Rödhaken och Robespierre – ett testamente

imagesFjolårsgult och grönt utanför fönstret. Översål-lad av scilla skiftar slänten ner mot höladan i blått. Vi har fortsatt med fågelutfodringen. Under kallfronten hade vi både grönfink och steglits vid fröbordet – och vid en snöfläck borta i björkbacken drillar rödhaken sin strof:

Tell all the truth, but tell it slant.

Jag har funderat på att sluta skriva. Jag är så in i döden trött på utebliven respons, på den totala tystnad som sedan flera år har omgett mina böcker. Jag vet att jag är obekväm och att jag väljer andra vinklar. Det har jag sett som min uppgift, i den mån jag tänkt så. Fanns det inte plats för en enda motsträvig författarröst i detta arktiska klimat?

Ekonomiskt inbringar det ingenting, bara precis så mycket att jag kunnat hålla mig flytande. I fredags kom så äntligen besked från Kulturrådet: Jag sökte bland titlarna som beviljats statligt utgiv-ningsstöd. Det rör sig om belopp på mellan 30 000 och 60 000 kronor och innebär att boken distribueras till olika bibliotek runtom i hela landet. Där fanns romaner och essäistiska verk såväl som flera diktsamlingar: Anna Hallberg, Jenny Tunedal, Jonas Modig, Magnus Florin, Martina Montelius, Karl Ove Knausgård… Men nej, mitt namn stod inte med. Tvåtaktsknatter hade fått avslag. Fyra års arbete har jag ägnat den boken och bekostat hela utgivningen med egna medel, på eget förlag. En iskall frånlandsvind viner nu kring stug-knuten; ogästvänlig och indifferent.

Uppgivenheten. Det lustiga är att med den ökar friheten. Lugnet efter utbrotten av sorg och ursinne är ljust och stärker mig i min förvissning om att allt är som det ska.

Skrivandet? Vad spelar det för roll? Jag har väl dokumenterat så det räcker och blir över. Det fanns väl annat att göra. Vedleve-ransen. Bygga det där hönshuset vi pratat om. En drivbänk till rädisorna. Komma ut oftare. Komma till skott, som päronträdet inom kort. Definitivt komma bort från den mest korrupta och andefattiga av instanser: kulturvärlden.

***

Var Tranströmer världsfrånvänd? Det vittnar om en grund förståelse av poesin att av bekvämlighet och feghet vilja intala sig det. I ett frestande försök till sakralisering har man velat få honom till mystiker eller naturlyriker enbart. Vem var han då? I ett odaterat prosafragment från 70-talet talar han öppenhjärtigt om sin vilja att vara till lags, särskilt när folk är artiga och tillmötesgående mot honom; om hur vägen till korruption tycks gå via vänlighet och om sitt ”hejdlösa” behov av självständighet. Ja, hela fragmentet liksom lyser av uppriktighet:

Vilka spänningar! Hur lösa det? Mjuk på ytan, orubblig innerst? Men vad är yta och vad är innerst? Jag drar mig undan situationer där jag riskerar att korrumperas. Jag undviker publicitet. Jag tycker däremot om att vara lustigkurre i en grupp som känner mig, att stå i katedern och undervisa m.m.

Att vara lustigkurre i en krets… En sak vet jag: Humor är inte konsensus. Humor är ett brott mot skick och självuppfattning utan att förråda samvaron. Det är undervisning utan pekpinne och lam pedagogik; frigörelse och lättnad. Inte minst för den som lite motvilligt brast ut i skratt!

Skärmavbild 2017-04-14 kl. 09.17.20I ett BLM-nummer från 1978 finns ett samtal om översättning mellan Robert Bly och Tranströmer, ledsagat av dikterna som förs på tal. (Artikeln återges i volymen I arbetets utkanter som gavs ut för ett par år sedan.) Efter hand ska det vindlande samtalet komma in på de ”dygdens maskiner” i det ”pamfletternas paradis” som i sammanhanget åsyftar den franska revolutionen. I dikten är Danton den koppärrige revo-lutionären som ”sjöng i gränderna” medan Robespierre beskrivs som kärlekslös. (Tranströmer: ”Du använder ordet goodness men det ord jag vill ha är virtue, för ingen kan påstå att Robespierre var god, men han var kolossalt dygdig.”) Att Tranströmer försett Danton med attributet ”koppärrig” är förstås ingen slump; det smittkoppsvirus som förorsakat koppärren utrotades först 1980 och ger oss inom dik-tens ram en paradoxalt levnadsglad och lycklig man, märkt av lidan-de och sjukdom. En viss erfarenhet.

