Blev kontaktad av Åke Wredén på Eskilstuna-Kuriren. Han hade skrivit en tänkvärd krönika om begreppet ”klass” och hur det kommit att bli närmast obrukbart i vår tid. Såhär skrev han bland annat:

Tongångarna hörs än, eller snarare igen. En av yttervänsterns småidoler, Johan Jönson, ställde sig förra sommaren på scen i den annars fridfulla staden Nässjö och kallade Nobelpristagaren Tranströmer för ”klassfiende”. Än är Tranströmer inte förlåten för att han ställde sig utanför 70-talskommunismen, och i en av sina lågmälda dikter kritiserade det som pågick.

Till mig vände sig Åke Wredén för att få veta vad som egentligen sagts där i Nässjö. Han hade infört en ”rättelse” på webben sedan DN låtit publicera Johan Jönsons genmäle. Nu undrade han, förstås, vad som gällde. Jag svarade som det var, att Gertrud hört Jönson kalla Tranströmer klassfiende från scenen under seminariet i Nässjö men fått sin replik refuserad. Och så länkade jag till mitt blogginlägg där mejlväxlingen och repliken återges in extenso.

Förvånad svarade Wredén det var märkligt agerat av DN och ”otillfredsställande” att en fråga om påstått felaktiga citat lämnas på hälft.

Jovars. Och en sak förbryllar även mig. Dementin kunde med fördel klarats av på tjugo tecken. Nej, så sade jag aldrig. I stället: ett inledande kategoriskt nekande följt av långrandiga sofismer om språkets beskaffenhet, om ”rekontextualisering” och diskursivt läsande, om ”krigsmaskiner” och oralsex och en muntlig utsagas föregivet instabila ontologiska status:

Jag sa alltså ungefär detta i vår diskussion. Kristian Lundberg hade invändningar mot resonemanget, tror jag (tanketråden släpptes, som ju så ofta sker i muntliga sammanhang) och nämnde att han i sin ungdom skrivit om Tranströmer som klassfiende, att det var juvenilt övermod, och att han nu höll honom mycket högt. Jag svarade att jag inte menade att dissa Tomas T, utan önskade i stället rekontextualisera hans poesi…

Nå. Svenska språkpoeter har sin egen syn på verksamheten: autentisk ibland; en konstruktion när man möter kritik. Jönsons ”livdikter” från vårdsektorn brukar ju annars hyllas och behandlas som betydande vittnesskildringar och hans explicita våldsfantasier prisas som ett uttryck för befogat hat. (Läs hellre Stefan Gurts djupt drabbande Så dödar vi en människa.)

Och apropå juvenilt övermod: Kristian Lundberg, 46, skrev sin famösa artikel 2003. Inga jämförelser i övrigt, men då hade Kleist redan skrivit färdigt, liksom Kafka, Baudelaire och Edith Södergran, för att inte tala om Rimbaud, men allt detta är längesen… Hela Jönsons författarskap riktar sin udd mot ”klassamhället” och dem han uppfattar som fiender. Det är själva jordmånen. Därför väljer jag att tro på G:s bergsäkra uppgift till hundra procent. Varför skulle hon ljuga? Varför skulle hon höra så fel? Varför tretusentvåhundra tecken?

Att Jens Liljestrand (som tycks ha smygläst min bok) får stora skälvan inför blotta ordmassan och genast finner nationalpoetens pladder ”intressant och sakligt” är kanske ingenting att säga om.

Men vad ska Eskilstuna-Kurirens läsare tro?