I går ohelgades Gustaf Fröding vid själva viloplatsen på Uppsala gamla kyrkogård, vagt ihågkommen som ”supande och knullande” av reportern i fråga. (Själv iförd dubbelknäppt svart rock med matchande luvtröja under.) Men låt er inte luras utan klicka nu här nedanför i stället. Så ljuvt ändå att vederfaras Björn Dixgårds spröda glissandon, höra toner böjas så ömsint kring frödingska radslut; hur vackert det gick att sjunga om kärlek ändå.

När Gustaf Fröding (1860-1911) skrev ”Strövtåg i hembygden” hade han ju redan suttit en tid på hospital i tyska Görlitz, inser jag efter en kort stunds efter-forskningar. Och i dikten återkallas väl något av barndomen vid Alsters Herrgård och markerna där omkring:

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.

Sångaren, Gustaf Norén, talar i en intervju om det ”sökande efter melodier” som ska ha varit vägledande i själva förarbetet med Frödings sällsamt sångbara lyrik. (”Det var vargen i mig som vaknade och började jaga.”) I förbigående sagt är jag även svag för Sofia Karlssons tolkning av Ett gammalt bergtroll, en dikt som även Cornelis Vreeswijk sjungit in och tonsatt.