Mot denne godmodige Danton, med risk för eget liv flanerande längs den nymornade republikens gator, ställs så den blodiga revoltens mest namnkunnige pamflettförfattare, Robespierre, vars ”abstrakta dygdkänsla” för Tranströmer representerar den avgjort mindre hu-mana dispositionen:

Han tog aldrig emot mutor och var aldrig inblandad i skandaler med kvinnor. Vad han ville göra var att skapa ett samhälle där alla och envar var fulla av dygd. Samtidigt gjorde han ruskiga saker.

Och på ”ruskiga saker” följer frågan: Vem var vår tids Robespierre?

Utan andra jämförelser (den sortens snille och dådkraft är säll-synt) kan jag komma på en uppsjö pretendenter. Artister, komiker, präster, tjänstemän, poeter, professorer… Med godhet har paroller hursomhelst mycket lite att göra. För oss människor var ingenting enkelt, utom rättfärdigheten. Varje morgon tar du på dig jackan och bemöter spärrvakten med ett leende. Var du korrumperad stod det genast något annat skrivet i samma lite vilsna ansiktsdrag. Innerst inne har jag alltid vetat att det är så, utan att behöva fråga. An-ständighet var ingen akademisk disciplin.

Varifrån emanerade vreden? I Hjalmar Ekströms Den fördolda verksta-den (en samling själavårdande brev från 1930-talet) möts vi först av ett citat av Jakob Böhmne: Jag är lika full av vrede och hat som någon annan människa. Men som Ekström påpekar, inte allt som ter sig som hätskhet har upprinnelse i hätskhet. (”När Jesus drev mång-larna ur templet, härflöt den yttre häftigheten ur den inre still-hetens källa.”) Hos den som vill vara saktmodig åsamkar vreden av lätt insedda skäl lidande. Hjalmar Ekström (församlingsdiakon som efter några år i kyrkotjänst återupptog skomakaryrket) räknar där-för vreden som en mindre synd än högmodet.

I all sin stillsamt protestantiska stränghet är det en besynner-ligt upplivande och berikande samling texter, som ger läsaren att tänka på. (Vilhelm Ekelund, likaså från Stehag, lär förresten ha haft följande att säga sin försynte vän: ”Det är också ett koket-teri att du ska sitta här och lappa skor! Öppna bläckhornet! En halv sida av dig skulle göra succé!”)

***

Skärmavbild 2017-04-26 kl. 17.44.35Vinter har på nytt förbytts i påsktid och april och uppe på tallplanteringen gnisslar ett skottkärrehjul; det är talgoxen som envist hävdar sitt revir. Ibland när vi umgås med vänner brukar just Knausgård komma på tal. Det gjorde mig lite irriterad. I sociala sammanhang hade jag svårt att hävda mig, när alla var så överens. Då tiger jag hellre, eller inflikar nån lustighet. Tappa ansiktet och verka missunnsam, det vill väl ingen? En bitter liten kärna har jag nog, men det har druvan också. Varför avsluta sitt monumentala självporträtt med orden: Nu är jag inte författare längre. Kan det tolkas på annat sätt än att skrivandet främst måste ha utgjort en belastning? En tung och lite ödslig åstundan om att till varje pris bli störst, mest älskad… ja, dygdigast?

Ord djupt inbäddade i romanprosans suggestiva fantasmagorier, i och för sig. Att produktionstakten sen vidmakthölls, det visar ju att gestiken vägde mer än utfästelsen? Den skönlitterära effekten var målet; sanningen förhandlingsbar. Anthony Burgess svala kritikkonst faller mig in: Det är ett av problemen med Odysseus. Tekniken skiftar halvvägs. Joyce ägnade för lång tid åt boken. Den är inte så enhetlig som folk har velat tro.

