Arga poesiskolan

Anna Hallberg måste tro att jag förföljer henne, vilket är en sanning med modifi-kation. Sånär som på en harmlös notis om en hare har jag inte fått nån artikel publicerad i Expressen sen augusti. Ironiskt nog en relativt kritisk recension av Anna Hallbergs senaste hyllade diktsamling. (Var det nån som fixerat sig vid Hall-berg tycktes det alltså vara nån annan…)

Nå. Efter vissa turer trycktes av min ursprungliga stump blott en tuss, kliniskt fri från pedagogiska exempel, varför jag här publicerar den i dess fulla åskådliga skrud. (Föraktade alltid mig själv djupt när jag skrev på det här viset, men det var som ett gift som spridit sig kring; en otäck bägare du måste tömma för att alls få vara med på den här tidens kultursidor.)

Arga poesiskolan alltså, i motsats till den snälla:

Med anledning av Anna Hallbergs ”Snälla poesiskolan” (DN 30/10, 13/11…) mottar jag inför den här artikeln ett mejl från redaktionen som reser en högst rimlig fråga:

Arga poesiskolan? Jaha. Hur tänker du då?

På detta svarar jag, med ens upprymd, att poesin förstås gärna fick läsas av så många som möjligt, men att tanken tycks naiv: att man genom initiativ som ”snälla poesiskolan” skulle få fler potentiella läsare intresserade av den. Jag tror inte på det. Jag tror att det är kontraproduktivt och tvärtom bidrar till dess marginalisering. Till poesin måste man finna vägen själv. Detta är nog snarare vad min artikel skulle vilja uttrycka, förklarar jag vidare. Via ett fåtal exempel, som för den skull inte ska förväxlas med den snälla poesiskolans inverterade frånovanperspektiv.

J.M. Coetzee har en gång yttrat orden: Jag är ingen varm person. Poesi har inget med värme att göra.

Vad menar han med det?

På ett metafysiskt plan: kanske ingenting. Likt flera före honom har Coetzee intagit en form av flytande författaridentitet. Stilen klar som bäcken; budskapet grumligare. (Sämre författare agerar omvänt och tråkar därför ut oss.)

Traditionen (eg. överlämnande; till tra´dere överlämna) och dess dunkla återsken är allt vi har att åkalla i vår förtvivlan. Se där den konkreta skrivsituation jag misstänker att Coetzee delvis åsyftar. Det handlar inte om att vara extra vänlig, duktig, samtida. Det handlar om att ha något på hjärtat; gärna med kniven på strupen. Många verkar nöjda med att sitta vid sin Macbook och skriva för sig själva, svävande i ett slags vakuum. Så blir också ”texten” som skulle befria därefter. Instängd. Tvingande. Vit.

Återstår att i skymundan hylla varann och starta ”snälla” poesisko-lor för fåkunnigheten, där man växelvis formulerar sig på barn- och fackspråk med införstådda blinkningar till en hypotetisk publik vars mer eller mindre akademiska intresse varit minimalt sen i varje fall det postmoderna svenska 80-talet.

Vilket i klartext betyder: Stick och brinn, centrallyriker. Vi har läst nya franska filosofer och rörliga amerikanska språkpoeter (språk-poliser) och vet att världen är ett semiotiskt tecken, den mänskliga tillvaron motbjudande, öppen enbart för dekonstruktion, och littera-turen ett liknande borgerligt påfund.

Nej, nja och nej. Det är poesin det är fel på – inte publiken. Och inte blir det bättre av en bransch som sniket stryper varje smalare kanal och nyttjar den fullstaplade lastpallen på Ica Maxi som ställföre-trädande lyriskt sanningsvittne. (Låt vara vilande på kalciumfattiga, klentrogna bruksprosaben.)

Den muntliga poesin (folkvisan, hjältedikten, ståuppkomiken) är ett annat och äldre kapitel, men allt hänger ihop. På trots kan man då välja att betrakta ordet som en kloss man storögt vänder på – vilken poet gör inte det? – men härifrån till att faktiskt tillbe klossarna som sådana … det liknar sekterism.

Man måste kanske inte alltid gå dit ordens näsor pekar, för att an-spela på en strof i Erik Beckmans debutbok Farstu. Inte min stil, men han har i alla fall uttryckt sig någorlunda redigt och därmed ånyo rest grundfrågan: Vad menas? (Lite som Sokrates, fast från 1960-ta-lets konkreta Ångermanland.)

En diktare som Rumi, kort dessförinnan, undandrar sig på original-språk min bedömning, men når mig via Eric Hermelins förunderliga översättningar från hospitalet. Och i sufisk poesi är formen viktigast. Vid läsning finner man sig utochinvänd – ja, fri för en sekund: ”Ty i den verld som kommer efter döden, beklädas alla våra tankar / med en kropp; / Och sådane som våre tankar hafva varit här i lifvet, sådan varder, / efter döden, ock, vår kropp.

Arabiskans ord för poesi, nazm, betyder snöre med pärlor. Formen eller kärlet växlar; idéerna förblir desamma.

Man går inte till poesin som man går till ett träd i naturen, om man inte är arborist eller så. Man går till den för att förstå: intuitivt, reflexivt, audiotativt. Inte som man löser en rebus. Man måste ha urskiljningsförmåga, våga ställa sig själv frågor. Tiden går och vi ska alla dö en dag, därav, åter, poesin.

Där på åkern i våras, var det en sten eller fågel du såg? Anna Ryd-stedt hade urskiljningsförmågan:

Några flyger och sätter sig i nypontörnet
– de är gråsparvar.

Andra blir kvar och trippar i åkern
– de är också gråsparvar.

Andra återigen ligger stilla kvar i åkern
– de är troligen stenar.

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Arga poesiskolan, Expressionismer. Bokmärk permalänken.