I ett söndagskåseri om Harry Martinson (DN 24/10) nämns varken saxen eller själv-mordet; ej heller att anekdoten om rymdfödan snotts från Anders Enmarks ojäm-förligt kvicka reportagebok Frihetens rike.

Då Harry Martinsons Aniara utkom 1956 skrev Lars Widding en artikel där han ställde frågan: Vad käkar dom egentligen? Kritik från alla håll: vulgärt. Ivar Harrie ryckte ut. Relevant fråga, de gamla grekerna skulle genast ha ställt den, för övrigt var Lars Widding unikt skickad att ställa den, eftersom han inte bara var reporter och diktare utan också pilot.

Björn Wimans slutsats: Nässlorna blomma är en bättre bok än Aniara (”jönsig rymddikt”) och Harry Martinson har även skrivit jättefin naturlyrik. Det är en resa genom alla tider, citerar han helt riktigt Martinson, men utelämnar saxen. Vilken var då verket Aniaras status hösten 2010? I vanlig ordning döljs Björn Wimans eventuella uppfattning under ett såphalt lager av forcerad och glömsk ironi. (”Vi står ju vid snittarna och talar om det.”)

Uppdatering: Johan Lundberg rycker ut och vidgar Aniara-perceptionen på väl-görande vis. Kanske överbetonar dock även Lundberg något verkets allmänna, metaforiska aspekt framför den personliga, partikulära. Det utmanövrerade rymd-skeppet som förtäckt självdiagnos: För mig är frågan mer hur man skall finna / en bot som väcker mimans brustna ande / och återbildar den celesta hinna / som sprängts av vågorna från mörko lande.

För trokéerna kom även inifrån, förstås.