En diskussion om estetik efterlyses, och gärna för mig, men själv valde skriben-ten att prata kvantitet och läsarkurvor uteslutande. För mig är etik och estetik det-samma: det ena kan inte separeras från det andra. En medioker bok kan sedan blåsas upp till oanade omfång (historiskt sett snarast en regel) men kommer så-klart att förbli medioker, hur än skickligt dramaturgiskt hopsnodd, hur än mora-liskt uppbygglig och kommersiellt slagkraftig.

”Är det förvånande att författare som inte vill berätta inte lockar läsare?” Med den sortens utspel vinner man ju vilket val som helst så länge enda kriteriet är flest in-höstade röster från gruppen osäkra väljare.

Vad är litteratur? Jens Liljestrand har skrivit avhandling om Vilhelm Moberg och uppvisat hög moralisk svansföring. Han har mottagit tidningen Vi:s litteraturpris, lovordats i press och media, gissningsvis sålt en del och till och med förunnats en plats i min lokala pressbyrås pocketställ.

Allt är de snobbiga kritikerrosade prestigeförfattarnas fel, skriver han nu.

Grekerna, helt moderna, liknade läsakten vid ett försåtligt övergrepp; författarens roll var att skriva. Vad vinner man på att vända på ett förhållande som redan vänts? Ännu en Millenniumsvit? Ännu en Moberg?

Jag är varken rosad, säljbar eller stipendierad. Men jag tror mig förstå ungefär vad som sker. Det blir höst och Bokmässa. Litet språkområde. Sparlåga. Debatten är en stillastående göl i en slyskog. Det luktar rentav likadant, lite unket obestämt, och på ytan svävar existensen som en dimma.

Hur med barnen, boken, honoraren?

Inget ont om vattenlöparen, som står på flera ben och ingår i en livsmiljö, men Jens Liljestrand liknar den lite grann.