Mig veterligen finns det ingen som pratar så mycket om kön och ras och klass som de som säger sig vilja komma till rätta med dessa ”problematiska” begrepp. Ingen som pratar om fred och frihet och demokrati lika frekvent som krigsindustrin. Få lika engagerade i skolan som dess nedmonterare. Få så kritiska mot ”rörelsen” som den avhoppade frontmedlemmen. Ingen som fnyser ”konspirationsteorier” lika ofta som paranoikerna själva: de måste ju å sin sida ständigt stå beredda med belägg som stöder deras negerande påstående.
I söndagens DN rapporterade Stefan Jonsson från en pågående konstutställning om islam i Rio de Janeiro. Varför denna succé? undrar han och svarar själv: Den kulturhistoriska utställningen i Rio förevisar islam utan minsta referens till de senaste årtiondenas politiska och ideologiska kontext.
Vilket jag håller med om är lovvärt. Men i resten av den skäligen summaris-ka artikeln, hur hanteras denna insikt? Jo, genom att Stefan Jonsson själv likt en skicklig spårhund – nosen tätt mot marken: sniffande, sökande, vädrande – ome-delbart lokaliserar den enda lilla artefakt (en vers av den palestinske poeten Mah-moud Darwish) som jävar samma påstående.
Inte utan stolthet, fattas bara, vänder han sig så mot läsaren: Den enda anspel-ningen i basutställningen är subtil. På väggen bakom några montrar i avdelningen för kalligrafi…
Vi var nu inte så många och hade gärna velat höra vad reportern skulle ha att delge oss från Rio, dit han f.ö. kanske flugits ner enkom för denna som det tveklöst verkar intressanta utställning?
Med ens kan jag inte låta bli att hysa en speciell sorts ömhet för denne ”Stefan Jonsson” och hans fördömda osvikliga luktsinne; ett sinne han blivit så hårt präg-lad på och stimulerad att använda, kanske ända sen barnsben. Vänd på saken: Vad skulle han gjort? Ställt sig där, rätt upp och ner, och begrundat alla dessa besynnerligheter till skärvor, keramikpjäser, arabiska handskrifter, intrikata instrument, silverdon och mo-saiker och flödande persiska mattor ur ett betydligt mycket djupare och sällsammare konsthistoriskt perspektiv?
Utställningen heter Islã/Miragens och pågår till den 26 december i brasilianska riksbankens kulturcentrum, om jag fattat rätt. Flyg dit redan i helgen och vandra i Jonssons fotspår. Men observera: bakom montern i kalligrafiavdelningen. Där återfinner du den egentliga utställningen, som i själva verket alltså handlade om Sveriges låt vara lite sorgliga kulturliv år 2010 e.Kr. enligt gregorianska kalendern.
På parallellutställningen om samtidskonst, inskjuter så DN:s utsände i Rio, möj-ligen nu en smula jäktad; det är ju sent och han har kanske inte fått sitt kaffe, kanske knappt ens en ordentlig frukost, fast nu spekulerar jag bara, leker med tankar och ord …vimlar det förvisso av anspelningar på slöjan, kriget mot terro-rismen och på religiösa konflikter.
Märk dock väl: även här saknas pekpinnar – vilket lyckligtvis inte ska hindra en så utsökt näsa: Allt är politiskt – inte minst det tusenåriga stycket av snidat cederträ med några verser ur Koranen på. Ok. Men tack och lov och insallah: Den brasi-lianska publiken tycks lyckligt ovetande om sådant.
Den generösa nykoloniala lärdom Jonson slutligen ska delge oss hungrande kultursidesläsare har föranletts av att han där, på andra sidan jorden ”märkligt nog” ställts inför en utställning som är politisk genom att vara opolitisk. Med andra ord: De stackars brasilianarna begriper inte själva vad de sysslar med och de läser aldrig andra tidningar än bra-silianska – inte ens DN Kultur.
Det finns fler ironiska guldkorn i Stefans Jonssons bulletin från Islã/Miragens. (Sartre, en feltolkad Frantz Fanon m.m.) Men nu vågar jag inte vaska fram fler; min överkänslighet mot falska metaller förhindrar mig. Frantz Fanon vägrade underställa sig en viss blick på världen, jo, ett faktum Stefan Jonsson ogenerat utnyttjar för sina politiska syften. Som det pikant nog formuleras i kulturartikeln: Hade en liknande utställning ändå kommit till stånd [i Europa] skulle den ha varit försedd med [gud förbjude…] brasklappar om kvinnoförtrycket, diktaturen och terrorismen.
Möjligen. Fast denna gång var det nån annan som försåg oss med dem, inte sant? Och för vilken gång i ordningen?
***
”Jag säger icke: ’Sätt min härlighet öfver någon annan.’ / Utan: ’Var sådan mot mig, som du är emot andra.’”
Ur Sa’dis Lustgården, Första porten (övers. Eric Hermelin)