Söndagen den 28 december. – Vid François Hugos begravning, just som vi lämna Père-Lachaise, kommer Judith emot oss, Flaubert och mig.

I sin päls med fjäderbesättning är hon skön, Théophile Gautiers dotter, av en säregen fägring. Hennes hy är vit, med en svag ton i rosa, hennes mun snidad, som en av de primitiva målarnas munnar, över de breda tändernas elfenben, hennes anletsdrag rena, liksom sömntyngda, hennes stora ögon med sina ögonhår som på ett djur, styva hår, som likna små svarta knappnålar och som icke lägga någon halvskugga mildrande över blicken, ge den dåsiga varelsen något av det obestämbara och mysteriösa hos en kvinnosfinx, hos ett kött, hos en materie, i vilken det icke finnas några moderna ner-ver. Och som bakgrund, till att framhäva hennes bländande ungdom, har den unga kvinnan på ena sidan om sig kinesen Tsing med sitt platta ansikte och uppvridna näsa, på den andra sin moder, den åldrande Grisi, skrumpen och tärd.

Och för att sätta krönet på det bisarra, excentriska, fantastiska i detta möte, ursäktar sig Judith hos Flaubert för att ha narrat honom kvällen förut. Hon hade gått ut för att ta sin lektion i magi, ja, sin lektion i magi… [1873]

Ur Bröderna Goncourts dagbok: Minnen från det litterära livet (övers. Algot Ruhe)