Jonas Thente har börjat blogga igen, känner helig vrede och föreslår arbetsobliga-torium inom äldrevården för alla medborgare.

Pessoa har gett uttryck för en snarlik känsla: Jag sover aldrig; jag lever och dröm-mer, eller rättare sagt, jag drömmer i livet och i sömnen, vilket också är att leva. Det förekommer inga avbrott i mitt medvetande: jag uppfattar det som omger mig även om jag nästan har somnat eller om jag sover oroligt, och så fort jag somnat på riktigt börjar jag drömma. Jag är alltså en ständigt framrullande sekvens av sammanhängande eller osammanhängande bilder som alltid ger sken av att före-ställa yttervärlden; när jag är vaken föreställer de människorna och ljuset, när jag sover vålnaderna och den synliga ljuslösheten. Jag vet faktiskt inte hur man skiljer det ena från det andra och jag vågar heller inte påstå att jag inte sover när jag är vaken eller att jag inte är vaken när jag sover.

Men hos Pessoa genljuder en annan, närmast försonlig ton. Han tycks förmedla vad han allra djupast faktiskt erfar. Han hade väl inget bullrigt lunchrum i Marieberg att löpa risken att bli elakt nedgjord i?