Våren 2008 skrev jag en serie notiser, som sedan utvidgades till en bok. Jag hade velat ge landsbygden en röst på kultursidan och fann en form för det: 1 200 tecken per vecka och notis. Vi hade flyttat till ett större hus, vår yngsta dotter var sex månader och låg alltså mest och sov och skrek och krävde tillsyn i en rottingkorg i köket. Ett par år tidigare hade jag debuterat med en udda liten bok som fick viss uppmärksamhet men knappt sålde något alls.

I svensk kulturoffentlighet rådde konsensus. 11 september var reducerat till sig-nalord och tre frågor återkom: klass, kön och etnicitet. Var världens elände inte kapitalismens så var det patriarkatets, västerlandets eller de kvardröjande post-koloniala strukturernas fel.

För 3 000 år sedan var Vikbolandet beläget under havsytan, en del av Littorina-havet. Här fanns bosättningar redan på 900-talet och fartygen bör ha passerat Kopparbo, där G tillbringade somrarna som barn. Vid Stegeborg kvästes på 1500-talet ett småländskt bondeuppror. Upprorsledaren Nils Dacke var född i Vissefjärda socken, precis som mina farföräldrar.

På slottet drack man Rehndalsvin och levde gott på den lokalt rekvirerade provian-ten: kräftor och gädda och viltkött, kornbröd och öl.

När Norrköping utvecklas som handelsstad börjar fraktskepp trafikera kusten. År 1719 seglar ryska flottan in i Bråviken; även bebyggelsen längs stränderna bränns ner. I norr löper en förkastningsbrant – raviner och vattendrag, gammal granskog och kalkgynnad flora. Den gröna kolmårdsmarmorn har brutits här sedan renäs-sansen och pryder i dag FN-byggnader i Genève, Rockefeller Center i New York, Stockholms slott och Parisoperan.

Strömmingsfisket var en viktig försörjning. 1820 sågs en tjusig hjulångare passera Kopparbo. Den skulle till Stockholm.

Varför vore det en sämre skådeplats än någon annan? I Östra Husby finns vårdcentral och pizzeria, skola och en kyrka och ett ridhus. Vid Jockes bilverkstad står två svagt brinnande elektriska adventsljusstakar kvar i fönstren året om; en vägverksfärja avgår varje halvtimme och tar oss norrut via Kolmården mot E4:an. Frälsningsarméns gamla sommar-hem har gjorts om till kuriosabutik och kafé, vi är numera fullt upp-kopplade mot nätet och den så kallade higgsbosonen eller ”gudspartikeln” som bevisar att materien har massa anses upptäckt; NASA har funnit exoplaneter kretsande inom sina stjärnors beboeliga zon, och nu vill ett ryskt energiföretag dra en naturgasledning längs Bråvikens botten.

På de avstyckade gärdena omkring oss bedriver våra hyresvärdar sedan årtionden växelbruk: korn och vete, oljelin och höstraps. Från Norrköpings hamn skeppas spannmål ut i världen för förädling och förtäring. Har skörden slagit fel, låt säga att plantans rötter till följd av regnet före torkan förblev outvecklade och grunda, omvandlas grödorna till etanol.

***

Det var en snabbexposé. År 1839 skrev Carl Jonas Love Almqvist en berömd essä, från vilken jag lånat rubriken till detta anförande: Det vikande i tidevarvet. I den påminner oss Almqvist om hur ”det bortgående” alltid grundligen missförstår den nya tiden, varför de som sitter på makten uppmanas att ”sjelfmant och kärleksfullt” avgå. Genom sitt motstånd mot ”enkel menniskorätt och klar sanning” är de själva ansvariga för omstörtningarna.

Almqvist var hemkär. Skogarna och sjöarna kring föräldragården i Roslagen skulle bli hans litterära landskap. 1823 bröt han upp från en kanslitjänst för att bli värm-ländsk bonde, influerad av Rousseau. Ett kontemplativt liv varvat med kroppsarbete i naturen tycks ha föresvävat honom. Men jordbruket gav dålig avkastning – an-klagad för mord och sedelförfalskning flydde han till USA och dog så småningom i tyska Bremen, ensam och okänd.

