Haiti mon amour

Den värsta jordbävning som drabbat västra halvklotet, upprepar rapporterna som strömmar genom luftens mikrovågor i ett sammelsurium. En flicka gråter översig-given. Bildtexten förklarar att hon nyss förlorat sin mamma som instinktivt ska ha kastat sig över henne när husets konstruktion ger vika och taket rasar in. Handen, noterar jag, liknar i detalj min yngsta dotters.


Foto: Paul Hansen

Hon heter Gailin Naid och bär en ljusröd kortärmad tröja med vad som ser ut att vara en fjäril på bröstet. På kinden rinner tårar, och den som orkar dröja i den blicken ska förstå att hon är utom sig.

Med varje ny rapport riskerar det inträffade att trivialiseras. En till intet förpliktande sentimentalitet bryter igenom. Vad säger man? Jag tror inte på att smärtan skulle öka exponentiellt med offrens antal. Självfallet är magnituden större än vid låt säga en bilolycka på en vinterväg med granridåer bakom viltstängslet. Men smärtan blir aldrig större än hos flickan i den röda tröjan. I något slags makaber mening väcker katastrofen empatin; gör oss mänskliga.

Till Haiti kom Columbus 1492. Tjugofem år senare var ursprungsbefolkningens arawak-indianer så gott som utplånade. Haiti blev franskt, sedan spanskt. 1990 valdes Aristide till president, avsattes och flydde för att fyra år senare restaureras, bistådd av amerikanska styrkor. 2004 tvingas han åter avgå. Detta är ”kalla fakta” och teoretisk överbyggnad. Officiellt är katolicismen landets religion; folkreligio-nen alltjämt voodoo. Haiti hade drabbats av en våldsvåg: tungt beväpnade gäng, organiserad brottslighet. Av landets regnskog återstår två procent. Man har skövlat träden för att kunna producera träkol. Två länder gör anspråk på lilla ön Navassa i väst. Haiti hänvisar till en överenskommelse från 1697 och USA till ett dokument från 1856. Man kunde gräva djupare, men det skulle fördunkla sikten. Port-au-Prince har drabbats värst men katastrofen påverkar förstås Haiti och hela ön His-paniola. Ett ”nu” lät sig inte ringas in. Som nation är Haiti unik – sprungen ur ett slavuppror. Historien som alltid blodig, militärjuntor och statskupper, åtskilliga inblandade stater, instabilitet, bondeuppror (”cacos”) och skumma transaktioner. Död och liv. 1937 ska diktatorn Trujillo ha beställt en massaker på människor som levde på den dominikanska sidan gränsen. Med tonvikt på de ”mest svarta” invå-narna mördades mellan 10 000 och 20 000 haitier. Jag försöker presentera detta objektivt. Jag har själv aldrig satt min fot på Haiti.

Bilden på flickan berör mig starkare än den skulle ha gjort för bara några år sedan, när jag inte hade egna barn. Vem kan klandras för en jordbävning? Mot paniken medan marken gungar hjälper inga ord.

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Det är Tranströmers ord. En poet som ansetts ”fel” och omodern (1970-talet och 2000-talet) trots eller för att han lyckas nå fram. Så ges några exempel: Snömassorna som klamrar sig fast på bergskanten ovanför byn. Tystnadslöftet. Samförståndsleendet. Hjulaxeln.

Jag råkar läsa Roy Anderssons Vår tids rädsla för allvar medan det i realtid ström-mar fram nya rapporter. Över vinteråkern faller snön i mjuka, märkvärdiga flingor. Roy Andersson för ett resonemang om den ”komplexa bilden” med utgångspunkt i ett kopparstick av Jacques Callot (1592-1635) vilket skildrar en avrättning av plundrare under trettioåriga kriget. Så jämför han bilden med en liknande etsning av Francisco Goya (1746-1828) och konstaterar att Goyas bild är mer dramatisk, mer närgången, och därför mer i enlighet med vår tids estetik; tydligare pekande på vad betraktaren ska upptäcka, uppleva, känna. Callots komplexa bild, däremot, tycks resa högre krav även på avsändaren:

Den uppfordrar nämligen också till att redovisa en hel, någorlunda genomtänkt världsbild. Det blir fler komponenter, det blir en annan mer krävande konstnärlig uppgift. Man måste helt enkelt uttrycka sin livshållning och det är oändligt mycket svårare.

Likt ett avfyrat fotografi är den färdiga rapporten eller bilden ett slags sorgebud: Taket hade redan rasat in. Det som ibland kallas Gud är en straffande och grym instans – hur skulle man ha kunnat se på saken annorlunda? Tänk dig att från en minut till nästa inte längre ha ett hem att gå till och att livsmedelsbutikens hylla gapar tom. Jag klickar på länken. Senaste rapporten från Haiti talar om oorganise-rade hjälpinsatser, polisfrånvaro och plundring; skottlossning, våld och tilltagande desperation. Dock alltså hjälpinsatser.

***

FOTNOT. Artikeln har även varit publicerad i Sydsvenskan (förkortad), Barometern och Norrköpings Tidningar.

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.