För lång tid ägnade han knappast sitt mästerverk, Knausgård. De om-fattande essäavsnitten tillför i mitt tycke mindre. Av barnkalas och toalettbesök blir jag inte hänförd bara för att de samvetsgrant gestaltats över otaliga sidor av någon i liknande omständigheter som jag. Det ”sublima” är ingen kraftmätning. Det verkligt värde-fulla inte avhängigt en prestation. Svitens enorma genomslag tror jag främst kan härledas till ämne och motivsfär. Den appellerade till ett visst kulturbärande skikt med snarlika vanor. Om detta pratade vi. Av detta var vi absorberade. Det blir lite instru-mentellt. Även jag ville bli läst, det tänker jag inte förneka. Samtidigt har jag alltid värjt mig mot offentligheten. Karl Ove Knausgård ådrog sig ett överflöd av ljus.

***

När jag läser vill jag lära mig något; finna förebilder för mitt eget skrivande. ”Skickligt” var för mig ett grundkriterium, inte ett huvudkriterium. Försoning och något slags tröst sökte jag väl också. Hur man bäst förhåller sig till döden när man lever – det ville jag veta. Ville jag bli underhållen hade jag Netflix, barnen, vännerna. I luften fick ett skratt gärna sväva, en gåta, en doft. Tillvaron behöver inte plagieras. Jag ville uppnå en annan sorts närhet. Ordet var liksom en sak för sig.

Åt några politiska idéer har jag aldrig varit försvuren. Dem jag helst läste och återkom till hade också stått ensamma, nästan utan undantag. I Ervin Rosenbergs utsökta översättning av Tocquevilles tvåbandsverk om Amerika kan det låta såhär: Jag är medveten om att jag här beträder minerad mark. Varje ord i detta kapitel kan på flera punkter stöta de olika partier som söndrar mitt land. Jag ämnar likafullt säga allt jag tänker.

Rätt ord i rätt ordning. En form av intelligens som utövar en märklig dragkraft genom att den inte ber om ursäkt för sig; inte krumbuktar eller hetsar. Då blir det poesi! En sådan text är inte sanktionerad och syftar inte till att vinna en publik. Solljus i en bortglömd glänta; det är den utan jämförelse största friheten. På marknaden finns inga gläntor. Emilia Fogelklou talade om en ”obe-tvinglig vanmaktsvind” som viner rakt igenom den gemena gemenskapen när kittet utgörs av självgodhet och ressentiment. Den personliga kampen – med den står tillvaron och faller. Utan den förblir vårt inre universum en ”hårdfrusen och oupptäckt värld” – som Emilia Fogelklou så vackert formulerar det.

***

Tranströmer frambesvor den stora gåtan, på det klara med att längre når du inte. På olika yrkesrelaterade adresser, med Runmarö som centrum, sysslade han inte med sitt stora självporträtt. Han rann själv som sanden i ett timglas. Och det är skillnad! Samma skillnad som den mellan vattenspegeln och vattnet. Vilka spänningar! Av poe-sin undvek han att göra sig beroende för sin utkomst. Så förblev han oberoende och glad. Han satt inte som en vildhjärna och hamrade tills allt började skaka och sprickbildning uppstod. Han byggde ett annex, ett tornrum, där svalor kan slinka in mellan murstenarna, för att använda en metafor jag fann.

För mig börjar skrivandet här: vid en punkt där behovet inte längre gick att avvisa. Däremellan skrev jag inte. Det kan vara plågsamma processer. Jag glömmer aldrig när Knausgård brast i gråt i tv-reportaget från hans hem. Att läsa gick inte längre, anförtrodde han oss ogarderat. Att stillsamt sitta ner och läsa; till det fanns inte längre någon ro! Hans självpåtagna pensum hade vuxit sig för stort. Jag greps av sekvensen, det är därför jag minns den. En litterär värdering är det inte. Men ungefär så tror jag att den gestaltar sig, självbespeglingens yttersta utpost. Till sist hand-lar allt om det egna. Jag tror och hoppas att vi en vacker dag ska ta oss ur den låsta kontraposten.

