Hörde på Ekot i morse att antalet könsbyten har fortsatt att öka bland unga här i Sverige. Och då kom jag att tänka på Gunnar Brobergs (professor i idéhistoria) be-aktansvärda slutord i artikeln ”När ras var på allas läppar” – en artikel som belyser faran med blind expertistro och allsköns totalvetenskapliga anspråk. Naturligtvis ska också vi bli utvärderade i framtiden.

”Experten” är en nödvändig gestalt som man måste både lita på och ifrågasätta, en gud i ett rum som alltför ofta saknar fönster för insyn och dörrar för besök. Hans ingångsvärden avgör åtgärderna – och de var inte sådana som vi skulle acceptera idag. […] Värst blir debatten när historieskrivningen antar karaktären av domstol. Bäst blir den när den får oss att reflektera över vår egen tid.

Inte bara kan hormonbehandlingen medföra svåra biverkningar, såsom smärtsam gynekomasti m.m. Det kirurgiska ingreppet är avancerat (vare sig man valt att ope-rera om sig från kvinna till man eller vice versa) med allt vad det innebär av ut och invända genitalier, avlägsnade inre könsorgan (äggstockar eller testiklar) och ned-slipning av stämband, struphuvud etc.

Jag menar varken att moralisera eller anföra anekdotisk evidens men de få personer ur min bekantskapskrets som upplevt sig vara födda i ”fel kropp” och därför valt att underkasta sig dessa oåterkalleliga ingrepp genom så kallad ”könskorrigerande behandling” har båda kommit att sjunka ner i missbruk och/eller hamnat i andra former av destruktiva förhållanden.

Hursomhelst är det lukrativ verksamhet. Staten står för kostnaden som i ekono-miska belopp lär ligga någonstans mellan 200 000 och en halv miljon kronor per opererad patient.

Min retoriska fråga: De ingångsvärden utifrån vilka dagens beslutsåtgärder vidtas, vilken expertis bestämmer dem?