Mer snö yr in från gärdena. Rolf i Möllestad har bytt av Ingemar (som är på Teneriffa med Ann-Chatrine) på plogbetinget. När han fått syn på min tätt insvepta gestalt saktar trak-torn in; motorn dör. Jag låter snöslä-dens handtag vila mot jackbröstet, han förklarar: vinkeln regleras manuellt, ingen hydraulik, vilket gör det svårare. Där nere vid kopplingsfästet sticker järnnyckeln upp; jag svarar att man ju hoppats slippa den här sortens vintrar nu. Han ler tillbaka, slugare: Jo, det växlar ju. Men vi får väl se om tusen år. M får åka nedför gången i snösläden ett par vändor. Så äter vi varsin äppelhalva med vantarna på, iakttar de kringyrande flingorna och skrattar åt både dem och oss själva. Men halvvägs till skogsbrynet har modet plötsligt svikit henne – hon vill vända – så jag lägger yxan i pulkan och bär henne fram till staketet, ser henne pulsa sista biten upp till huset och vända sig om för att vinka; glad igen. Vita träd. Tystnad. I skogen blåser det knappt alls. Kyrkklockor ringer på avstånd – söndag, strax efter nio – och jag kommer att tänka på farfar. Klippingsbo. Sågverket. Alla granar han högg genom åren. Milda protester från G när jag kommit inomhus igen. Hon vill hävda att de ”oscillerar” fram och tillbaka, luftströmmarna.