Omnia mutantur, nihil interit

V.g. klicka!

Förunderliga tider. Stämningen påminner mig vagt om den i Västrom vid 400-talets slut; om bassänger dekorerade med hoppande delfiner, bländvita mar-mortrappor, strilande ljusgårdar och skvalpande vin-krus, sublima måltidsorgier och lojt porlande atrier innan goterna (”barbarerna”) fann det vettigast att sabotera akvedukterna för att på så vis strypa rikets sista inflöden; förvandla campagnan till sumpmark, göra de skinande kullarna obeboeliga och blåsa av festen för den här gången.

Kejsarmynt: en denarius

Nå. Kejsarna lät ju prägla sina mynt med smickrande profilbilder av sig själva, och inom svenskt kulturliv under tidigt 2000-tal hade man lyckosamt plockat upp sedvänjan för strikt internt bruk. (Klicka härhär, här, här, här, härhär för en serie exempel i all hast, som vanligt gripna ur luften.)

Karin Olsson hade ju läst Habermas, men hur var det med Suetonius Kejsarbiografier och Ziliacus Romerska vandringar och raster vid vinbrunnar och vattenfon-täner? Hursomhelst gled hon en smula på sannin-gen när hon stolt deklarerade att hon minsann skulle ha tagit en viss mordhotad konstnär i försvar från dag ett, ungefär som man i samma krets bestridit Roberto Savianos, Lydia Cachos och Anna Politkovskajas respektive dödsdomar. Så förhöll det sig dock inte riktigt. Snarare åberopade sig Karin Olsson på Maciej Zaremba (ofta utsökt furstespeglare) när hon skrev att man inför ”sådana som Lars Vilks” och hans kätterska teckning (riktad mot världens näst största religion och dess argaste apologeter) gärna fick ”hålla för näsan” och så, som inför något ruttet och skämt. Ja, utom i ett ”skarpt läge” likt det dåvarande, som kulturchefen med lite bakvänd bevisföring till sist beslöt uttrycka saken.

Men jag förstår hennes subtila saltomortal; jag förstår allt och alla. Svårt att göra rätt i svåra tider. Det tycks förutsätta ett särskilt slags mod, att man struntar i vad folk ska tycka och tänka om ens fragila, fåfängt strävande person. Desto enklare att kalla konstnären ”odräglig” mot bakgrund av vad denne råkat åstad-komma med sin förargelseväckande penna. Vad be-tydde det att vara författare, konstnär, intellektuell? Att Lars Vilks skulle komma att klandras av snart sagt varje svensk yttrandefri-hetskämpe för sin usla bild, är inte det en skändlighet? Att pga en blasfemisk teckning i en satirisk tradition för all framtid tvingas leva under hot om permanent expediering – var inte det bestraffning nog?

Så vad premierades i svenskt kulturliv vid denna tid? Tja, somliga poeter, även verksamma i deckargenren, som självuppoffrande gjort ett år i hamnen efter att med suveränt förakt avfärdat en kollega vars bok då ännu inte ägde existens i den profana världen. Då, men först då, kunde priser förväntas regna över en, likt manna från en rättvisemärkt himmel, så att man med fog kunde fortsätta sin altruistiska gärning hela vägen till den ondskefullt räntepåförande banken sedan man hårt, grundligen och svepande kritiserat barn-fattigdom och kvinnomisshandel samt koketterat med sitt eget kriminella förflutna, förespeglande att man i själva verket var en inkarnerad Job eller Jesus Kristus själv på åsneryggen under den starkt illuminerade, guldskimrande ritten mot Jerusalem.

Alltmedan striderna pågick och Dawit Isaak m.fl. alltjämt satt fängslade i otrevliga celler för ”brott mot rikets säkerhet” e.d.

About Ola K

Ola Klippvik, författare, född 1974. Bibliografi: Sportsmän (Bonniers 2005); Vikbodagbok (Natur & Kultur 2009); Hotellet (NoK 2010); Vikbodagbok II (NoK 2012); Vikbodagbok III (NoK 2014). Kontakt: olaklippvik@gmail.com.
Det här inlägget postades i Branschen, Haverism, Konspiratoriskt. Bokmärk permalänken.

One Response to Omnia mutantur, nihil interit

  1. Pingback: Veckan som gick « Vikboblogg

Kommentarer inaktiverade.