***

Ställd inför mina stackars skrivelever brukar jag inskärpa två saker: 1) Rytm och form ger frihet. 2) Allt är metaforer, även om sakledet är okänt. (»Vem som än yttrar sig någonsin om någonting har sagt någonting annat.«)

Skärmavbild 2017-04-26 kl. 17.53.48Känslor och affekter vore en lätt sak att i efterhand ta bort. Jag ledde dem sna-rare tillbaka in i texten, ungefär som flodens stolta vattenmassor vid ett dammarbete tvingas stilla sig och vila. Du återskapar harmonin. Efteråt kan framrullande molnsjok observe-ras i den lilla vattenspegeln, högt i den blommande dalen. Instink-ter och infall ska du tillvarata. Däremot undviker jag det abderi-tiskt ocensurerade för snabbast möjliga effekt. Jag vårdar mig om både stilla reflexion och vilda flodsvall! Samma sak med den lätt drömartade tillflyktsort som kallas ”hem” och som för alla har ett skimmer. Kosmopolitismen är lockande på ett abstrakt plan; till en gräns. Emerson visste något om den gränsen. Han sa sig inte hysa några ”ohyfsade invändningar” mot världsomseglingar i den själsliga förkovrans namn, om du först är hemmastadd och inte tror dig kunna finna något bättre än det du bär med dig. Den som tror det kommer nämligen att åldras redan som ung:

I Thebe och i Palmyra har hans inre landskap på motsvarande vis blivit gammalt och förvittrat. Han forslar ruiner till ruiner.

***

För Bruno Schulz utgjorde fantasin och fiktionen en dimension just bortom eller ovanför. Vi skapar och befäster våra egna riken. Men inte ens ett fantasirike är ointagligt. Det bygger ju på drömmar som andra, före dig, har drömt. Och efter någon stjärna får man lov att navigera, annars får man ingen position. Vet jag bara vem jag är, skrev Lessing. (”Weiss ich nur wer ich bin.”) Jag brukar även dra mig till minnes den romerske tänkaren Boëthius lite aviga åskådningssätt. Se ljuset som undantaget. Så får du i ett slag bukt med både teodicéproblem och vanmaktsdilemma.

Uträtta det du ska, så kan du aldrig hoppas på för mycket. Att veta sin plats, det tror jag är av godo. Dagens västvind är en vanmakts-vind, en havererad dröm som gör att vi vacklar, halvt förblindade i vår övertro på digitala strömflöden och krackelerande gamla insti-tut. Det är, skriver Emerson, en märklig sak att med jämna mellan-rum få se teknik som en gång mottogs med begeistring förstöras och falla i glömska. Det återvändande inspirationsljuset, påminner han oss, träffar den genuina människan.

I en teaterkikare observerade Galilei en serie himlafenomen så storartade att ingen sen dess gått i hamn med något motsvarande. Columbus upptäckte den nya världen från ett odäckat fartyg.

Motupplysning har fenomenet ibland kallats. Det betyder att balans behövs, att abstraktionerna inte kan drivas för långt, med mindre än att folk förkvävs av dem. Festival och glam och lummigt mingel, visst är det vackert, visst är det oumbärligt. Dock fordras rekvi-sita från ett hyfsat ”helt” och nyktert samfund, annars slår samma frihet över i förfall, dekadens och tillgjord utlevelselusta, unge-fär som festen kring en romersk ljusgård när akvedukten som skulle försörja riket redan låg raserad.

Den mellan varven hospitaliserade Hauge hade sina ”syner och exta-ser” och kunde därför genomskåda modernistpoeternas menlösa lekar. Bortom spektaklet väntar samma bistra faktum, ditt jag, och med det ska du vara aktsam. Vi går under annars, omflutna av den barocka prakt vi stjärnögda försett oss med och närmast börjat tillbe. Av spillrorna byggs nya farkoster.

