När nu varenda kulturkäft från redaktörer till augustpristagare slår igen om Göran Hägglund och hans kristdemokratiska prat om ”vanliga människor” och viftar med dansk varningsflagg och faller varandra i talet i den septemberlätta glädjeyra som det väl innebär att äntligen ha fått en lagom stor och ofarlig gemensam fiende att mobilisera sin allmänna upprördhet kring, fäster jag mig vid en rad i Ryszard Ka-puscinskis kommande postuma bok på svenska.

Där talar Kapuscinski om att göra sig ”en helhetsbild av enskildheter” och nämner så en nödställd gumma som han en gång råkat på i en träkåk nånstans i Sibirien; hennes sätt att tänka, hennes kamp mot ödets vedermödor och hennes strävan efter inre harmoni, vilket i Anders Bodegårds översättning ställs mot vårt globala samhälles låt säga mer amorfa modus:

Samtidigt har massmedierna byggt upp en värld som är framför allt politisk, kaotisk och helt lösryckt från ”långvarigheten”, det vill säga från samhälleliga institutioner, hållningar, mentalitet och de bekymmer som upptar vanliga människor, det vill säga nittionio procent av varje samhälle.

Vanliga människor?

Reporterns självporträtt heter boken. Den borde Maria Schottenius och P O Enquist med flera spårstarka kulturrävar hålla utkik efter, tycker jag. Och för all del även Göran Hägglund. För den komplicerar saker – förenklar dem inte enbart. Och Ka-puscinski brukar ju gå hem i kretsen.