Vi väntar gäster. Jag hackar med järnspettet mot stentrappan och känner en enkel värme i händerna. Några yttre flak lossnar – resten sitter som berget. Med rykande käft låter jag två hinkar varmvatten rinna nerför trappan och frilägga fotskrapans gal-ler. Sedan jag med kvasten föst det snabbfrysande vattnet åt sidan och ryckt loss en fastfrusen, korru-gerad plåtskiva från barnens snötäckta sandlåda, hämtar jag spaden och strör lite sand över de nu fläckvis isfria fotstegen, fyller på olja i de rostfria fotogenfacklorna och placerar dem i en uppskottad snödriva. Vad hände med klimatförändringen? En fin bädd av sönderhackade fröskal under få-gelbordets tak. I näsan klibbiga kristaller. Jag drar av mig tumvanten med tän-derna. Fåglarnas saliv lär sakna enzymer: talgbollens snöre är slemmigt och halt. Kvällsmörkret faller. Det ser ut som om jag förberett ett öråd. På nätet lyser den sortens belästa men urtrista kulturartiklar som La Bruyère med suveränt förakt skulle ha kallat pedantiska, även om pedanten tvärtom tror sig verka för en viktig attitydförändring i spänningsfältet mellan presstödspladdret och den glimmande annonsspalten. Ett stickande uppträder i handen som hållit i spettet och det slår mig jag faktiskt sysslar med kulturkritik.
-
Arkiv
- april 2020
- april 2017
- mars 2017
- december 2016
- november 2016
- juli 2016
- maj 2015
- februari 2015
- januari 2015
- februari 2013
- januari 2013
- december 2012
- november 2012
- oktober 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- mars 2012
- februari 2012
- januari 2012
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009