Allt oftare har det slagit mig: ojämförligt flest besökare får jag när jag skriver om fest och glam eller angriper någon viss företeelse. Detta verkar vara bloggens ele-menta. Då har kurvan skjutit i höjden.

Det är samma mekanismer i svang överallt. Där sitter journalisten, redaktören, kritikern, författaren i det döda vita ljuset från en datorskärm, med snusdosan och kaffemuggen inom räckhåll. Fingrar far över tangenterna. Tankarna studsar. Till vem var texten ämnad?

Jag kommer inte att bli långvarig som bloggare. Bloggen stjäl tid från mitt skri-vande och jag har svårt att se den fylla en funktion. Oundvikligen blir den mindre välskriven, mer vädjande, dummare.

Med en bok måste man sätta sig. Det fanns en blogg jag följde men den har tyst-nat; hon hann eller orkade väl inte längre. Alternativet är att göra ohöljd reklam för sig själv och det klarar jag inte.

Någon gång har jag nyfiket klickat mig in på någons twitterkonto och vidare in på någon annans. För mitt inre uppträder bilden av en knottsvärm i den annars sköna sensommarkvällen. På cykeln, fåfängt viftande med ena handen för att värja sig, nalkas man en korsning eller kurva.

Hos Björkeson börjar Dante med en preposition: Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse …