Det vi kallar ”livet” är fantastiskt slumpartat och kort. I själva verket en hisnande tanke, inte sant? Åtminstone flyktigt måste den ha föresvävat mig i varje fall en gång per dag sen jag föddes. Som Peter Nilson skrev i Stjärnvägar: Vi existerar ett ögonblick, och sedan finns vi aldrig mer.

I går var jag uppe i Stockholm. Tåget hade krockat med en älg på ditresan, strax innan Södertälje, och medan lokföraren sorgfälligt rengjorde fronten förblev vi stående på rälsen i en kanske fem minuter lång molekylär ellips; annars förlöpte allting väl. Snöslaskiga gator, tiggare längs trottoaren, susande varmluftsfläktar i varuhusen, förskolebarn som tjutande åkte pulka utför en slänt i vintervackra Humlegården, framvällande strömmar av djupt insvepta gestalter och ansikten som hade bråttom, bråttom någonstans. Jag traskade längs Kungsgatan i riktning mot Stureplan, KB och Karlavägen; mitt bokförlag.

Under ett ganska olyckligt halvår bodde jag i Solna, en andrahandsetta på S:t Ans-gars väg, hundra meter från Råsundastadion, där tillresta supportrar väsnades på matchdagen. Från fönstret kunde världen skådas i ett borttonande babyloniskt virr-varr; jag började skissa på den text som skulle bli Hotellet och för att kunna skri-va försörjde jag mig som nattportier på ett hotell i Årsta. Borta i Solna-gallerian fanns en stenugnspizzeria som vi frekventerade om helgerna. För att tvätta sina kläder fick man ge sig ner i källarkulverten; boka tid och lägga den tiden på min-net. Frampå våren knöt det sig i bröstet på mig, duvor kuttrade, under gummisu-lorna knastrade grus; vad skulle det bli av oss?