Som författare ville han skapa harmoniska tavlor för ögat. Att läsa honom kunde liknas vid att företa ett strövtåg i solig terräng. All form av prål och utsmyckning ogillade han. Han arbetade i flera genrer, skapade blandformer och menade att poesin låg nära prosan; det obundna talet.

Såhär skriver han:

Det stora i konsten är att förnimma och uttala allt ifrån den artistiska horisonten, hvilket är långt ifrån detsamma som att ljuga om allting. Men att se Guds hela skapelse ifrån den artistiska horisonten, är att se den i ursprungsskick, och ungefär som ett barn. Allt blir lek då, och dock tillika det största allvar.

Och omvälvningen går snabbt. Vi kräver verklighet och sanning, det är hans huvudtes, och vi har ledsnat på de gamla formerna. Lifvet är välsignande, gladt, och vill helst visa sig i solstrålar. Ett årtionde är för den hastigt ”framryckande va-relsen” (den gryende europeiska bildningstraditionen, som i sin tur nu ger vika) att jämföra med sekunder i vår människovärld.

***

I början av min dagbok fick jag problem med verkligheten. Vad är sant och vad är falskt? Litteraturen föregick livet. Men så vande jag mig och tyckte mig skönja en god tanke bakom denna omkastade ordning. Concordia animi. Mental harmoni. Så bildar sig också hela lefnadssättet till att vara mensklig i ren stil, i stället för att blott representera det goda och förnuftiga.

För Almqvist var författandet en både allvarlig och lekfull sak. Han talar om att återbringa människan till ”andelig helsa” genom att få henne att vilja vara i stället för att bara representera och heta, vilket överfört på litteraturens område alltså skulle motsvara skillnaden mellan poesi i sak och poesi blott i ord. (Man kunde göra nedslag lite varstans och uppfånga snarlika utsagor. Walt Whitman skrev att det poetiska hör hemma hos utomhusfolk; Wordsworth att det bästa i dikterna består av prosa av yppersta slag.)

Almqvist tog strid mot sin tids bigotteri. Det låga och det upphöjda såg han på som sidor av ett mynt. Skiftningar i ”klang och kolorit” var nödvändiga om tavlan skulle bli lärorik och sann. Oförsagd laborerar han med motsatspar för att höja verkans-graden. Hans text ger stöd för tanken.

***

Friheten ligger i formen. På mina stipulerade tolvhundra tecken har jag försökt återskänka platsen någon form av sammanhang och dignitet, helt enkelt genom att skildra den så sakligt och precist jag kan. Eller som Pascal formulerade det: Hjärtat har sina skäl, som förnuftet inte förstår.

Globalt sker nu en svängrörelse tillbaka mot det cykliska och långsamverkande, alstrat av klimatångest och krig, migrationsdrömmar och kollapsade finansbubblor. Det är människotillvarons dynamik. När jag fyller korgen i min matbutik så utövar jag påverkan, ungefär som en fjärils vingslag över ett mognande vikboländskt ve-tefält lär kunna orsaka en storm på amerikanska ostkusten, ett lågtryck över den filippinska övärlden eller ett skyfall i libyska öknen.

Så ser jag även på litteraturen. Man måste inbilla sig att det finns ett samband, att vi existerar. Annars återstår ju bara tystnad.

I dagboksformen finns nedlagt ett pådrivande element, vilket jag är betjänt av. Jag vet inte vad som ska ske; jag redovisar saken i realtid och går vidare. Det är mitt beting. Att låtsas annat, att fixera en ”sanning” som man därefter på daglig basis leder i bevis, det vore ju bedrägeri.

I en av sina dikter låter Tomas Tranströmer en ängel utropa: Skäms inte för att du är människa, var stolt! (Så blev han också identifierad som ”klassfiende” av en upp-buren kollega, så sent som häromåret.)

