Ett anspråkslöst förslag

Sin fiende gäller det att identifiera. Hen hälsar och är artig och pratar inte politik vid bordet; dricker kanske kaffe ur en sirlig liten kopp på fot. Hen säger en sak, men tycker en annan. Detta anser man är höjden av civilisatorisk bildning och förfining. I en öppen och tolerant stat, däremot, kunde folk yttra hjärtats mening utan risk för repressalier. Med ett diskret applicerat litet ”märke” vore problemet hursomhelst ur världen. Då slipper folk undra. Då slipper du avkoda vad veder-börande i själva verket står och säger. Det sker en sorts avmystifiering. Som det nu är kan en argumentation innehålla i stort sett samma idiom och uttryck som din egen. Men om du inte vet vad som avses? Redan i dag bär många modiga helt frivilligt ett sådant märke och vi ska inte propagera för att införa några tvångs-metoder. Man kunde tänka sig en obligatorisk gratis-app för nättillvaron, en dekal för bilturen samt en rockknapp för trottoarer och torg. Den vidhänger sedan varje yttrande, så slipper webbsidor att släckas ned och konfiskeras. Varför skulle man inte vilja stå för sina välgrundade åsikter? Varför skulle bara vissa av oss bidra till det öppna samhällets fortlevnad? Tyvärr finns en bister, trög falang som syste-matiskt ägnar sig åt att förtiga, smussla och fördölja – det har det alltid gjort. Den vill inte förändring, den är sig själv nog och bevakar enbart sitt eget, likt ett troll. En tillåten inställning, såklart, om de bara kunde stå för den.

Pennan påstås vara mäktigare än svärdet (som vässar pennan) och därför har det blivit hög tid att förklara några termer ur fataburen. Listan bör göras längre och löpande hållas öppen för justeringar, reservationer och skäliga invändningar, allt beroende på världsutvecklingen. Obsoleta uttryck bör undvikas. Det är bättre att våra barn, det nästkommande släktet, med tillförsikt får vända blad i sken av nattlampan och vila sina ögon på en mindre infesterad sida; bibringas en smula hopp och framtidstro. Opinionsbildaren bör alltså förses med ett märke, för som bekant betyder ett och samma ord inte alltid samma sak. Tolkningsytan är för-rädiskt hal och fjällen bör skiljas från frukten. En referensgrupp gavs således i uppdrag att se över vokabulären och har nu kommit med sitt delbetänkande. Här följer en preliminär förteckning över ett dussin ord (med gruppens motivering inom parentes) som befunnits vara starkt på utgående:

 1) Han och hon (kan felaktigt sammanblandas med kön)

 2) Islamism (kan felaktigt sammankopplas med islam)

 3) Demokrati (kan lika gärna innebära ett diktat)

 4) Repression (kan ge sken av illvilja per se)

 5) Satirteckning (kan förväxlas med konst)

 6) Barriär (kan ge fel associationer)

 7) Söderhavet (kan verka exotiserande)

 8) Ö (kan främja insulära reflexer)

 9) Krim (kan väcka idéer om självständighet)

10) Boko Haram (kan föranleda generaliseringar)

11) Kristen grundtanke (kan betyda vad som helst)

12) Nigeria (kan erinra om oljefynd eller protektorat)

En komplicerande omständighet är interlokutören, avsändaren. En sådan finns ju alltid. The medium is the message. Ur detta kan en avgörande slutsats deriveras. Säger A att han är frihetligt sinnad demokrat, så misstros han. Säger B detsamma, så applåderar vi en smula nedlåtande och faller i korinter. Det ska vi utnyttja. Att vända på klossen har så länge varit så påbjudet och så populärt att klossen blivit svår att bygga varaktiga institutioner med. Den har blivit sfäriskt rund. Jag vet inte, kanske sökte man ett hemligt tecken där på sidan? I alla fall har tiden nu kommit för oss att avslöja vad tecknet förebådade.

Profilbilden bör vidhäftas en liten ikon – den måste inte vara jätteframträdande. Föreställ er nu att någon skulle skriva en satir. Alla vi som sysslar med profes-sionellt skriftställeri (det vill säga uppbär månatlig ekonomisk ersättning för att torgföra en sak och därefter lojalt stå fast vid den) vet att ett ”språng” kan sägas äga rum först när man vågar ett avsteg från fåran. Det kan ske subtilt (om man är sådan) eller med buller och bång. Man vrider på okularet. Alla torde inse det för-därvliga i detta. Visioner förloras; ögon tåras.

Så vilka ersättningsord föreslår arbetsgruppen? I korthet sådana som snarare än att exkludera och förvränga skulle appellera till en avsevärt mer modern och avsevärt mindre fördomsbelastad definitionsapparat:

 1) Hen (kan dessutom användas pejorativt)

 2) Världsåskådning (kan vara inkluderande)

 3) Demokratur (kan användas av desto fler)

 4) Tillrättavisning (kan vara nödvändigt)

 5) Provokation (kan och bör man motverka)

 6) Gräns (kan men måste ej vara av ondo)

 7) Stilla havet (kan hittas på kartan)

 8) Skär (kan romantiseras)

 9) Крым (kan knappast missförstås)

10) Rebellgrupp (kan motverka demonisering)

11) Fundamentalism (kan fördjupa perspektivet)

12) Västafrika (kan svårligen anses förminskande)

Ett ”märke” är censurens antites. Yttrandefriheten vinner på att förtydligas, det kommer att stärka den ytterligare och leda till mindre förvirring. Fördenskull ska man inte såra nån som kanske inte hade lust att yttra sig från början. När vi läser Swift och Strindberg, Rabelais och La Bruyère i dag, så förstår vi att satiren var bättre förr. I dag vill man som regel bara hetsa och gå till storms mot redan utsatta samfund och grupper och deras fromma företrädare och sagesmän. Satirikern vill göra sig ”ett namn” och springer transatlantiska ärenden. Jag brukar kalla dem yttrandefrihetsfundamentalister, vilket tenderar att väcka viss munterhet bland mina åhörare som ju i sitt hjärta vet att jag är en lika brinnande tillskyndare av samma okränkbara idéer som de själva. Så vi saknar inte humor. Men i funda-mentalismen finns överhuvudtaget inget heroiskt eller beundransvärt drag att hämta – det är ett pöbelbeteende. Det väcker ont blod, spär på konflikten (som leder till oviss förändring) och sår split. Skulle inte jag våga stå för mitt ord? Som ett led i vår pågående kampanj för det fria ordets fortlevnad kommer en obetydligt redigerad version av den här artikeln i morgon (söndag) publiceras i kolossalformat i våra fyra största dagstidningar. Det kallar jag en appell för det fria ordet! För mig personligen må det innebära vilka kostnader det vill.

Låt oss nu i samråd med organisationer som Läkare för fred, Svenska PUN och Faderliga rådet begagna oss av de språkliga och juridiska artiklar som redan är i bruk och vid behov justera dem. Låt oss likaså med tydlig urskillning identifiera bemärkta och utsatta grupper, om vars intressen vi fortsatt slår vakt. Erbjuda hjälp när det behövs, hejda överträdelser när sådana görs. Välvilja och tolerans är nyckeln – och i öppenhetens tecken ska vi segra.

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.