I natt blåste det åtta-tio sekundmeter; jag låg och vred och vände på mig och kunde inte somna om. I morgonrocken satte jag mig så och pulade med dikterna. Har gett mig själv ett så förtvivlat litet utrymme att verka inom, två trokéer i en korsvis rimmad strof, men ibland räcker det. Fredskonventets / spillda mödor / Kräftans vändkrets / Ökengrödor. Snötäcket, så tunt, har smält undan igen. Höstrapsens gröna bladverk i åkern; utvintrat. G håller skrivarverkstad för några filmskoleelever på Marieborgs folkhögskola den här veckan, så hon tog barnen i morse, gav dem frukost och skjutsade dem till skolan. Förfärlig inledning på året. Stackars Hugo har opererat höften och kommer sitta i rullstol framöver. Han lider av någonting som heter Perthes sjukdom. Den delvis inopererade ställningen ska förhoppningsvis underlätta läkprocessen och förhindra ytterligare tillplattning av ledkulan. Man har kapat lårbenet vid leden och fixerat det; fäst en platta vid höften och ställningen med två skruvar i lårbenet. När vi åkte och hälsade på honom på barnkirurgiska avdelningen på Linköpings universitetssjukhus i lördags lyckades han till allas vår oförställda förtjusning förflytta sig några meter ut i korridoren med hjälp av gåstativet, men så fick han ont igen, gnydde lite och tvingades avbryta promenaden. Fotboll var det snart ett år sen han spelade. Undrar hur det ska gå när de har kommit hem igen. Ställningen sticker ut en decimeter från höften; bandagen ska bytas, han ska behandlas med fysioterapi och få en assistent i skolan. I klassen hade alla ritat var sin teckning som Algot (hans tvillingbror) gav honom i ett kuvert. Jag ska ta itu med björken någon dag, den blåste ner i stormen häromsistens, stammen hade knäckts ett par meter upp. Beträffande Je suis Charlie fick jag lust att länka påminnelser om hur det faktiskt lät när Lars Vilks hotades på samma sätt för några år sedan, men jag gitter inte. Inte många som tog entydigt avstånd då heller; detta faktum äcklar mig och väcker ömsom resignerad sorg och vrede. Läste i julas om ”Michael Kolhaas” för tredje gången. Kafka ansåg första halvan av Kleists roman vara så nära fulländning det går att komma, och i det kan jag bara instämma.

”Han stod själv vid graven med det minsta barnet i famnen och övervakade arbetet. På begravnings-dagen lades den döda, vit som snö, i en sal som han låtit klä med svart tyg. Just när prästen hade hållit ett gripande tal vid hennes bår, fick Kolhaas kurfurstens svar på den böneskrift som den avlidna överlämnat; han uppmanades att hämta hästarna på Tronkenburg och att inte föra någon ytterligare talan i denna sak, såvida han inte själv ville hamna i fängelse. Kolhaas stoppade brevet i fickan och lät bära ut kistan till vagnen. Så snart graven skottats igen, korset rests på kullen och begravningsgästerna avlägsnat sig, kastade han sig ännu en gång framför hustruns nu tomma säng och började sedan planera sin hämnd.”

Hos Kleist är spelet mycket hårdare, mycket snabbare och mycket smartare än det vi vant oss vid, och sker med mycket högre insatser, konstaterade J.M. Coetzee i ett av få verkligt läsvärda stycken ur brevväxlingen med Paul Auster. (Brevväxlingen mellan Knausgård och Ekelund har jag däremot inte läst, men Jesper Högströms recension var rolig och jag har en känsla av att jag i mångt och mycket skulle dela hans uppfattning.) I delstaten Katsina i Nigeria spänner alltså jihadistkrigarna i Boko Haram bombbälten om midjan på tioåriga flickor och skickar även dem i döden. Måtte islam komma att genomgå en reformation, fast det lär väl dröja något sekel till. Sofia Karlsson sjunger med sin glasröst: Jag vill glömma allt jag vet, hur blev allting som det blev. Sven Stolpe, som jag just läst en biografi om, vände sig mot katolicismens svängande rökelsekar och slår mig som en fenomenalt begåvad, fenomenalt egocentrisk och djupt ångestriden man. Så uppvisade han ju självdistans och humor också. (”Jag bevarar djupt nere i mitt hämndlystna sinne ett segt agg till vissa personer, som ibland bryter fram som hat och kommer mig att slå min batong i väggen.”) Fint att Ulf Lundell har börjat blogga. Hans sånger kommer förstås att leva länge än – bakom sina plutmunnar och helskägg kan de rättrogna fördöma hur de vill. I Trollkarlens hatt har vi kommit till kapitlet vari Snorkfröken (som under åskvädret fick sitt söta pannludd svett av hattifnattarna och nu bara har en ”tott” kvar i pannan) blir svartsjuk när Mumintrollet finner den ilandflutna galjonsfiguren så betagande. Talgoxar och pilfinkar, talltita och nötväcka kring fågelbordet. Av solrosfröna i femkilossäcken från Granngården får Signe ena hälften och tättingarna den andra och mer rättvist kan det ju knappast bli? Sedan Sitka dog har kaninhuset stått i en stallbox i Svensborg, så slipper hon kanske känna sig lika ensam om dagarna. Oxveckor. Allt hade sannerligen sin tid, här på jorden. Och allt förträffligt är sällsynt.