Jag vill passa på att be om ursäkt för min branthet. För den har jag fått rättmätig kritik, men det hjälpte inte. I timmar kan jag bli sittande och korrigera rader efter högermarginalens position i dokumentet. En plågsam process, fast kanske nöd-vändig. För endast så, intalar jag mig, kommer texten att ägnas tillräcklig upp-märksamhet och endast så kan den otäcka, indifferenta slumpfaktorn kontrolleras en smula. Alltså tvingar jag mig själv att se över varje ordval och modifierbart litet hjälpverb en gång till. Lika viktig är rytmen, även om jag aldrig har förstått exakt vad ”rytm” betyder och hur en sån definition i så fall skulle låta, trots mellan varven rätt ihärdiga metriska självstudier.

Så kom jag att läsa en fantastiskt fin samling artiklar skrivna av den numera avlidna konstkritikern och akade-miledamoten Ulf Linde, och då fäste jag mig vid en sak. I avsnittet om Siri Derkert pekar Linde på hur hon i sina kubismporträtt velat rubba symmetrin. Var rytm ett brott mot symmetrin? Ordet kommer av grekiskans rhythmos; ett mått på ett riktigt förhållande. Linde talar om att suggerera ett tidsflöde och så citerar han Degas som menade att form inte bara förmedlar ett nu, den ska även ge ett nyss och ett strax.

Så vackert och så sant, tänkte jag och blev varm inombords.

Lennart Rodhe sägs i sin tur ha blivit besatt av sina form-idéer. De får en oerhörd nödvändighet för honom själv, en nödvändighet som ibland plågar honom men som han ändå inte förmår bryta mot. Hans till synes avsiktslösa rörelser beskrivs av Linde som ”lika fria från sentiment” som rörel-serna hos en storm i naturen. Att kopiera de egna verken (något han ibland lär ha försökt) gick inte. Då förändrades formen, mot hans vilja, som vore den styrd av en inflytelserikare makt än han själv.

Vikbolandet är en åskbenägen trakt – en fyra mil bred slätt mellan höglandet i söder och förkastningen i norr. På sommareftermiddagarna kyls den uppstigande luften från termiken av. Laddningar separeras – spänning skapas. (Vårt hus saknar åskledare, så när bymolnen i horisonten mörknar gäller det att spara filerna och dra ut alla nätverkskablar och kontaktdon.)

***

Jag har rapporterat vad jag sett omkring mig – nu, nyss, strax. Hypotetiskt kunde en dagbok tänkas ägnad uteslutande åt väder och vind, barnens nyvunna själs-förmågor eller något tredje. Dessutom gestaltat på otaliga vis, allt efter ned-tecknarens ombytliga håg och kynne. Jag brukar säga att det kommer an på ur-skiljningsförmågan. På skärpandet av den diffusa vardagsblick som litteraturkriti-kern James Wood jämfört med en hjälplöst irrande kamera. Minnet som sådant, säger han, saknar estetisk sensibilitet. Konsten eller tricket ligger i valet av detalj. Our memories are aesthetically untalented.

Termen ”autofiktion” gör mig trött, fast helt ovidkommande var den nog inte. Alla svarar vi på tidens tal, den s.k. diskursen. För mig, som ogillar diskursen, blir det fråga om att bärga ett ”jag” ur dessa flöden av bespeglingar och sken; mindre om att skriva smickrande om nån jag inte kände.

Finns inte jag så finns inte du. Och jag kom nånstans ifrån, förde vidare en gen-sekvens och fostrades i en miljö. Exempelvis betraktade jag mig lite vagt som an-hängare av idén om demokrati, yttrandefrihet och människorätt. En idé svår att tillämpa ab inito i och för sig. (Fanatiker och härsklystna blir arga när de inte får sin vilja fram.) Men den bestod inte bara av ord.

