ARNE JOHNSSON / Reidjz / Symposion, 136 s.

Arne Johnsson har sagt att läsaren finns, fast inte som hänsyn i skrivandet. Det är en visa som vevas: en positivhalarton. I nya boken Reidjz (en perifras på engels-kans rage?) är ett raseri manifesterat. Dock så skirt eteriskt (”raseriet av / doft och nästan vitt”) att det inte känns i magen.

Andra läsarter vore möjliga, men sannare? Boken präglas av slutenhet. Dikterna är inte expansiva, som generöst har hävdats, utan kontraktiva. En klaustrofobisk rö-relse mot nollpunkten förenar dem:

”Vad var det då med åskan? / Jag vet inte, men ikväll, i det rum där jag nu sitter mindes jag detta.” Eller: ”Detta minns jag: / det som inget är mellan tingen. Jag andas i / vreden som kommer ur det.”

Läskigt. Vandrar inte tanken är det kört även för känslan, som kräver luft och ljus. Reidjz genomfar mig inte; känns inte på huden. Vreden uteblir, den transformeras aldrig, som hos Södergran eller Rimbaud.

Kan den då anses ha ägt någon närvaro alls?