”‘Jag har träffat honom. Men han är en kuf och har ingen som helst bildning. Ni vet, en av de där nya vildhjärnorna som det finns så många av nuförtiden; ni vet, han tillhör de där fri-tänkarna som d’emblée är uppfostrade med begrepp som otro, förnekelse och materialism. Förr brukade det ju vara så’, fortsatte Gole-nisjtjev utan att märka eller utan att vilja märka att både Anna och Vronskij ville säga något, ‘förr var det ju så att en fritänkare var en män-niska som hade uppfostrats med begrepp som religion, lag, moral och sedan av egen kraft och möda […] Och inte nog med detta: för tjugo år sedan skulle han i den litteraturen ha hittat tecken på uppror mot auktoriteter, mot sekelgamla uppfattningar, och av detta uppror skulle han ha förstått att det fanns och har funnits något annat; men nu hamnar han rakt in i en litteratur där man inte ens nedlåter sig till att argumentera mot gamla uppfattningar utan helt frankt påstår: det finns ingenting, evolution, naturligt urval, kamp för tillvaron – och så ingenting mer. I min artikel har jag…’

‘Vet ni vad’, sa Anna som sedan länge hade ut-växlat försiktiga blickar med Vronskij, väl vetande att Vronskij inte var intresserad av denne konst-närs bildning utan bara upptogs av tanken att kunna stödja honom och beställa ett porträtt av honom. ‘Vet ni vad?’ avbröt hon beslutsamt Gole-nisjtjevs svada. ‘Låt oss söka upp honom!'”

Leo Tolstoj, Anna Karenina (övers. Ulla Roseen)