***

Vad tyckte Tocqueville om den obegränsade föreningsfriheten? På den såg han med bävan. Nästan alltid för den samhället till anarkins rand, skrev han, och är således den sista frihet som ett folk kan bära. På en punkt kunde den ändå ge vissa garantier. I fria länder finns det inget hemligt syndikat: I Amerika finns det upprors-makare, men inga konspiratörer.

Tillbaka till den ”abstrakta dygdkänsla utan kärlek” som Tranströ-mer såg hos Robespierre. Han älskade mänskligheten men hatade män-niskor. Utopister är ofta så beskaffade.

En radikalare utsaga har jag svårt att föreställa mig – och det från en diktare vars exceptionella precision och stora mildhet alltjämt misstas för att vara ytligheter. Uppfattade ingen vad som glimmade i versens underström? Det är ju inte så att just poeter och författare skulle vara vaccinerade mot dygd; då känner man historien dåligt. Den massiva övertygelsen lämnar ingen gåtfull glipa åt ljuset att passera genom. Tomas Tranströmers författar-skap ryms på en hylldecimeter.

***

Häromåret avböjde jag att underteckna ett ganska stort uppmärk-sammat demokratiupprop. Det ångrar jag fortfarande inte. Det lät så fluffigt, alltihop. Dessutom hade man nekats läsa texten först. Initiativtagaren, Juli Zeh, oroade sig över att innehållet då skulle riskera läcka ut, vilket är en ironi. Naturligtvis ville hon nå största möjliga genomslag med sin petition. Som presumtiv undertecknare antogs du vara tyst och tacksam: förvissad om att texten skulle vara invändningsfri. Helt kort nämnde jag saken på Facebook och minns därför exakt hur orden i utskicket kring den hemlighållna petitionstexten föll:

Der Text ist aber wirklich unproblematisch, er stellt allgemeine Forderungen, keine aggressive Kritik an den USA oder so.

En arrogant och avslöjande formulering, tycker jag. Varav hjärtat är fullt talar munnen… Och skeptisk som jag är, drog jag öronen åt mig. Orden får en doktrinär nyans. Var det inte just den attityden man ansåg sig vilja bekämpa? I och för sig anses numera nästan allt oproblematiskt vara just ”problematiskt” – och nog bör vaksamheten väcka vaksamhet. Men lätt var frågan inte. Mer än ett attentat har avvärjts genom övervakning. Sedan är det klart att uppgifterna är knapphändiga, annars vore det ju inte underrättelse. Därmed uppstår ett bryderi: Ska ”väst” alls ägna sig åt avlyssning och digital signalspaning? Våra dagars pamflettister kör med samma retorik som Erdogan: Europa är fascistiskt och nazistiskt. Det är motbjudande hur vänstern fortsatt vurma för tyranner med blodiga händer. (Hur exempelvis Coetzee tänkte vet jag inte, men det vore intressant att ställa undertecknarna samma fråga i dag.)

Allt har ju sin tid och även ”Tomas Tranströmer” fanns med bland namnen i kolumnen. I dikten ”Till vänner bakom en gräns” hade upp-retade apor (orden på det linjerade brevpappret) visat tänderna i skenet från censurens lampa. Men konfliktlinjen löper inte längre mellan paranoida stormakter på ömse sidor om en järnridå. Den skär igenom en vävnad: gamla bruksorter, förorter, städer. Det civila samhället är skadat; enklaver växer i dess ställe. När jag var barn brukade vi passera genom Lessebo på väg till mormor och kusi-nerna i Hovmantorp; av den otäcka sulfatdoften från pappersbrukets bolmande skorsten nåddes vi när pappa saktat ner och barrskogs-kantad riksväg övergått i öppna stråk med skyltar, gångbanor och husfasader – med ens hade vi tätorten inpå oss. (Här försiggick bruksverksamhet redan på 1600-talet; utfällda skorpor av sjömalm från omgivande insjöbottnar tillvaratogs och smältes till järn vid Lesseboåns vattenfall.) Vad sker där i dag? Hejas det i samma ut-sträckning på torget och i livsmedelsbutiken? Så sent som för en vecka sen satt barnen och jag nedsjunkna i de låga breda tygfåtöl-jerna på Lindahls kafé här i Norrköping, pratade om ditten och datten, kommenterade förbipasserande, utbytte små välmenande direk-tiv, fnissade och föll varann i talet. Men så blev B hyschad av M. På omvägar hade hon råkat komma in på terrorattacken som just skett i Stockholm; mumsande på sin chokladboll hade ordet ”terrorist” med viss emfas slunkit ur henne. Jodå, visst får man använda det ordet, insköt jag i ett försök till diplomatisk medling. Vaksamma men inte oroliga ska vi vara, som i trafiken.