Postmodernismen är gammal. Ett bergs kontur förändras med varje steg vi tar; vi omfattar det aldrig i dess helhet. En författare som Thoreau sökte vad han kallade för det extravaganta uttrycket, vuxet den sanning han förvissats om. Och han var skeptiker. Till och med på telegraflinjen mellan Maine och Texas tvivlade han. (”Kanske har Maine och Texas inte något viktigt att säga varandra.”) Vi är våra egna skulptörer, yttrade han också. Allt ädelt förfinar en människas drag medan det låga eller sinnliga förråar dem. Från sin självvalda exil vid Walden vittnade han vackert om hur nya lagar, universella och mer liberala, har en förmåga att uppstå kring den oliktänkare som lämnar somligt bakom sig.

I Illiadens sjunde sång, när det nalkas ännu en strid, som i sin tur ska komma att följas av ännu en vapenvila, utväxling av skänker, begravning av stupade, resandet av en befästningsmur, samt av ett dundrande åskväder nedsänt av Zeus, diktar Homeros i Erland Lagerlöfs tolkning: ”Som när för västanvind en krusning går vitt över havet, / då det nyligen blåst upp, och det svartnar på väldiga djupet, / sålunda radade lederna sig av akajer och troer / vitt över slätten.” En bild som kunde föra tanken till bergssidans skiftande kontur, och som även i rent fysisk mening, via rytmen, försätter läsaren i orolig beredskap.

Det är blicken och rytmen som bildar en axel; driver fram en närvaro. Inget möte kan ju sägas vara förutsättningslöst. Och olikheten har i sig ett värde. I den kan man råka få syn på sig själv.

Willy Kyrklund, enligt egen utsago trött på den västerländska självrättfärdigheten, reste genom Nordafrika och Indien, Persien och Ryssland, och tog en examen i orientaliska språk. På 2010-talet är rättfärdigheten densamma, fast maskerad som självkritik. Den svenska statsministern har kort och gott kallat den svenska histo-rien ”barbarisk” – och för all del, men varje synsätt följer ur ett perspektiv. (Själv läste han mest deckare och promemorior.)

Ibland, när blicken råkat dröja kvar vid järnspisen från Nävekvarn eller handen vidrört något verktyg som jag knappt vet vad det använts till, kan jag bli stående i uthuset. Handsmidda timmerhakar. Två flätade sil-korgar. Bandknivar. Navare. Skölpar. Spindelväven som draperar bommen på den nedplockade vävstolen. Orden bär ju sin historia och sjunger tyst om den, ackompanjerade av klingande små glasflaskor i trälådan från mejeribolagets mjölk-kontrollenhet. Så hörs snart ekon genljuda från trösklogen och vagnslidret, från den knuttimrade höladan och tvättstugan i slänten; från Björn Helmfrids skrifter om bygden och från Gösta Franzéns sorgfälligt disponerade licentiatavhandling om Vikbolandets by- och gårdsnamn.

Havsytan har höjts och sänkts, hela släkter utrotats och plundrats, landområden erövrats och gränserna helt sonika ritats om. Inte minst därför verkar dessa nötta artefakter också vittna om kärv optimism och viss humor; om händers kunnande och införlivad etik, om kisande solskensblickar, om nedsotade spishällar och grå-väder tyngre än bly. Det speciella, vindpinade armod som var deras vardag kan vi bara föreställa oss, inte uppleva på huden.

***

John Bernström (1848-1925) höll för troligt att hans digra arbete om djurens nordiska kulturhistoria (Bernströms bestiarium) skulle ge några av hans tillkom-mande läsare en tankeställare medan de flesta andra som vanligt bara skulle komma att se ”fädernas löjliga brister” och stärkas i sin redan höga självupp-fattning. Det tycker jag var roligt sagt.

Kroatiskan kan i mina ögon f.ö. lika lite som svenskan sägas vara ett ”litet” språk, något man annars ofta hör påstås. Själv kan jag inte undgå att hysa ett visst intres-se för våra utsatta stackars ords speciella klangvalörer och förkomna etymologier. Stadda under evig omförhandling, de också.

