Rätta mig om jag har fel, men detta torde vara första gången som det i svensk presshistoria öht uttrycks negativ kritik mot kulturskribenten Aase Berg och hennes dunkla debattstil.

Såhär skrev jag i våras om en annan text av Aase Berg, den vilt sluggande Uggla-författaren med predomine-rande ställning i svenskt kulturliv sen många år. Fast den repliken föll inte i god publicistisk jord, kan man säga. Världen var väl inte redo än, förmodar jag. Nu kanske de har blivit det?

Dagboken fjärmar oss från själen, säger Aase Berg (28/5) och tycks på något ganska outgrundligt vis vilja mena att om själen finns, så finns den i fiktionen.

Dagboken? Själen?

Jag läser artikeln igen, men går vilse bland begreppen. Texten dignar av suggestiva sammansättningar typ dagboksbloggosfärens jättelika dumhjärna, mindfulnessmonster, blobbmobb, fettbebis och kredit-ekonomi. Samtliga vagt pekande mot den ekande tomhet av jagbrist som sägs kringgärda trenden, som jag personligen lyckas spåra så långt tillbaka som till Augustinus. Seglivad trend, således. Fjärmar oss olyckligt från själen, tallkottkörteln eller vad det var? Krimi-nalromanen kanske? Botas enklast med en kvick fix populärpsyko-logisk kaosteori. Helst hemsnickrad.

Nej, då blir jag mer intresserad av Aase Bergs katatoniskt tråkiga husbok från Hälsingland, bemängd med noteringar om wäder och vind och kodifierade flottstänk från teflonpannan. Den har nog större utsikter att överleva konsumtionssamhället, spår jag, än vissa andra mer lättköpta tankar för dagen.