Vi väntar gäster. Jag hackar med järnspettet mot stentrappan och känner en enkel värme i händerna. Några yttre flak lossnar – resten sitter som berget. Med rykande käft låter jag två hinkar varmvatten rinna nerför trappan och frilägga fotskrapans gal-ler. Sedan jag med kvasten föst det snabbfrysande vattnet åt sidan och ryckt loss en fastfrusen, korru-gerad plåtskiva från barnens snötäckta sandlåda, hämtar jag spaden och strör lite sand över de nu fläckvis isfria fotstegen, fyller på olja i de rostfria fotogenfacklorna och placerar dem i en uppskottad snödriva. Vad hände med klimatförändringen? En fin bädd av sönderhackade fröskal under få-gelbordets tak. I näsan klibbiga kristaller. Jag drar av mig tumvanten med tän-derna. Fåglarnas saliv lär sakna enzymer: talgbollens snöre är slemmigt och halt. Kvällsmörkret faller. Det ser ut som om jag förberett ett öråd. På nätet lyser den sortens belästa men urtrista kulturartiklar som La Bruyère med suveränt förakt skulle ha kallat pedantiska, även om pedanten tvärtom tror sig verka för en viktig attitydförändring i spänningsfältet mellan presstödspladdret och den glimmande annonsspalten. Ett stickande uppträder i handen som hållit i spettet och det slår mig jag faktiskt sysslar med kulturkritik.