I en smått häpnadsväckande artikel (ej på nätet) slår kulturjournalisten Jens Lilje-strand i dag ett rejält slag för fortsatt obildning, bibehållen storsvensk ytlighet och minimalast tänkbara historieförankring.

I artikeln åkallas namn som Ayn Rand och Valerie Solanas i relation till Marx, Olof Palme och Astrid Lindgren, varpå Liljestrand landar i slutsatsen (ironiskt nog via Vilhelm Moberg) att extremism skulle sammanhänga med en alltför hög grad av beläsenhet och bildning, inte tvärtom:

”Den som lånar andras ord och tankar för att främja sina egna syften – oavsett ideologisk färg – närmar sig medvetet eller ej själva kärnan i fundamentalismen […] man legitimerar sin egen åsikt med nedärvda retoriska klichéer, där diskussionen reduceras till en fråga om tolkningen av urkunder lämnade av mytologiska gestalter som sedan länge har klivit av scenen.”

Undrar just hur Liljestrands kognitiva processer sett ut, inför den här artikeln t ex. Förutom att de ständigt torde börja om igen och s.a.s. reproducera sig själva, var-eviga dag, opåverkade av varje otäck urkund äldre än en ordinär svensk höstbok-säsong. Alltså extremt efemära processer: löst och ledigt skisserade på ett och samma ”sagolikt vackra” helvita ark.