***

I den underbara reseskildringen Till Tabbas (1959) begrundar Willy Kyrklund vid ett tillfälle solteglet som husen i tempelstaden Yazd är gjorda av. I avsaknad av bygg-nadsmaterialet trä måste konstruktionerna ges rundade avslut. Dröj en sekund vid den iakttagelsen. Natur och kultur i förening. Soltegelbyggnadernas karaktäristiska bågar och valv och kupoler står emot allt utom regn, och ruinerna, som det så vackert formuleras, kommer tids nog att stå kvar som en symbol för seklernas gång. ”Detta skulle man kunna kalla för en sorts poesi i sak – mångengång därtill effektivare än den rimmade poesien, till vilken samma lera lika villigt lånar sig, den uppskattade persiska lergodspoesien.”

Låt mig citera ett stycke till, i form av en interiör:

Några mattor vid ena väggen att sova på, mer eller mindre dyrbara. En gammal resväska tjänstgör som byrå. Kupolen är invändigt vit-kalkad, strålknippet från taköppningen vandrar ljudlöst över väggen. Snarkningar och tystnad. Vattnet rörs i guldfiskdammen, där pigan sköljde grönsakerna. Ett gräslöksblad flyter på vattenytan.

Poesi i sak! Den samvetsgranna blicken allt annat än irrande och hjälplös. Alla element som Gaston Bachelard lät underkasta psykoanalys finns med. Vattnet och elden. Luften och jorden. Viljan och drömmarna.

***

Det finns ett inslag av tillfällighetsverk i hur mina anteckningar sedan kommit att inkorporeras och organiseras i dagboken. Exakt vad som sker vet jag inte. För-bindelsetrådar bryts, plockas upp och spinner en sorts helhet. Alla hänvändelser då? Jag har gjort mig besväret att i nån mån söka redovisa mina källor, som en besvarad artighet om inte annat. Erkännsamhet är en dygd. Sina exempel får man dock välja själv, och bära ansvar för.

För att kunna leva behöver man ett ideal, en ledstjärna. Snart nog sveper vågen eller tromben in, från motsatt håll.

För att återknyta till Kyrklund finns det nog en fara i att börja fokusera mer på sättet att tänka än på tankens föremål, även om det kunde vara frestande. Man hamnar ju så lätt i snäva cirklar då.

Den brittiske 1700-talskritikern Samuel Johnson skrev att den sanna källan till glädjen är godhet. Han ska också ha sagt att vägen dit kan vara vansklig, fastän stenlagd med de bästa av avsikter. The road to hell is paved with good intentions. Låt vara att det råder oklar proveniens kring det sista citatet. (Det gör det väl å andra sidan nästan jämt, om man ser djupare på saken.) Hursomhelst tycks vi ha fjärmat oss från den sortens enkla sanningar till förmån för ett mer partikulärt förhållningssätt, styrt av dystra bortfallslagar, oordning och entropi, individuella sanningar och sådant högtsvävande tankestoff.

Det går igen i språket. För mig är det så… Själv kan jag känna att… Den här typen av modala konstruktioner kunde verka oförargliga och ödmjuka men har en avig-sida. Det blir mindre uppfordrande så.

***

Även i Sverige hade något rämnat. Folk misstrodde de vacklande mediehusens rapportering. Man levde ju mitt i segregationen, drabbades av krisen, oroade sig över välfärden och tyckte sig åtminstone ana vad som skedde i Syrien och Ungern, Grekland och Egypten och Ukraina…

Alltmedan skolresultaten sjönk i botten, i mätning efter mätning. Häromveckan (11 november 2013) hade våra lokaltevenyheter ett inslag från Skägge-torpsskolan i Linköping. Där talas 35 olika språk; över 90 procent av eleverna har utländsk bakgrund. Alltför kravlös och slapp – så beskriver man den svenska skolan. En man i kavaj, Ismail Huseinovic, säger att man måste respektera klassläraren, annars blir det kalabalik. (Hans dotter går i sjätte klass.) En kvinna i vacker karmosinröd hijab med guldbroderier, Ayaan Ahmed Mohammed, besvarar i sin tur reporterns fråga på arabiskinfluerad somaliska: Här i Sverige är barnen fria. De gör inte sina läxor och undervisningen är svag. Det är upp till barnen själva om de ska lyckas. En klasslärare, i sin tur, svarar att föräldrarnas oro mest skulle bero på okunskap och myter. Skäggetorp är en 1960-talsstadsdel utanför centrala Lin-köping. Två- och trevåningshus uppförda kring ett centrum som utöver bank och apotek består av ett antal butiker.

Överallt anmäldes exempel på begångna övergrepp i rättssak, som för det mesta hade med ”etnicitet” och liknande kategorier att göra. Godispåsar och seriealbum fördömdes; barnböcker censurerades och en blasfemisk satirteckning kunde ren-dera dödshot. I Danmark och Norge grasserade rasismen och fascismen fritt, om man fick tro svenska kultursidor. Journalister försågs i sin tur med prefixet PK – en nedsättande term som skulle utläsas Politiskt Korrekt. Ett nationalistparti hade valts in i parlamentet och tycktes öka sitt väljarstöd ytterligare, även inom de s.k. in-vandrargrupperna själva. En granne till oss, han har fyllt sextio och bedriver lant-bruk på en liten gård som varit hans föräldrars och där några köttkor kan ses gå och beta i hagen, brukade prata om att åka in ”till eländet” när han hade något ärende att uträtta i stan. Migrationen från Nordafrika och Mellanöstern var storska-lig verksamhet, understödd av smugglare. I Medelhavet (Mare Nostrum) drunknade människor, på flykt från sina hemländers regimer.

När banken Lehman Brothers hösten 2008 lämnade in sin konkursansökan var jag halvvägs i min första Vikbodagbok. Nu råder depression. Sprickbildningen ökar; ensidighet har brett ut sig. Och de enda som gynnas av dödläget är ytterkants-rörelserna, till höger och vänster. Etablerade debattörer har använt epitet som ”skadeinsekter” medan PK-journalister utsätts för hot och trakasserier av ljus-skygga typer på nätet. På kultursidan ses bildning som suspekt – en dum kvarleva från 1800-talet. Den som till äventyrs opponerade sig löpte risk att uteslutas. Så även från den liberala pressen, kan intygas.

Twittrare, kolumnister, ståuppkomiker… Det hejdlösa inflödet tycks inte svara mot ett värde i den analoga världen. Så bildas en bubbla. Det var om orden striden kom att stå. Men att söka värna dessa ömtåliga glosor är svårare än åsiktsexercisen, för ett språk består ju av konventioner. Alltså ökar inflödet. Så spricker bubblan och ger sken av att ha varit drömd.

Paralleller finns: Västromerska riket. Revolutionerna. Weimarrepubliken. Student-upproren. Men man bör akta sig för eldfängd retorik. Varaktiga omstörtningar sker som regel gradvis, mer sällan över en natt.

Över dessa redan nog så mörka orosmoln svävade växthusgasen, det så kallade klimathotet. Illavarslande, fast förmodligen lätt överdrivet även det? Om jag får vara förmäten nog att läsa upp ett avsnitt ur min pågående dagbok; det är från nu i våras och ska väl i första hand illustrera hur jag som författare med varierad lycka brukar pröva att förhålla mig i stort.

Vecka 17. I vilken grad förändrades klima-tet? Hade en förändring ens noterats om medierna inte informerat om den? De senaste femton åren har uppvärmningen avstannat, sannolikt till följd av naturliga variationer. En av världens mest meriterade klimatforskare, Lennart Bengtsson, tidigare föreståndare för Max Planckinstitutet, talar i en intervju om forskare som fallit för trycket. Om hur beslutsfattare förses med datorsimulationer som ska ge sken av större vetskap än man har. Om hur journalister via fallande upp-lagor pressas till sensationsskriverier. Att växthusgaser höjer tempe-raturen är välkänt. Fler värmeböljor och färre kalla perioder väntas. Men i modellerna saknas belägg för att extrema väderfenomen skulle ha ökat. Havsvattennivån stiger två-tre millimeter om året – fjärran FN:s fyragradershypoteser. Lennart Bengtsson jämför med katolska kyrkans avlatsbrev: förskrämda människor betalar för att undgå skärselden. Världsbankens senaste rapport (beställd av Potsdam-institutet) avfärdas som rena skräckscenariot. På Antarktis är an-hopningen av ismassa tvåtusen miljarder ton per år; avsmältningen minimal. Reduktionen sker i stället genom kalvning, som är oregel-bunden. Hade jorden ett mer effektivt system för nedkylning än hittills känt? Hur stora värmemängder lagrades egentligen i djup-haven? Den kaotiska aspekten var också den mest svårförklarliga. Den så fundamentala ovissheten.

