionslöst religiös, om vilken inte mycket annat är att säga än att den är ett själens språk till själen, utan avsiktlighet, utan bimening och utan förnuftig orsak, men ett språk som ändå inte ens tangerar begreppet l’art pour l’art. Mystikerna har inte ändrat mening sedan urminnes tider. Musikens väsen har inte förändrats.

Almqvist efterlyste en restauration av en konst som han såg hade stelnat i former; poesi blott i ord. Eftergivenhet och fåfänga kan vara farligt. Tillsammans med ett litet följe begav sig Nils Dacke midsommaren 1542 av mot fogdegården i Voxtorp, där man omringade fogdens sovstuga. De högljudda ropen om våld och svek och förfall, förstår man, kommer från makten, som ser sin egen undergång i det som sker. Vad är det som faller? Lögnerna, svarar Almqvist. Samtidigt förändrades ju föga. Och just därför fordras verklighet. Att sjelfva de ledande grundtankarna i allt skola hafva ett innehåll av rätthet, godhet, sans.

Tack för att ni tog er tid att lyssna.

_________________________________________

Ovanstående artikel är baserad på ett anförande jag höll på Filosofiska fakultetens skandinaviska avdelning vid Zagrebs universitet den 29 november 2013. Ämnet för anförandet var svensk samtidskultur.

Publicerat i Okategoriserat

Stängt pga arbete

Publicerat i Vikbodagbok

Citatet

All that you call the world is the shadow of that substance which you are, the perpetual creation of the powers of thought, of those that are dependent and of those that are independent of your will. Do not cumber yourself with fruitless pains to mend and remedy remote effects; let the soul be erect, and things will go well. You think me the child of circumstances: I make my circumstance.

Ralph Waldo Emerson, The Transcendentalist (1842)

Publicerat i Citat

Hygges- eller kontinuitetsskogsbruk?

I skogen finns ett magiskt apotek
där saften aldrig sinar
Om det förtvinar
skingras också traktens kartotek 

Publicerat i Brokig Kardinal

Circulus vitiosus: de små kuggarnas natur

”Europén har ofta en tendens att resignera eller att famla efter ideal som han själv är övertygad om att han aldrig kan finna. Amerikanen söker inte efter idealen, han accepterar dem som någonting självklart, som en väsentlig del i ‘the American way of life’, ett tänjbart och missbrukat begrepp, men i sin bästa form helt enkelt ett slags praktisk kristendom, de elementära reglerna för mänsklig samvaro.”

Olof Palme om Norman Mailers The Naked and the Dead i en mycket läsvärd åter-publicerad understreckare i Svenska Dagbladet från 1949. Jag sökte ta för vana att inte vidhäfta en massa eget kvitter när texten redan talade mer än väl för sig själv, så det tänker jag inte göra nu heller. Dixi.

Solnedgång över Vallby 16:04

30 januari. Solnedgång över Vallby.

Publicerat i Dagens länk

Citatet

Rättegången mot Moreau fortsatte och även om tidningarna iakttog tystnad var det offent-liga försvarstalet tillräckligt för att väcka häf-tiga reaktioner – aldrig har oppositionen i Paris varit så stark mot Bonaparte som vid denna tid. Fransmännen behöver mer än något annat folk ett visst mått av pressfrihet. För dem är det nödvändigt att kunna tänka och känna gemensamt. De behöver grannens elektriska känsla för att själva känna något. Deras hän-förelse kan inte utvecklas i avskildhet. Det finns alltså starka skäl, för den som vill vara deras tyrann, att förbjuda den allmänna opinionen att manifestera sig. Och Bonaparte kombinerade denna idé – ge-mensam för alla despoter och särskilt viktig vid denna tid – med skickligheten att proklamera tillrättalagda åsikter med hjälp av tidningar som gömmer sig bakom lämpliga fraser i enlighet med vad de beordrats till, så att de ser ut att vara fria. Det är bara vi franska författare, det måste erkännas, som på detta sätt kan försköna samma sofismer varje morgon – och som även i underkastelsen finna ett nöje i att formulera oss svallande.

Madame de Staël, ur Tio år av landsflykt (övers. Anna Cabak Rédei)

Publicerat i Citat

Svea rikes sista dagar

Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus, / sysslo-löshet gör dig för vild och lössläppt, / sysslo-löshet störtade förr i gruset / kungar och stä-der. (ur Carmina)

Expressens skicklige politiske reporter Niklas Svensson fyllde nyligen år och valde då att tillbringa tre dygn ihop med goda vänner i ett slutet sällskap på ett trankilt hotell beläget i naturskön svensk högfjällsmiljö. I vimlet syntes Per Schlingmann, Lars Ohly och Anna Maria Corazza Bildt, samtliga iförda den för kvällen särskilt ämnade Niklas Svensson-masken. Med typisk pojkaktig humor hade Svensson låtit tillverka en dödsmask föreställande den idel leende politiske reportern själv; en mask som gästen sedan kunde spänna fast med gummiband runt hjässan och lyfta upp och ner. Ja, konstigare än så var det faktiskt inte.

Observera hur skadelystna digitala röster velat göra gällande att någon form av sedesfördärv eller besticklighet skulle ha förelegat denna fina födelsedagskväll. Fastän beaktansvärd en barock anklagelse. Och som jubilaren själv för säkerhets skull redan i förväg korrigerat sina få men okunniga kritiker: ”Efter tjugo år i det här yrket är jag över­tygad om att de har fel.

20 år som tufft granskande politisk journalist är 20 år som tufft granskande poli-tisk journalist. Själv har jag ingen sådan tung politisk erfarenhet att luta mig mot. Därför blev det också svårare för mig att förhålla mig oberoende och kritiskt granskande, antar jag.

Publicerat i 2013, Branschen, Satiriskt