Vad är god stilistik? I går råkade jag via kassettradion ute i verkstan överhöra Stu-dio ett. Lars Melin (docent i språk) och Expressens Karin Olsson möttes i en debatt om svensk kulturjournalistik.

Vadan förflackningen? Jag spädde ut och stjälpte över slamfärgen i sprutpistolens plastbehållare. När jag själv försvann från Expressen skedde det, kan man säga, i samband med en åsiktsvridning. Jag hade ingen lust att sjunga med i samma kör som alla andra: en jäkla massa intersektionalitet och tungotal. Att det skulle ha berott på bristfällig förmåga anade jag aldrig. Jag försökte vara kritisk. Såg till att hålla deadline och fatta mig kort. På frågan varför mina texter inte längre antogs fick jag inget vettigt svar. SvB-katalogen och julhälsningen slutade komma; sen dess har jag inte hört ett ord. Nej, jag undrar om jag nånsin lärt mig mer om hur kulturvärlden och dess maktsfärer fungerar.

Så vad är problemet med kultursidorna?

LM: Man odlar en stil som inte är funktionell, som inte är informativ, som är självförhärligande, nån sorts lek med språket som kan vara skicklig ibland men oftast bara sökt. Informativt är det inte.

Lars Melin läser upp ett exempel: ”Och att vara Beethoven tre sjömil från land och aktersnurran vägrar starta som när Andrew Manze låter flöjten i sjuans första sats hålla oss på ett riktigt halster innan temat äntligen kommer loss.”

Karin Olsson kallar Melins artikel ”beklämmande” och anför dels en kritisk artikel av Blondinbella, som hon vill mena säger samma sak, dels Göran Hägglunds ”famösa” Almedalental om verklighetens folk från häromåret.

Men vad tycker du om exemplet som vi hörde alldeles nyss?

KO: Alltid svårt att ta till sig när nån läser innantill såhär. Men jag tyckte att delar av det lät väldigt vackert. Och kulturjournalistikens uppgift är ju att utforska språket, att kunna använda ett näst intill poetiskt språk ibland … Jag tycker att det är ett betydligt större problem att vi har så få journalister som vågar utforska språket, vågar ta stilistiska grepp. Vi har ju en bedrövligt urvattnad journalistprosa som tynger ner våra tidningar.

LM: Alltså, vad menas med detta? [beträffande Beethoven-snurran] Problemet är att denna typ av prosa är det som ger kulturartiklarna dess karaktär. Namedroppingen, de hejdlösa abstraktionerna, de sökta metaforerna, det icke-funktionella språket. Jag är inte mer informerad efter att ha läst dem.

KO: Det är ju faktiskt trams det du säger. Kultursidorna har ju sällan varit så läsartillvända som de är i dag. Ta DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen… På Expressens kultursida vinnlägger vi oss alltid om en folkbildande ton, vara tydliga, vara klara, utan att för den skull göra avkall på stilistiken. Jag tycker att du överdriver våldsamt att det skulle vara nåt slags tillkrånglad… att man skulle krångla till det för sakens skull eller bara skriva för de redan invigda. Sen måste det ju också finnas en nivå. Kulturjournalister måste ju kunna använda vissa begrepp och förutsätta en viss bildningsnivå.

LM: Jag är inte motståndare mot termer. Men de här modeorden står för väldigt suddiga begrepp: autenticiteten, moderniteten… De är så abstrakta att det inte  f i n n s  ett innehåll. Det är inte ett avancerat språk, det är ett exempel på ordbajsande. De här orden står inte för nånting, de står för fluffiga världar.

KO: Innan vi gick in i studion så anmärkte du på P O Enquists språk i en artikel i dagens Expressen. Om inte ens P O Enquist duger för dig [skratt] så undrar jag vem som duger?

LM: P O Enquist har gjort grova kongruensfel och dålig meningsbindning, det är vad jag har sagt. Han är absolut inte obegriplig, men det är ett slarvigt språk.

Så avannonseras inslaget. Karin Olsson får slutordet, och passar då på att utdela nådastöten.

KO: Jag tycker Lars Melin tyvärr sällar sig till en ganska obehaglig retorik där man utmålar kulturjournalister som en elit, som nå­n som anser sig finare än andra.

LM, borttonande: Det där var dina ord, inte mina…

Jag är benägen att instämma med Lars Melin på varje punkt. Kultursidornas vaga, innehållslösa begrepp ger intryck av att svara mot en oklar tanke. Enquists drapa är i mina ögon oläsbar. Men avgör gärna själva och formulera en slutsats; helst utan satsradningar och inkongruenser.

***

Så gratuleras en ny chef till posten. (Förutom en hälsning till Sydsvenskans Rakel Chukri sänder Karin Olsson även en frivol invit till Kaj Schueler, den bildade her-ren.) Martin Jönsson, som han heter, tycks ha vigt sin karriär åt nöjesjournalistik samt smickrat Karin Olsson i skrift.

Kul för honom. Och kul för henne. Kultur!