Nåväl, att det råder en sorts undergångsstämning vore nog inte för mycket sagt. Desto större skäl att gå till källorna. Människovärlden är en konstant oroshärd, elden ska förtära oss, bomben falla, himlen störta ner på våra huvuden. Det är uppenbarelsebokens retorik, om igen. Så vad svarar man på detta formidabla flöde av olycksrapporter? Att historien förskräcker? Jo, men i det svaret göms något präktigt och icke-förpliktande som jag inte ska förneka att jag misstror. (Att föra dagbok var heller inte så heroiskt, men ändå.)

***

Willy Kyrklund, stabsbiträde under invasionen då de ryska bomberna föll som silverägg (”glänsande i det sneda ljuset”) över gatorna i Helsingfors, hävdade någonstans att Gud och fosterlandskärleken är roten till allt ont. Men glöm nu inte Almqvist. Det vackra i konsten, säger han, är på en gång relativt och absolut, oberoende av tidens och människans nycker. Konstnären är demonen som byter skepnad med det vikande i tidevarvet.

Med andra ord, vad kunde begrepp som ”gud” och ”fosterland” tänkas stå som exponenter för i dag, när nationalstaten var stadd i upplösning och i varje fall den luthersk-evangeliska guden mest tycktes vara en semantisk fråga? För att citera den nytillträdda svenska ärkebiskopens kreativa tolkning av Jesu ord i Johannes-evangeliet: Han är vägen, sanningen och livet. Men han säger inte att han är den enda vägen och den enda sanningen…

Om bara… Om jag vore du… På konditionalisformen är det lätt att ledsna. Almqvist för sin del hävdar att riktiga artister saknar plan för sina arbeten. I den mån de gjort upp en plan, så följer de den aldrig. På frågan vad han egentligen vet svarar han: Ingenting. Han följer tidevarvsdemonen.

Xenofanes skrev att ingen vet sanningen om gudarna – det handlar om tro. Ulf Linde såg konsten som en tilltalsform. I ingetdera fallet duger det att komma med en dogm. Ytterst eller djupast sett är det uttrycksfråga; estetik. Rätt ord i rätt ordning. Hexametern ger en annorlunda audiell förnimmelse än jambisk penta-meter. Ett episkt ösregn faller; solen stiger. Och som man ropar brukar man få svar. Språket är ett närmevärde, inte ett kirurgiskt instrument varmed förmodat sjuka delar skulle skiljas från förmodat friska.

***

Som jag gruvat mig inför detta anförande! Av ett sådant förväntas ju någon form av pregnans, en ”poäng” som jag betvivlar skulle finnas. Ibland föreställer jag mig dokumentet som en målarduk – den fylls med färg och så är det klart när duken inte längre går att urskilja och en tredje dimension har tillkommit – löst från ursprungstanken. Tavlan är färdig när den utplånat idén, som någon uttryckte det. Om resten vet jag lika lite som Almqvist.

***

Utopin var just en dröm. Låt mig återvända till Ulf Lindes analys av Lennart Rodhe, den svenske modernisten. Man kunde tro att det var den totalitära statens typiska betongmoduler som dryftades – men det är alltså konsten som främst avses: ”Den fullkomliga lagbundenheten, all slump fördriven, är en orimlig dröm […] Det syns tydligast i de språk som närmar sig det absoluta.” Emellertid är Linde snabb med att betona sin djupa skepsis mot sådana ”sensibla” typer som säger sig rygga inför en cerebral konst. De cerebrala verken, som han lite rundhänt formulerar det, är de samtidigt mest gåtfulla. På gränsen till perfektionen blir slumpen som mest his-nande. Det var där mystikerna förstummades.