Skärmavbild 2017-04-24 kl. 15.16.58

En bit bort i samma galleria, på Stadium, hade de som utlovat fått välja varsin baseballkeps. Den bar de nu lite förstulet, båda två, med det broderade Yankees-emblemet i pannan. Bredvid oss satt tre välklädda män och samtalade på arabiska. Jo, helt säkert blev dom också upprörda, bekräftade jag. Så var det dags att lägga servett-bollar och annat skräp på brickan, be om att få låna toalettnyckeln för att sen ta bilen hem igen.

***

I en intervju från 1972 dröjer Tranströmer vid hemortens betydelse. I en utsökt funnen bild – fallande satsmelodi – beskrivs hur en rullande kula omsider finner sitt läge, i detta fall det Runmarö i Stockholms skärgård där hans morfar en gång varit lots och där den blivande poeten (omgiven av tusentals öar, skär och holmar) sedan barndomen tillbringat sina somrar:

IMG_1714

Henry David Thoreau, för sin del, skriver någonstans att det mest uppmuntrande faktum han känner till är att människan genom en med-veten kraftansträngning förmår lyfta sig själv till ett högre plan, med det inte oviktiga tillägget: Jag vill driva Concord, Massachus-etts och amerikanarna bort ur mitt medvetande och vara vid klart förnuft någon stund varje dag.

Så ser traditionen ut. Dömd för demoraliserande verskonstverksam-het förvisades Ovidius av Kejsaren. Två förseelser, en dikt och ett misstag: duo crimina, carmen et error.

I Den fördolda verkstaden heter det att ”synen” föds i det dolda. Den andligt strävande vill därför inget hellre än att försvinna ur det synligas skådebana. Vart han går kommer en ”mur” att omge honom. Men det liv som leves där innanför utövar en dragning på dem utanför, ehuru dessa icke egentligen förstå varifrån dragningen kommer. Guds verkstad är i det fördolda.

Karen Armstrong, religionsforskaren, har sagt att om Konfucius, Hesekiel eller Buddha fått frågan i vilken mån de ”tror på Gud” så hade de med stor säkerhet blivit förbryllade, för att därpå artigt och tillmötesgående förklara att frågan är felställd. Med ”tron” var det egentligen inte så mycket bevänt; det viktiga är hur du beter dig. Ceremonin och riten värdesattes även under axialåldern. Men snarare än offer och böner rabblade på heliga berg kom ”tro” under denna existentiellt omvälvande era att bli en sak för var och en. Mer än tidigare blev religion en fråga om barmhärtighet och mänsklig anständighet. Etik och moral.

I axialålderns slutfas (mitten av 400-talet före vår tideräkning) var Jerusalem en ”tilltufsad småstad” i periferin av det persiska riket. Förändringsvindar blåste, som vinden gör på en så öppen plats. Världen var större än man trott. Men för drömmar och visio-ner ges det mindre plats när bister kamp för överlevnad måste föras. När skulle offren åter bäras fram uppe på berget? När skulle portarna stå öppna för alla igen?

Faktum var att inställningen ändrades och blev mer exkluderande och rigid, vilket förebådade slutet på axialtiden.

