Att som författare befatta sig med kritikernas drapor är ju ingenting man gör. Hermelinen, till exempel, lär hellre bita sig själv i bröstet och förblöda än söla ner sin dyrbara och vackra päls. Allt enligt den stolta och begripliga principen malo mori quam foedari – hellre död än vanärad. Men nu for Strindbergsdjävulen i mig och jag beslöt göra ett undantag.

Instämmer, även om jag varken känner mig så värst rättfärdig, von oben eller feg. Dock fick jag aldrig veta var den där kritiska gränsen skulle gå. Det är mig själv jag målar, ansåg förresten Montaigne:

”Läsare! Detta är en uppriktig bok. Den säger dig redan från början att mitt enda syfte med den är enskilt och privat.”

Till sist vill jag citera ett par passusar ur Bo Gustavssons utmärkta essäsamling Det stora okända, som jag alltså kan rekommendera till läsning för var och en som vill förkovra sig i ämnena sufisk gnosis och svensk lyrik före det postmodernistiska paradigmskiftet. Där beskrivs Vilhelm Ekelund inte bara som ”schizofren” utan även som svensk poesis första moderna människa. Så citeras ett brev till Amelie Posse där Ekelund skriver att ”en viss disharmoni med lifvet är nödvändig för den artistiskt frambringande … Kamp och disharmoni och brist!” Harald Forss, vidare, är ”posör” i positiv kreativ mening; ett måste för den som upplever världen som en skådeplats. (”Att agera ut de olika roller som livet ger oss blir då ett sätt att på en gång dramatisera och utforska tillvarons motsatser: sorg och glädje, död och liv, gott och ont, ensamhet och gemensamt. I en värld av masker blir maskspelet ett existentiellt identitetsarbete för att lära känna det motsatsernas mysterium eller martyrium som det är vårt öde som människa att genomleva.”) För Vilhelm Ekelund, återigen, tycktes kravet för att kunna träda in i tillvarons ”stora dag” vara att, med Gustavssons ord, bli ett med det låga och det begränsade. Det vill säga en sorts existentiell askes: vara slaf under sin frihet!

”Ekelund kämpade hela sitt liv mot sådana affekter som vrede och leda men i sin konst lyckas han till sist uppnå en autentisk form av frihet genom att tjäna självförsakelsens och nödvändighetens musa: Annanke.”

Så långt allt gott och väl – mer hade jag inte. Och vad jag kan se har tisdagens understreckare inte lagts ut på SvD:s webbsida än. Kanske får jag anledning att återkomma till den. Nu ska jag måla om knutbrädor och ytterfoder på Ormestad gårds samtliga fyra ekonomibyggnader utom stengaraget, mot en hyresfri månad. Vagnslider, hölada, loge + lillstuga och utedass. Med trekantsskrapa, pensel och dubbelstege kommer det nog att ta mig en vecka, ungefär. Man var här från en firma och sprutmålade husen med falurödfärg häromveckan nämligen, varvid det ohjälpligen smet in rödfärg även under täckplasten, vilket avsatte trista skära skif-tningar på oavsedda ställen. Ska även måla portar och pardörrar svarta för de stänktes också ner och kunde behöva gås över igen. Annars då? I lördags var vi gäster på ett stort och festligt öländskt bröllop, där det gick förhållandevis vilt till och blev sent… I dag är min svägerska på kär visit med lilla Ingrid, fem månader. Och till helgen väntas finbesök från Stockholm.