I den lätt dämpade yra som logiskt följer på varje Tillkännagivande noterar jag hur svenska intellektuella, alltid lika artigt överseende, alltid lika pålästa och duktiga och snara till en kommentar, samtidigt tar chansen att reservera sig mot vad man uppfattar som ett olyckligt drag av gubbsjuka samt i värsta fall även nyliberalism i peruanskfödde Mario Vargas Llosas författarskap, något som exempelvis en väl-villig svensk redaktör, om han eller hon givits tillfälle, förhållandevis lätt hade kunnat åtgärda genom att tvärs över den partiellt infekterade textkroppen anlägga ett prydligt litet snitt – perfekt politiskt avvägt – för att på så vis avskilja den sjuka delen från den friska; helst redan på idéstadiet.