Ordet härstammar ur achsenzeit (axeltid) och är den tyske filosofen Karl Jaspers term för en period av progressivt tänkande i motsats till deklination och tillbakagång. I rent fysikaliska termer var den accelererande utvecklingen under dessa århundraden före Kristus en följd av rörelse och dynamik. Eller i krassa ordalag: koloni-sering, krig och handel.

Axialtid eller ej: Tidens förändringsvindar kan mötas med tystnad, politik och bomber – eller med godhet och kärlek. Frågan är väl vad orden ges för innebörd. Kanske var det upp till oss; inte ens på det är jag så säker längre. Ett ”stilla liv” fordrar hursomhelst en någorlunda fredad plats. Ter sig dagens omvärld sådan, då har man redan stuckit huvudet i sanden.

Om det inte ”blev krig” då? Tänk om värsta scenariot omärkligt hejdats genom att några faktiskt bjöd emot? Vad du gör, förvänta dig aldrig ett tack, erkänsla eller något sådant. Stillebenmåleri vore i varje fall otänkbart ateljén och friheten förutan. Kvalmig-heten skulle snart ha tagit rummet i besittning och genom fönstret skulle dammet yra in, blanda sig med färgerna och ge en hopplöst grov och opolerad ytstruktur åt allt.

För att växa fordras rätt förhållanden, rätt ljusmängd, rätt mängd vatten, lagom stöd och lagom motstånd. Annars vidtar korruption. Näringsvägarna stryps och förtvinar. Ogräset tar över. I branten kommer stenar rullande.

I tisdags kom ett brev från Svenska PEN med bifogat inbetalnings-kort, daterat i Uppsala den 4 april 2017. Tjusiga ord från avgående ordföranden. (”Jag nämner händelserna i Belarus som exempel på hur yttrandefriheten under senare år trängts tillbaka alltmer […] Det var på kongresserna efter andra världskriget, i Stockholm 1946 och i Köpenhamn 1948, som PEN:s nuvarande charter antogs och som alla medlemmar lovat att försvara.”) Men inte heller i år tänker jag snällt betala min medlemsavgift. Svenska PEN gör säkert goda insat-ser. Men jag anser att man viktar fel. I det tätt skrivna tvåsidiga brevet märks en ton av läpparnas bekännelse. I en bisats nämns vis-serligen ”högerextremister och radikala islamister” – men det reso-nemanget åtföljs genast av en reservation:

Man kan här hamna i en återvändsgrändsdiskussion om vilka grupper som är »farligast«.

Jaha… Jag som trodde att det var lastbilen på strandpromenaden i Nice, lastbilen på Breitscheidplatz och lastbilen på Drottninggatan som hamnat i en återvändsgränd. I det struntade de dock ganska hög-aktningsfullt, lastbilarna.

Ofrivilligt kommer jag att tänka på Sir Arthur Conan Doyle och romanen A Study in Scarlet: Om det som låg närmast hjärtat talade ingen… (”The very friend to whom you communicated your misgivings as to the Prophet and his mission, might be one of those who would come forth at night with fire and sword to exact a terrible repa-ration. Hence every man feared his neighbour, and none spoke of the things which were nearest his heart.”)

***

Walden1847 återvände Henry David Thoreau till civi-lisationen efter sin tvååriga vistelse vid Walden Pond; 1848 flyttade han från Emersons ägor till pappans hus, där han skulle bli kvar till sin död. 1849 kom hans första bok: A Week on the Concord and Merrimack Rivers. Boken skildrar en båtfärd han och storebro-dern John företagit utmed Concordfloden; på Henrys egen bekostnad trycktes den i tusen exemplar av en förläggare i Boston. Den fick fina vitsord, få läsare och sålde knappt alls. Fyra år senare, 1853, sändes restupp-lagan till Thoreau i Concord. (”Varorna har kommit i dag. De äro något mycket mera sub-stantiellt än rykte, som min rygg tillfullo känner efter att ha burit dem uppför två trappor till samma vind där de kommo till världen. Jag besitter nu ett bibliotek på nära niohundra volymer, varav jag själv författat de sjuhundra.”) Förläggaren hade inte an-sett sig ”ha plats för skräpet längre” som Frans G Bengtsson berät-tar i sitt gedigna förord till Walden – det verk som trots en del kritikers sorgfälligt turnerade sarkasmer gav Thoreau ett antal hängivna beundrare, nådde marginellt fler läsare och kom att bli den sista bok han publicerade. (”Någon nämnvärd inkomst av sina litterära arbeten fick han dock aldrig.”)

