Detta är ”die Langeweile” i Schopenhauersk mening. Den fyllde Leopardis lif i en förhärjande grad. Och han uppbjuder alla sin bevisförings subtilaste medel för att blotta det dåraktiga och falska i det poetiska och litterära sträfvandet efter ära och ‘odödlighet’. Han visar hurusom det ingalunda i poesin är det lysande friska, nytt och naket mänskliga och ursprungliga som afgår med segern, huru tvärtom detta är det stora flertalet bildade något motbjudande och anstötligt, hur det verkligt produktiva öfverhufvud alltid måste bli upptaget med misstänksamhet och ringaktning. Ty det starkast produktiva har sin grund i en djup och eldig mänsklighet – och de flesta äro människor endast till en tredjedel; därför talar den verkliga poesin med en stämma som är liksom för stark för deras öron; ordens valörer gå aldrig upp för dem, ty deras natur saknar den mänskligt fruktbara atmosfär, som allenast är i stånd att lefvandegöra.

Vilhelm Ekelund, Antikt ideal, 1909