Per Wirtén agerar utilitarist i ordets mest fundamentala mening. Då frambesvärjs en situation, högst hypotetisk, ur vilken önskad slutsats sedan härleds. (På en flotte med tolv skeppsbrutna ombord…) Man vill kort sagt att tillvaron ska ”gå ihop” och inrätta sig efter resonemanget man bedriver. Teorin är både livlina och födkrok; verkligheten mest i vägen. (”Alla turer kring kontrakten med vaccintillverkarna och beslutet att hela befolkningen skulle erbjudas vaccin är dunkla och märkliga. Men jag tycker ändå att beslutet var rätt.”)

Med Woody Allens fina syllogism: All men are mortal. Socrates was mortal. There-fore, all men are Socrates.

Jag undrar just om Belinda, 16, Joshua, 11, Elin, 8, Tindra, 5, och de andra 59 barnen delar Wirténs deduktiva slutsats? (Också vi lät vaccinera våra barn; det sociala trycket var enormt och resonemanget behäftat med ett slags preventivt skuldbeläggande. Vad skulle hända om vi inte gjorde det? Skulle ännu fler barn smittas då?) Historiskt sett har varje totalitär lära som med orubblig övertygelse sätter det tänkta kollektivet framför individen uppvisat ett påfallande magert hu-manitärt resultat. För oss mer situationsetiskt lagda vingelpellar blir världen ge-nast en mer kuperad, osäker, svåröverskådlig, bedräglig, motsägelsefull och un-derligt irreversibel plats, befolkad av bristfälliga individer som fattar ogenom-tänkta, dumma beslut. (Att vara yrkesmässigt verksam som opinionsbildande filo-sof fordrade väl delvis andra dygdemönster?)

Det finns en judisk tolkningstradition, midrash, som syftar till belysning av en text utifrån bibliska urkunder: myter och berättelser. Per Wirtén gör likadant, fast uti-från en marxistiskt infärgad idétradition, när han sturskt vill applicera metoden ab inito – direkt på verklighetens folkmassa.

Och ungefär hur sådant brukar sluta vet vi.