Språkfixerad svensk samtidspoesi ingav mig ofta en sorts beklämmande bismak, nej, inte av papper: ett levande material, utan snarare av statisk elektricitet och dammig hårddisk i ovädrat uppehållsrum, om nån förstod den metaforen? Gärna grundligt isärplockad och lämnad till sitt oblida öde i ett hörn med halvätna piz-zakartonger, introverta 3,5-tumsdisketter samt diverse annat konstigt knaster och förbrukat aluminiumbelagt emballage.

Alls ej ointressant, fast nu var det kanske dags att lyfta rumpan ur den nedsuttna stolen med fotkryss och vridbara hjul, lämna operationsbordet och ta sig ut med sin person i friska luften för en stund?