Ibland, och det är inte särskilt ofta när det gäller nyare svensk prosa, så fylls man av en viss bävan redan när man har läst kanske bara första sidan, ja ibland bara de första raderna. Känslan av att jag är med om något nytt och stort. Ro-maner som Trotzigs Dykungens dotter, Kand-res Bübins unge eller Fagerholms Den ameri-kanska flickan är, för min del, exempel på romankonst som gett en sådan inledande känsla av storhet, och som dessutom hållit detta löfte ända fram till slutet. Ola Klippviks Hotellet kan nu läggas till denna tunnsådda division.

Ulf Olsson, Folkbladet 2010-03-18