Vem är egentligen den udda fågeln? Häromkvällen var Jörn Donner gäst hos Skavlan, vilket jag hade fått för mig kunde verka stimulerande. Men jag misstog mig. För uppriktigt sagt: vilken hopplös gammal salongsra-dikalist. Mig gav han snarast intryck av att vara den perfekta etablisse-mangsfiguren. Nån för samma eta-blissemang att kokett hovera sig en smula över, uppkrupna i fredags-soffan. Han lät sig intervjuas om sin nya självbiografi. Annars har jag vaga men otraumatiska barndomsminnen av hur han och Kristina Lugn satt och blåste rök-ringar i tv och kan än i dag återkalla min halvt generade, halvt betagna förundran: Vilka är det där? Så underligt dom pratar...
I en skrift med titeln Jämvikten mellan det estetiska och det etiska i personlighe-tens utformning har Sören Kierkegaard jämfört människors syn på njutning och villkoren för denna njutning inom oss:
”Att leva för att tillfredsställa sin lust, är nu en mycket förnäm beställning i livet, och man ser, gud ske lov, denna livsform sällan genomförd på grund av det jordiska livets besvärligheter, som ger människan annat att tänka på. Om detta inte vore fallet, så betvivlar jag inte, att vi ofta nog bleve vittnen till detta förfärliga skådespel.”
Men jag höll med Jörn Donner om att det ofta är lättare att vara och umgås med kvinnor än män: de talar som regel mer fritt och associativt (vilket också kunde utgöra en påfrestning ibland…) medan manspersonen brukar vilja hävda sig och snöa in på saken så till den grad att snart inget annat existerar i hans snäva värld: kabbalistisk mystik, anatoliska objektsformer, järnvägslinjer, genusteoreti, sport, militaria, huspriser, kaffebönor, whiskysorter, surdegskonsistenser eller atonal musik. Och vem orkar prata med en sån? Det går ju inte. Hela lockelsen med det fria samtalet är ämnesflykten: att finna korrespondenser, göra sig omvägar och genvägar, att vara vig och rörlig och låta tanken flyga utan ängslan eller risk för repressalier i form av framrabblade läxor, hårklyverier och petimätertristess. Att alltid vilja ha rätt är som bekant den största dumheten av alla – en tvångstanke. Få saker oroar mig mindre än att ha ”fel” i en fråga. Vad vore det annars för mening med att skriva, reflektera eller leva alls?
Nå. En gång i världen var jag pjäsman inom kustartilleriet vid KA2:s regemente i Karlskrona. På buttra kompanibilden kan jag knappt urskiljas bland mina gelikar, vilket är som det ska, vill jag mena.
Till sist några ord om fiskporren, som jag kom att förkovra mig i borta hos Therese Bohman vars eleganta konsthistoriska exposé jag fnissade en ganska god stund åt innan jag lika tvärt tystnade igen och fylld av ruelse och ånger återgick till mina sysslor. Så rotade jag fram några gamla papperskopior från en nybörjarkurs i fotografi som G och jag vid seklets början deltog i tillsammans. Då höll man fortfarande (fastän det snart skulle vara över) på att drälla med otäcka fram-kallningsvätskor och sprang mellan skärmaskiner och förstoringsapparater för att gång på gång törna emot varann i den trånga passagen vid ljusbordet och fipplade med tunna glasplåtar och dyra fotopapper och tog fram filmrullar och negativkartor och allt var ganska tekniskt, naturligtvis, men också lite sensuellt; rummet doftade av starka kemikalier, av unken och förljugen presshistoria med dess säregna perversa vurm för själva laboratorieprocesserna, som jag inte delade vare sig då eller nu, men det var ju inte det jag skulle säga. I stället hade jag tänkt förevisa er resultatet av vårt idoga mörkrumsarbete: porträtten Halil Koyutürk gett oss elever i uppgift att utföra med oss själva som modeller. Bilder i vars skenbart oskyldiga gråskalor jag såhär i eftertankens kranka blekhet kan se förbindelser till den rebelliske ”genusfotografens” lätt förtäckta voyeurism likaväl som till det danska fiskemagasinets grovt animaliska bildkavalkader…

Havets predator bakom intet anande modell.

”Sätt den bakom örat! Föreställ dig aion!”

Ur Vikbodagbok II (2012)