Avbrott för en mycket glad och omtumlande nyhet: Jag har tilldelats Författar-fondens tvååriga arbetsstipendium.

Senast det begav sig gick det sämre och jag har därför inte vågat hoppas utan snarare försökt förtränga saken. Jag visste att styrelsen skulle sammanträda och besluta om saken i veckan; jag hade t o m skissat på ett inlägg där jag knycklat ihop det nesliga beskedet men ”håller fanan högt” genom att skoja om det. En överlevnadsstrategi, fast till föga hjälp.

Det klampade i trappan och så kom G inrusande på mitt arbetsrum. Jag satt försjunken i mitt eget och hade just då ingen som helst tanke på några arbets-stipendier. Och först blev jag nästan förbannad (Vad säger du? Var har du läst det nånstans?) men så förenades vi i en kram och jag kände mig så uppjagad att jag tappade aptiten och skippade lunchen. Det hade jag verkligen inte trott. Framåt eftermiddagen körde vi sedan som planerat hela vägen ner till Öland, där vi ska tillbringa resten av veckoslutet. (Uppkopplingen är lite svajig, därför har jag inte kommit åt att blogga förrän nu.)