På natten tänder jag yrvaket sänglampan. Var det B som skrek? På morgonen får saken sin förklaring. En lemlästad hare ligger uppfläkt på grusgången, med den vita svansen spridd för vinden i små tussar omkring sig och med huvudet skilt från kroppen. Till synes mitt i språng – vilt stirrande blick. Jag blir stående till hälften äcklad, till hälften fasci-nerad. Luften hög och klar och höstlig. I den solbelysta svackan ute på stubbåkern framträder de färska spåren från Ingemars pågående täckdikning: långa svarta fåror i en sol-fjäderformation. Från kadavret stiger det en rutten doft. Kanske Täppas som varit framme, fast troligare duvhök eller räv. Danse macabre. Bruno Liljefors minuten senare. Ändå blev jag aldrig klok på vanitasmotivet; i varje vrå möter man det. Försiktigt föser jag upp haren på en spade och förpassar den till nässelsnåren bakom ladan. Bakbenen spretar stela åt sidan; lite blod smetar av sig på bladet. Kvar på marken ligger gallblåsan bredvid en annan glansig bit som nog är levern. Tur att det inte var Emmas vädurskanin.