I DN drivs den hoppfulla tesen att de bästa författarna (Astrid Lindgren, Kerstin Ekman, Vargas Llosa, Tranströmer – fast just denna gång anfördes händelsevis ett par andra namn: Knausgård och Strindberg) samtidigt skulle vara de mest odräg-liga människorna. Bevisläge: Man hade ägnat själva skrivakten stor tid och omsorg. Dvs omfattat den med ett förbryllande stort allvar.

Ett rättvist besked, hursomhelst, då resonemangets inneboende logik i gengäld lyfter fram de sämsta författarna (den djärva poeten, kritikern, kolumnisten) som de i alla fall förträffligaste människorna.

Mest odräglig?

Mest förträfflig?