På små tillgångar skickas han som sextonåring till Harvard där han fullgör sina studier som enstöring. Med sina kunskaper i klassisk grekiska och ”ett hantverk på varje finger” ska han senare slå fast att här på jorden har vi blivit satta inte för att ordna med boende utan för att leva, vare sig betingelserna i vårt fall ha råkat bli bättre eller sämre. Tillfälliga jobb tog han vid behov. Han anli-tades ofta som lantmätare och som sinnrik konstruktör av blyerts-pennor på pappans pennfabrik. Även lärare var han under en period, med en för tiden påfallande antiauktoritär syn på hur undervisning borde bedrivas. Concord hade ett par tusen invånare. Längs soliga skogsbryn och grässtränder häckar storskrake och svartnäbbad lom; häger och rödstjärtad vråk; rördrom och beckasin. Och så den nasalt tutande morkullan, som han kommer så nära inpå.

Ett möte med en brudand (ansedd som världens vackraste andfågel) föranleder hösten 1855 en inspirerad dagbokssida. Utförligt be-skrivs hur den slagit med vingarna och hur den vänt sig om på vatt-net för att med en lätt vissling segla iväg utmed flodstranden i grönviolett och bronsskimrande spelflykt. Hans färdkamrat, Blake, sägs ha häpnat över att det i denna del av världen skulle existera en så sällsam varelse. Thoreau, lika tagen, liknar den vid en full-ändad flytande ädelsten och skriver att det är en prydnad för en flod, att ha en sådan på vattnet.

I Lennart Nilssons varsamma svenska översättning inleds den magni-fikt fångade episoden såhär:

Skärmavbild 2017-04-27 kl. 10.56.06Gräset vitt och styvt av frost. Såg i tjärnen vid Hemlocks något som jag först trodde var ett färggrant löv som västanvinden sköt fram på ytan av det blanka mörka vattnet, men det var en grann sommarandshanne som lät oss komma så nära som 30-40 meter och som simmade nära stranden innan den for upp och flög bort längs den vindlande strömmen.

Bortom brudanden och Walden ljuder ibland en annan och dovare ton. De kontinuerliga dagboksnoteringarna ger ett psykologiskt mer sam-mansatt intryck. Utbrotten av självförakt och sorg ackompanjerar drag av överlägsenhet och känslan av förtröstan; allt hör ihop. Som Frans G Bengtsson skrev: mellan Thoreau och naturen finns det inga skiljeväggar eller målat glas. Och mycket riktigt kan en ”dallring” skönjas mellan raderna. En frånvaro, som gav orden. (”The mass of men lead lives of quiet desperation.”) 

***

Allt har sin tid. Blev det inte fler ord, så vet du ungefär vad det berodde på. Häromveckan när jag var ute och instagrammade blad-vassvippor och koltrasten vid Lilla Mysinge måste jag råkat tappa en vante; min stickade tumvante. När jag ett par dar senare kom gående vid Stenelunds hade nån lagt upp den på en stenbumling i dikeskanten, fullt synlig för den som skulle gå förbi på stigen. En enkel hälsning i vårvintern, befriad från avsändare. Det var allt. Hoppet återfick jag i samma sekund.

____________________

Några källor:

Karen Armstrong – The Great Transformation (2006)

Emilia Fogelklou – Minnesbilder och ärenden (1963)

Hjalmar Ekström – Den fördolda verkstaden (1963)

Henry David Thoreau – Skogsliv vid Walden (1990)

Tomas Tranströmer – I arbetets utkanter (2015)

Bruno Schulz – Brev, essäer, noveller (2016)

Ralph Waldo Emerson – Självförtröstan (2016)

The poems of Emily Dickinson (1998)

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.