Tack vare Thomas Nydahl blev jag påmind om Gustave Flaubert och om Anders Bodegårds nyöversättning av Madame Bovary. I inlägget berörs bland annat Flau-berts speciella kursiveringsteknik; ett sätt för Flaubert att rent grafiskt markera allsköns nonsens, truismer, klichéer, tidsbundet struntprat m.m. Och med ens kom jag att tänka på Michel Houellebecq (vår tids främste romanförfattare i den rea-listiska traditionen) som ju begagnar sig av samma teknik i sina likaledes skenbart enkla, oefterhärmliga romanskapelser.

”Det var under dessa omständigheter som Annabelle en julinatt 1974 kom till ett smärtsamt och oåterkalleligt med-vetande om sin individuella existens. I djurens värld uppdagas den individuella existensen i form av fysisk smärta, medan den i de mänskliga samhällena kommer i dagen först via lögnen, som den i praktiken kan blandas samman med. Fram till sexton års ålder hade Annabelle inte haft några hemligheter för sina föräldrar; hon hade inte heller haft – och det hade varit, det insåg hon nu, någonting ovanligt och värdefullt – några hemligheter för Michel. Under några timmar denna natt kom Annabelle till medvetande om att människolivet var en obruten följd av lögner. I samma veva kom hon också till medvetande om sin egen skönhet.

Den individuella existensen och den känsla av frihet som kommer ur den utgör den naturliga grundvalen för demokratin. I en demokratisk regim är relationerna mellan individerna traditionellt reglerade i ett kontrakt. Varje kontrakt som kommer en av parternas naturliga rättigheter för när, eller som inte är försett med klara annullerings-klausuler, är redan därigenom ogiltigt.”

Michel Houellebecq, Elementarpartiklarna (övers. Anders Bodegård)