Svensk satir: ”Babel”

Jag pratade om svensk satir. Den roligaste tv-show vi har i Svezia är Babel. Ett slags DN Kultur, kan man säga, fast med rörliga bilder. Där sitter samma gamla pro-gramledare, år ut och år in, med samma gamla mer eller mindre pratsugna gäst. Ständigt yngre än nånsin tycks han mer än nåt annat vilja prata om sin egen av nödtvång (familj m.m.) tyvärr i förtid nedlagda, lovande författarkarriär. Stjärnan dalar så att säga i realtid; medan vi tittar på.

Så fort den här programledaren får chansen sticker han emellan med påpassliga yttranden i stil med: När jag slutade skriva… eller Som vit västerländsk man har man ju liksom ändå inget att förmedla, har jag upptäckt… medan pannan långsamt försjunker i djupa bekymrade veck och den inbjudna gästen som nyss tvingats läsa högt från en tydligt textad lässkylt (som programledaren skälmskt förevisar inför kameran) skamset eller nådigt sänker blicken inför den alltid lika vänligt leende och påläste programledaren. I nästa stund får gästen en GODKÄND-stämpel bokstav-ligen applicerad på pannan (från redaktionslokalerna i hjärtat av det magnifika SVT-komplexet har ordet sen åratal skallat: Litteratur får aldrig bli tråkigt!) såvida hen inte enbart ska dränkas i sirligt verbalt smicker, inför vilket tittaren i sin tur formligen vrider sig hemma i tv-soffan, som en mask på en krok, nej, som en män-niska flyende nedför en spiraltrappa i ett jättehögt torn, desperat, utan chans att stanna med mindre än att hon på kuppen skulle ådra sig själv omfattande skador, både fysiska och själsliga – ja, och sen skrattar den frivilliga gästen (inhemsk eller utländsk engelskspråkig författare med ny bok på gång) införstått empatiskt åt programledarens fortsatta tokerier såväl som åt hans busiga kvickhet och pojk-aktiga charm, hans häpnadsväckande charlanteri och omvittnade fallenhet för ord-ekvilibristik, för att därpå lyssna lika vänligt när han kort nämner sitt eget, tyvärr i förtid nedlagda författarskap – han är alltså både ”vit” och ”västerländsk” och detta till ett högtflygande resonemang förklädda budskap omfattar vi ju faktiskt allihop, eller vad säger studiopubliken? [applåd, vinjettmusik]

I pausen uppträder en clown och vad resten av programtiden ska vikas åt vet jag inte, för då har jag som regel redan somnat i min elfenbensfåtölj, utmattad av ett slags elakt rungande vanmaktsskratt som efter en stunds total och spökaktig för-virring ska visa sig vara mitt eget.

Jaha… Nu får vi se vad det ska handla om i kväll!

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Satiriskt. Bokmärk permalänken.