Den som söker ska finna – respons och allehanda synpunkter. Nu senast fäste jag mig vid följande improvisatoriska passage, saxad ur ett betydligt längre inlägg på en för mig obekant blogg.

Intressant och glädjande med nya reflexioner och en personlig röst, i det viskösa flödet. Eller med min anonyme cyberkollegas exemplariskt lakoniska ord, avlämnat där i mitten: Alltid något. Men Annie Lööf valdes inte till partiledare förrän ett år senare, så varken hennes eller Ayn Rands vilda idéer hade rimligen influerat mig nämnvärt vid just den tidpunkten. Dagboksstarten råkade sammanfalla med riks-dagsvalet, helt enkelt, varför det syntes mig fånigt att inte redovisa på vilket obskyrt parti jag ändå funnit det mödan värt att lägga min medborgerliga röst, ja, ungefär så resonerade jag kanske, tror jag.

Såhär lyder i alla fall stycket från september 2010 i sin helhet:

Vecka 38. Hösten har ryckt närmare. Färre grönstrimmiga än spruckna bruna ekollon på grusvägen i höjd med Lilla Boberga. Vi är nyss hemkomna efter en veckas vistelse vid poolen och strandpromenaden; för att fira pappas sextioårsdag hade han och mamma bjudit med oss på en charterresa till Mallorca. Från Cuevas del Drach i utkanten av Porto Cristo minns jag stalaktiterna och stalagmiterna, några av dem vertikalt förenade. En underjordisk katedral, tillverkad av tid. På mjuka sulor skrider vi fram; hundratals turister dagligen. M kramar min hand hårdare. Pappa … Vart ska vi? Vem bor här? Trots fotoförbudet ger medhavda kameror små ljud ifrån sig: korta digitala drillar. (G hade fått för sig, säger hon, att det bara gällde blixtfotografering.) Till slut avvisas mansgestalten bakom mig av en vakt, lösgörs ur skuggorna och leds tillbaka samma väg. Vi hänvisas till sittbänkar längs en naturligt bildad gradäng. Upplysta båtar framförda av rorsmän ska materialisera sig ur ett stenvalv ackompanjerade av vemodig vihuelamusik. Nu tömmer sig Ormestadskogens barrträd på vatten. Utglesat bestånd, gallrat förra vintern. I riksdagsvalet lägger jag min röst på centerpartiet; förkylningen jag ådrog mig har släppt. September. Vid sandlådan en klunga trattskivlingar. Elias Fries, noterar jag i svampboken, stekte och förtärde dem med fläsk. På harven ligger fyra gråstensbumlingar från åkern uppvräkta. Granbarkborren: skogens stamcellsforskare.

Här och här kan boken införskaffas.