I Lindes ögon vilar Rodhes rigorösa noggrannhet på matematisk grund. Han ville veta vad han själv höll på med och skulle senare komma att minnas dessa år, kring 1950, som en tid då han sällan kände sig lycklig.

Hans tuschstreck, minns Linde, kunde hamna lite varstans på pappret. Det var bakgrunden han tecknade. För att fånga lövet tecknade han himlens former, inte lövets. Med en vacker abstraktion beskriver Linde ytorna som föremål för ett seende. En form skulle ha flera funktioner. Den synen delade Willy Kyrklund. Beroende på hur man håller ädelstenen, har han sagt en gång, ska olika färger kunna framträda. Entydiga budskap undvek även han.

På sin väg genom sädesfältet under sabbaten bryter lärjungarna av korn från axen och äter dem. Det är samma tätt mönstrade ax som varje sensommar står fullmogna kring vår gård, lojt vajande i sina blomställningar. Men Jesus blir inte arg på dem; vi är herrar över regelverket. I samma kapitel (Matt. 12) återfinns även orden: Varav hjärtat är fullt talar munnen. Samt: Efter dina ord skall du frias och efter dina ord skall du fällas.

***

Jag var nog pessimist men jag tror på det reflektionsljus som Vilhelm Ekelund påminde beror av spegelns mörka folie. Ibland tror jag även på Karin Boye och på Anna Rydstedt, på kosmos härbärgerat i en droppe dagg, på Stagnelius elegiska distikon, på Eric Hermelins reträtt i sufipoesin, Frödings visor m.m. Alla anknöt de till gamla former, och erbjöd oss nya.

Som ni märkt har mina källor mest varit svenskspråkiga. Här på skandinaviska avdelningen vid Filozofski fakultet – ur-säkta uttalet – alltså på neutral kroa-tisk mark – fick jag för mig att det kun-de anses lämpligt. Ett urval måste alla göra och begränsning kan bringa frukt. Ett beskuret äppelträd ger ett starkare grenverk och rikare skörd, en mer livskraftig kulturprodukt. (Att trädets stam med årens lopp blir mindre böjlig är ett biologiskt axiom.)

Hos Almqvist kan en kärna vara svår att urskilja men kvantfysiken tycks ge honom rätt: det absoluta förutsätter relativitet. Vem är radikal? Vem reaktionär? Är det ens relevant terminologi? Alla var vi kluvna och ett ord som hemort väckte något inom oss. Kanske rentav något värt att värna?

Om jag får citera även Ekelöf såhär på slutet:

Det finns bara en tradition, den innersta, låt oss kalla den konfes-sionslöst religiös, om vilken inte mycket annat är att säga än att den är ett själens språk till själen, utan avsiktlighet, utan bimening och utan förnuftig orsak, men ett språk som ändå inte ens tangerar begreppet l’art pour l’art. Mystikerna har inte ändrat mening sedan urminnes tider. Musikens väsen har inte förändrats.

Almqvist efterlyste en restauration av en konst som han såg hade stelnat i former; poesi blott i ord. Eftergivenhet och fåfänga kan vara farligt. Tillsammans med ett litet följe begav sig Nils Dacke midsommaren 1542 av mot fogdegården i Voxtorp, där man omringade fogdens sovstuga. De högljudda ropen om våld och svek och förfall, förstår man, kommer från makten, som ser sin egen undergång i det som sker. Vad är det som faller? Lögnerna, svarar Almqvist. Samtidigt förändrades ju föga. Och just därför fordras verklighet. Att sjelfva de ledande grundtankarna i allt skola hafva ett innehåll av rätthet, godhet, sans.

Tack för att ni tog er tid att lyssna.

_________________________________________

Ovanstående artikel är baserad på ett anförande jag höll på Filosofiska fakultetens skandinaviska avdelning vid Zagrebs universitet den 29 november 2013. Ämnet för anförandet var svensk samtidskultur.